Varför Benedictus hade rätt

Kristna blir ofta förvirrade när de försöker förstå islam. Jag har hört anglikaner klaga över att det inte finns någon ”påve” som kan tala för hela islam, och katoliker hävda att det behövs en ”muslimsk reformation”.

Det lustiga är att en kristen som nästan alla tror missuppfattade islam, kan erbjuda kyrkan en insikt som kan hjälpa henne att handskas med en islamisk värld i förvandling. Men att återupptäcka den insikten innebär också att skära igenom missriktad retorik och triumfalism hos en del av hans anhängare.

Jag syftar förstås på påven Benedictus XVI och hans föreläsning i Regensburg 2006 (se Signum nr 7/2006). Hans tal blev missförstått på grund av hans okritiska citerande av en bysantinsk kejsare på 1300-talet som gick ut på att islam sprids med svärd, och på grund av den proteststorm som följde. Benedictus svarade med att beklaga reaktionerna på hans tal och med att rätta sin text och med att fördubbla sitt engagemang för dialog med muslimer.

Samtidigt hävdade en grupp polemiska försvarare att han hela tiden vetat vad som skulle hända, och att hans tal var en medveten provokation för att inleda den rättframma diskussion med muslimer som kyrkans dialogapparat hade undvikit i flera årtionden.

Kristna och muslimer har blivit lika bestörta inför Islamiska statens (IS) förvånande tillväxt och ruttenhet, och chockerade av att den skryter just med att den sprider islam genom våld. Under fjolårets sista månader var det så några katolska bedömare som ville återvända till Regensburg. Den 12 augusti 2014 publicerade Camillo Langone i den italienska dagstidningen Il Foglio ett retoriskt försvarstal för påven emeritus, som gick ut på vi alla hade ignorerat Regensburg. Benedictus hade satt fingret på den förfärliga sanningen om islam. Så spolade han snabbt fram till IS:s förfärliga brutalitet och voilà, här har vi allt vad han hade förutsett.

Återupptäckten av Benedictus tal i Regensburg spreds som en löpeld bland journalister och bloggare. Ingen dolde sämre sin skadeglädje än George Weigel (nordamerikansk katolsk författare, bland annat till en biografi om Johannes Paulus II) som i First Things beskrev föreläsningen som en diskussion av hur islam behöver anamma religionsfrihet och skilja religionen från staten. Problemet med dessa kommentatorer är, att de i sin iver att rättfärdiga en förtalad påve inte gör annat än att förlänga och rentav fördjupa det beklagliga missförståndet av hans anförande.

Men bortsett från dessa felaktiga minnesbilder, vad var det då som Benedictus sade? Föreläsningen var inget varningsrop om hur farlig islam är. Den berörde den islamiska tankevärlden blott marginellt. Benedictus koncentrerade sig på det historiska steg som togs då grekisk filosofi och biblisk religion förenades i katolsk/ortodox kristendom, och dess funktion som den europeiska civilisationens pulsåder. Vad han kritiserade var européer vars trånga syn på förnuftet uteslöt frågan om Gud, och kristna som ville skilja evangeliet från dess hellenistiska inkulturation. Att beskriva hans tal som kritik mot islam är minst sagt felaktigt.

Vad Benedictus faktiskt sade om islam, om än indirekt, var både djuptänkt och något som man kan diskutera. Hans tanke var som följer. Om du ser den Gud du tillber som ett oberäkneligt väsen i stället för ett rationellt sådant (något som går under namnet voluntarism), öppnar du dörren för religiöst våld. Om Gud kan vara oförnuftig (handla ”utan logos”), då blir de som tjänar honom sådana också.

Detta är en viktig insikt hos en lång tradition av katolskt engagemang i islams filosofiska arv, som går tillbaka till Thomas av Aquino. Man kan säga att sunniteologi har strävat efter att ge plats åt förnuftet samtidigt som man lägger vederbörlig vikt vid Guds suveräna vilja. Oftast betonar man mest det sistnämnda. Resultatet är att uppenbarelsen av Guds vilja för människorna, som ryms i Koranen och i Muhammeds liv, behandlas med ett allvar och en vördnad som kan förbrylla kristna.

Men om de flesta sunnimuslimer inte längre ägnar sin energi åt filosofi, betyder det inte att de har gett upp förnuftet? För att förstå förnuftets plats i systemet måste man gå till vetenskapen fiqh, juridik, den juridiska tankevärld som krävs för att producera en religiös lag som låter Guds vilja prägla varje sida av en muslims liv. Århundraden av reflexion över juridikens principer och om lagens syften har ändrat Koranbud som ofta var hårda eller stred mot islams anda.

Katoliker blir knappast förvånade över att upptäcka det stegvisa framträdandet av det goda som finns hos alla människor: naturrätten. Det är mot den komplexa och pluralistiska juridiska traditionen som Benedictus insikt pekar, om vi skall studera islam på ett sätt som stämmer överens med vår vision.

