Islamofobi i Tyskland

Det är något osäkert exakt när termen islamofobi myntades. Möjligen var det i Alain Quelliens bok La politique musulmane dans l’Afrique occidentale française från 1910, där författaren i ett avsnitt som han kallar ”L’Islamophobie” skriver att det alltid funnits västerländska och kristna fördomar mot islam. Ordet islamofobi brukas även i en annan tidig volym, L’Orient vu de l’Occident av Étienne Dinet och Sliman Ben Ibrahim (1925). Av särskild betydelse för den numera vitt utbredda användningen av termen islamofobi blev den långt senare utgivna rapporten Islamophobia: a challenge to us all, som 1997 publicerades av den brittiska tankesmedjan Runnymede Trust. Det finns beaktansvärda argument mot användningen av denna term, men jag kommer inte här att fokusera den terminologiska diskussionen. Islamofobi definieras ibland vitt, till exempel i Runnymede Trusts studie, och får då inkludera både starkt negativa attityder eller fördomar och destruktiva handlingar eller hatbrott (t.ex. moskébränningar och våld mot muslimer). I den här artikeln kommer jag främst att fokusera det förstnämnda, och jag ser islamofobi som ett uttryck för en negativ stereotypisering av, rädsla inför och avståndstagande från islam och muslimer.

Hur vanlig är islamofobin?

Det mesta av den europeiska forskningen om islamofobi har rört västra, södra och norra Europa. Väsentligt mindre intresse har ägnats åt de centrala och östra (postsocialistiska) delarna av kontinenten. Efter andra världskriget var Tyskland länge ett delat land. Forskning om islamofobi i dagens Tyskland tyder på att starkt negativ kritik mot islam och mot muslimer är något vanligare i öster (det forna DDR) än i väster – trots att andelen muslimer är mycket lägre i öst än i väst. Även i grannlandet Polen, med endast cirka 30 000 muslimer, är islamofobi numera vanligt förekommande. Sammantaget brukar antalet personer med muslimsk identitet i dagens Tyskland uppskattas till cirka 4 miljoner, av vilka de flesta dock inte är regelbundet praktiserande. Personer med någon form av sådan identitet utgör i flera avseenden en synnerligen heterogen skara, och andelen extrema salafister och islamister är mycket liten.

Fenomenet islamofobi har, liksom antisemitism, en lång historia – något som lätt fördunklas i en starkt nutidsorienterad medierapportering – även om dessa ords historia tvärtom är ganska kort. Av utrymmesskäl kommer dock tidsperspektivet i denna artikel att vara mycket begränsat; fokus kommer att ligga på de senaste årens förändringar i Tyskland. Den nu rätt omfattande tyska debatten om likheter mellan stereotypiseringen av ”fienden” inom antisemitism och islamofobi kommer jag av samma skäl inte att diskutera här. De läsare som önskar få inblickar i den debatten kan rekommenderas att exempelvis ta del av konferensvolymen Islamfeindlichkeit und ihr Kontext: Dokumentation der Konferenz ”Feindbild Muslim – Feindbild Jude”, som 2012 utgavs av historikern Wolfgang Benz.

I flera opinionsundersökningar, bland annat en som 2010 gjordes av forskare vid universitetet i Münster, har det framgått att islamofobiska attityder i Tyskland är lika vanliga som, eller till och med ännu vanligare än i vissa andra europeiska länder (t.?ex. Frankrike, Danmark och Nederländerna). Islamofobi finns inte bara i vad som brukar kallas högerextrema, eller starkt nationalistiska, kretsar utan även bland människor med politiska vänster- och mittensympatier. Den förekommer också inom socio-ekonomiskt mycket olika grupper. Av de 2 000 tyskar som fick svara på Münsterenkäten, förknippade en stor majoritet på ett stereotypt, generaliserande och stigmatiserande sätt islam och muslimer med sådant som våld, fanatism och könsdiskriminering.