Men traditionen har varit under förödande angrepp under mer än ett århundrade vid det här laget. Katoliker förstår väl vad det handlar om, ty det liknar vad kyrkan fick vara med om under reformationen. Reformimpulsen i islam är känd som salafism, en ideologi som vill återuppväcka den ursprungliga islam som tillämpades av de första generationernas muslimer. Salafisterna tar avstånd från historien och litar inte på de traditioner som vuxit fram under århundradenas lopp. Liksom protestantismen angrep katolska helgonbilder, fromhetsövningar och teologi, angriper vår tids salafism arvet av förnuftstroende juridiskt tänkande och återvänder till de okommenterade källtexterna. IS gör inget annat än att ta salafismen till nya extrema höjder.

Den teologiska slutsatsen av Regensburg är att vi skall vara försiktiga med att ropa efter någon ny reform av islam. Oavsett om det handlar om att liberalisera eller att bli salafist, leder reform oftast bara till att minska förnuftets grepp. I stället kan vi stödja en förnyelse i urskiljning av den klassiska traditionen, om än med hänsyn till ett globalt sammanhang som har förändrats betydligt sedan den traditionen var vid god hälsa senast.

Man bör också lyssna till Benedictus budskap i själva föreläsningens sammanhang. Vi måste minnas att han talade om att förena tro och förnuft i harmoni, inte att det ena skulle ge efter för det andra. Också den mest förnuftige katolik brottas fortfarande med vad som förefaller vara oförnuftiga krav från Gud: offret av Isak, dödsångesten i Getsemane.

Vi måste minnas att voluntarismen också har funnits i katolicismen, vilket Benedictus påminde om. Mer än så, den var en avgörande impuls bakom den protestantiska reformationen. Den förklarande intuitionen från Regensburg måste tillämpas lika väl på det protestantiska Amerika, där det finns gott om irrationell och vetenskapsfientlig religiositet.

Och vi måste minnas att om teologi kan motivera beteende, så kan ideologisk trosundervisning och ren ilska över orättvisor göra det också. Om man frågar jihadister varför de gör som de gör, nämner de Abu Ghraib, Guantánamo och krigföring med drönare. Isolerar man teologi verkar det som om man inte vill tänka på dessa faktorer.

Om vi glömmer allt detta, sitter vi sedan med Weigels krigiska karikatyr av Regensburg. I sin osannolika tro på ett enda tals makt att ändra historiens lopp, hävdar han att det faktum att Benedictus argument har missförståtts och ignorerats har lett till ”att urgamla kristna gemenskaper har decimerats; till barbari som har chockerat en västvärld som inte längre tycktes förmögen att bli chockerad, som korsfästelse och halshuggning av kristna …” Vad menar han?

Vi kan anta att han inte föreställer sig att blivande jihadister skulle ha uppfört sig bättre om de hade begripit sig på Benedictus bildning. Han kan knappast heller mena att Washington skulle ha bombat regionen till en mer liberal inställning om de bara tagit till sig påvens analys.

Nej, Weigel kritiserar ”kristna ledare” som plågas av postkoloniala skuldkänslor och därför tillbringar för mycket tid med att försöka förstå muslimer och för litet med att ställa ultimatum. De har förrått Regensburg, de som kunde ha besegrat de radikala islamisterna med en hjärtlig teologisk uppsträckning, men inte gjorde det.

Kanske tänkte Weigel på någon som min italienske jesuitmedbroder Paolo Dall’Oglio. 1992 grundade Paolo ett kloster i Syrien där muslimer och kristna kunde mötas, studera tillsammans och bli vänner. Han försökte också medla mellan de stridande parterna före konfliktens nuvarande fas. I juli 2013 kidnappades han, och hans öde är ännu ovisst. Kanske är han död eller hålls fången, kanske av IS självt. Hans historia är oavslutad och oberättad. Jesuiterna ber att dess slut skall ge Gud större ära.

När jag tänker på Regensburg minns jag Paolo. Vad påven outtröttligt betonade den dagen var logos’ kraft, den blida, icke våldsamma kraft för sanning och förnuft som antog människokött i Jesus Kristus. Uppenbarelsen visar att dess bestämmelse inte är att tvinga världen till underkastelse utan att utstå allt ont och alla skymfer som kastas mot den, men också att återuppstå som Guds Sanning. Logos ”för” inget heligt krig. Det gör inga fallskärmshopp ner i komplexa situationer genom tvådimensionella karikatyrer och politiskt passande halvsanningar. Det arbetar genom världens inneboende trasighet, den mänskliga ondskans förvridenhet, och sakta och medvetet utför den sitt uppdrag av försoning, skapande av ömsesidigt och långvarigt förtroende.

Pragmatiska som vi är blir vi lätt frustrerade när logos inte löser våra problem eller respekterar vår deadline. Vi kanske rentav klagar över att det är politiskt korrekt. Men bristande tålamod är knappast en del av lösningen. Försöker man förkorta logos’ noggranna vedermödor, så som Weigels ”försvar” för Regensburg, leder det bara till ett stridsrop.

Översättning: Olle Brandt

Damian Howard är jesuitpater och föreläsare vid Heythrop College, University of London.

Artikeln var ursprungligen publicerad i The Tablet den 14 februari 2015 och publiceras med utgivarens tillstånd, www.thetablet.co.uk.