En hotbild

Samma år som den studien offentliggjordes (2010), publicerades också den framträdande socialdemokratiske ekonomen Dr Thilo Sarrazins bästsäljare Deutschland schafft sich ab, som ledde till en exceptionellt omfattande och het debatt i landet. Sarrazins omfångsrika – och inte helt lättlästa – bok har vissa likheter med de amerikanska professorerna Bernhard Lewis och Samuel Huntingtons idéer om ”civilisationernas kamp”. I korthet är Sarrazins idé att Tyskland riskerar att ”avskaffa sig självt” genom att tolerera alltför många ”främmande”, särskilt islamiska, influenser i samhället. Förbundskansler Angela Merkel reagerade, i likhet med många andra ledande tyska politiker, med kritik och irritation, men Sarrazin fick också stöd i stora kretsar. Det stod då klart att något nytt politiskt parti riktat mot islam och för minskad invandring skulle kunna få betydande stöd även i Tyskland. Jag ska senare återkomma till frågan om nya partier, särskilt Alternative für Deutschland, och den snabbt växande rörelsen Pegida (Patriotische Europäer gegen die Islamisierung des Abendlandes), som på sistone fått stor uppmärksamhet i medierna, även utanför Tyskland.

I den omfattande debatten om Sarrazins bästsäljare har frågan om tysk kultur eller identitet varit central. Är den baserad på kristna, judisk-kristna eller sekulära värderingar? För många islamkritiska debattörer utgör Tysklands kristna arv den främsta grundvalen för nutida värderingar och värden. Hänvisningar till detta arv förekommer inte bara i officiellt kristna utan även i mer sekulära sammanhang, till exempel i organisationen Bundesverband der Bürgerbewegungen zur Bewahrung von Demokratie, Heimat und Menschenrechte, som bland annat pläderar för ett förbud mot minareter och islamiska banker. Ett annat exempel är Bürgerbewegung Pax Europa, en extrem rörelse som också har som syfte att stoppa ”islamiseringen”.

När det gäller motarbetandet av denna förmenta islamisering, har Pegida således flera – mer småskaliga – föregångare. Ett dramatiskt individuellt exempel är den lutherske prästen Roland Weisselberg, som på reformationsdagen 2006 i protest hällde bensin och satte eld på sig själv i staden Erfurt – där Martin Luther fem sekler tidigare var verksam – som en varning för islams expansion och efter att ha uppmanat lutherska kyrkan att ta den hotande ”islamiseringen av Europa” på allvar. I sin religionspolemik har personer som Weisselberg delvis kunnat hänvisa till just Luther, som använde synnerligen starka ord i sin polemik mot både judar och muslimer. Weisselberg såg islam och Koranen som ett falskt sammelsurium av judendom, kristendom och hedendom.

Drastiska uttryckssätt

Dr Udo Ulfkotte är en produktiv kristen journalist och forskare, en gång redaktionsmedlem vid den ansedda tidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung, som utöver många artiklar också publicerat flera islamofobiskt färgade böcker. Efter att ha varit ateist och sedan konvertit – eller revertit – till islam, med mångårig erfarenhet av att ha bott i muslimskt dominerade länder, blev Ulfkotte en ”pånyttfödd”, praktiserande kristen och inledde en intensiv kamp för ”Europas judisk-kristna civilisation” och mot islam, vars sändebud Muhammed han kallar ”massmördare”. Bland Ulfkottes böcker märks exempelvis SOS Abendland: die schleichende Islamisierung Europas (2008), där västvärlden uppmanas till vaksamhet mot den ”smygande islamiseringen”, som antas leda till att kontinenten på sikt får fler muslimer än kristna, samt Heiliger Krieg in Europa: wie die radikale Muslimbruderschaft unsere Gesellschaft bedroht (flera utgåvor, bland annat 2009), om hotet från Muslimska brödraskapet som med ”gränslöst hat” försöker ”förgöra” europeisk kultur. Islamisk ideologi utmålas som ett ”elakartat virus”.

I boken Die Panikmacher: die deutsche Angst vor Islam (2011) granskar Patrick Bahner kritiskt bland annat Ulfkotte och andra som, enligt Bahner, skapar panik och utnyttjar tyskars rädsla för islam. Ulfkotte och likasinnade menar å sin sida att Bahner tillhör de många journalister som går i etablissemangets ledband och sprider lögner (Lügenpresse som det sägs i t.?ex. Pegidas demonstrationståg). År 2014 gav Ulfkotte ut boken Gekaufte Journalisten: wie Politiker, Geheimdienste und Hochfinanz Deutschlands Massenmedien lenken, där han hävdar att tyska journalister låter sig mutas av bland annat olika säkerhetsbyråer som CIA och skriver som dessa önskar.

Die Freiheit och AfD

Under intryck av bland annat Sarrazin-debatten grundade redan på hösten 2010 den tidigare kristdemokratiske politikern René Stadkewitz, född i Östberlin och tidigare känd bland annat för sina skarpa protester mot moskébyggen, det nya partiet Die Freiheit med syftet att göra allt det kunde för att motarbeta islamiseringen av Tyskland. Stankewitz är också en framträdande ledare inom den ovannämnda Bürgerbewegung Pax Europa. Enligt Stadkewitz har islam alltid varit en ”erövringsreligion”, med en ”fascistoid” ideologi, som inte går att integrera i Europa. Samma år som Die Freiheit grundades, inbjöd Stankewitz den holländske politikern Geert Wilders, känd för sin Islam-bashing, till Berlin; och året efter (2011) höll även sverigedemokraten Kent Ekeroth tal i den staden, där han, liksom Wilders, välkomnade Die Freiheit bland liknande partier i Europa som tar avstånd från islam. Die Freiheit har inte haft några stora valframgångar, och efter bildandet av – det mindre extrema – partiet Alternative für Deutschland (AfD) 2013, meddelades att Die Freiheit inte skulle delta i val på statlig och delstatlig nivå, ej heller i Europaparlamentsval. Enligt Stankewitz överensstämmer AfD:s program till åtminstone 90 procent med Die Freiheits, även om han beklagar att AfD, som han ser det, inte är tillräckligt skarpt i sin islamkritik.

Bildandet av AfD, med Bernd Lucke, Konrad Adam och Frauke Petry som ledande talespersoner, har fått stor betydelse i tysk inrikespolitik. Redan året efter grundandet fick partiet 4,7 procent av rösterna i förbundsvalet och kom således nära femprocentsspärren. I valet till Europaparlamentet gick det ännu bättre: AfD fick sju av Tysklands 96 platser där, och opinionsundersökningar från hösten 2014 visar på fortsatt ökning av väljarstödet. Partiet har också haft betydande framgångar i delstatsval, bland annat i Sachsen – Pegidas ursprungsområde. Enligt den egna beskrivningen är partiet varken vänster eller höger, medan motståndare inte sällan betecknar det som högerextremt eller högerpopulistiskt. AfD är anti-euro men inte anti-EU. Partiet vill bland annat ha ökat inflytande för de nationella regeringarna och mer av direkt demokrati. I ledningen för partiet finns många mycket välutbildade intellektuella, och det kallas ibland för ”professorspartiet”.

I diskussioner om islamsynen inom Die Freiheit har många använt ord som islamofobi eller islamfientlighet (Islamfeindlichkeit) – det sistnämnda är vanligt i tyskspråkig debatt. Den etiketteringen förekommer också men är något mindre vanlig, beträffande AfD, där islamkritiken är mer mångfasetterad. Spännvidden mellan olika islamuppfattningar är betydande inom detta – ganska stora och växande – parti. Ett intressant dokument är ”10 teser om islam” av den aktivt kristne ledaren Bernd Luckes. Där betonas först vikten av att slå vakt om tolerans och religionsfrihet. Till exempel ska en islamiskt inspirerad klädedräkt accepteras under förutsättning att den inte är påtvingad. Sharialagstiftning ska dock inte vara tillämpbar i Tyskland, och teokrati ses som oförenligt med demokrati. I den sista av teserna slås fast att Tyskland är ett sekulärt land men djupt präglat av kristendom.

Kristen identitet

En av de AfD-representanter som särskilt tydligt betonar betydelsen av landets kristna arv och vänder sig emot mångkulturalism är Beatrix von Storch, en av partiets ledamöter i Europaparlamentet. Hon tillhör en aktivt kristen och starkt värdekonservativ falang, som bland annat vill värna den traditionella kärnfamiljen och är emot till exempel homoäktenskap, abort och dödshjälp. Enligt von Storch har den tyska författningen en judisk-kristen människosyn som grund. Hon menar att det kristna arvet ska binda samman Europa, inte ”Mammon” i form av euro-systemet. En vanlig AfD-kritik mot kristdemokraterna är att de är kristna till namnet men inte (längre) till gagnet. Enligt till exempel den starkt nationalistiska veckotidningen Junge Freiheit, som har läsare främst i östra Tyskland, har Angela Merkel förrått c:et i sitt partis namn (Christliche Demokratische Union).

Synen på islamkritiken varierar även regionalt inom AfD. I Sachsen har det till exempel framförts krav på folkomröstning gällande om minaretbyggen ska tillåtas. Sachsen tillhör också de områden där AfD-medlemmar framfört särskilt markant stöd för de islamkritiska Pegida-demonstrationerna, som startade i oktober 2014 i dess huvudstad Dresden. Från en småskalig början har dessa måndagsdemonstrationer gradvis vuxit till att hittills som mest omfatta cirka 25 000 deltagare (12 januari 2015). Demonstrationer, liksom stora motdemonstrationer, har även inletts i såväl andra tyska städer som i omgivande länder. Pegidas välkända slogan Wir sind das Volk (vi är folket) användes tidigare i de östtyska demonstrationerna före Berlinmurens fall. I en opinionsundersökning av Der Spiegel framgår att nästan en tredjedel av de tillfrågade tyskarna anser att det sker en ökad islamisering av Tyskland, och de många olika personer som går i Pegidas demonstrationståg synes i allmänhet se sig själva som vanliga medelklassmedborgare snarare än som extremister. De är mycket kritiska mot tysk invandringspolitik och uppfattar islam som hot och måltavla.

En av Pegidas många anhängare i Dresden är Felix Menzel, redaktör för Blaue Narzisse, ett konservativt och nationalistiskt magasin för gymnasieelever och universitetsstudenter. I en Spiegel-intervju (nr 51, 2014) säger Menzel att ”västerlandets själ” är influerad av arvet från kristendomen och antiken men inte av islam. I Pegida-demonstrationerna förekommer plakat med texter som ”Förenade mot heligt krig på tysk mark”, ”Mot religiös fanatism” och ”För bevarandet av vår kultur”. Flera AfD-politiker har uttalat sig positivt om Pegidas protester, men partiet är inte enigt i sin grundsyn. Även inom Pegida finns olika röster om vilken väg man ska välja, och ledningen är splittrad. Ledare för äldre etablerade partier som kristdemokraterna och socialdemokraterna har i starka ordalag tagit avstånd från Pegida och använt uttryck som islamofobi, hat mot troende och främlingsfientlighet i kritiken av denna rörelse. Enligt till exempel justitieminister Heiko Maas är den en ”skam för Tyskland”.

Jämförelse med andra länder

I jämförelse med andra europeiska länder, till exempel grannländer, som Frankrike, Belgien och Danmark, tog det väsentligt längre tid i Tyskland innan islamofobiska attityder kom att manifesteras i större rörelser, organisationer och partier. Detta kan delvis ses i ljuset av landets moderna historia och de lärdomar som dragits av de förfärande händelserna under den nationalsocialistiska tiden. Att rädslan för det ”främmande”, särskilt islamiska, nu ökar torde till viss del ha ett samband med Tysklands ovanligt generösa asylpolitik. Den stora majoriteten av flyktingarna kommer från muslimskt dominerade länder i Mellanöstern. När de stora partierna har rört sig mot den politiska mitten, har det också blivit ett ökat utrymme för ytterlighetspartier och -rörelser. Från centralt politiskt håll höjs krav på att de östra delarna av landet ska ta ett ökat ansvar för flyktingmottagningen. Där finns en mycket större ovana än i väst att umgås med muslimer, och rädslan för och den skarpa kritiken mot det ”främmande” tycks också vara större än i västra Tyskland. Tyskar i öst har därtill färska minnen av toppstyret under den östtyska diktaturtiden, och det synes hos många finnas en känsla av att makthavare på förbundsplanet och inom EU inte lyssnar tillräckligt på ”gräsrötterna” eller das Volk. Även om utvecklingen efter återföreningen varit snabb, finns det också större arbetslöshet och andra socio-ekonomiska problem i östra än i västra Tyskland.

De senaste årens förändringar mot ökad islamofobi i landet uppvisar både betydelsefulla likheter och viktiga skillnader i jämförelse med händelseutvecklingen i andra europeiska länder. Här ska dock avslutningsvis endast konstateras att islamofobi i olika omfattning numera finns såväl inom ett ganska stort politiskt parti (AfD) som i en växande, mer gräsrotsorienterad rörelse (Pegida). Båda dessa, och andra grupperingar med inslag av islamofobi, till exempel partiet Die Freiheit och Bürgerbewegung Pax Europa, skakar i dag om tysk inrikespolitik och får vissa återverkningar även internationellt.

David Westerlund är professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola.