Runebergsbildens förvandlingar

På sockeln till Runebergsmonumentet i Helsingfors, som restes 1885, står det (på finska): Finlands Folk till Vårt lands Sångare. Mytbildningen kring och koncipieringen av nationalskalden Runeberg började redan långt före hans död 1877. Hur går det till när ett nationalmonument skapas? Varför skapades det och varför behövdes det? Det är frågor som inställer sig efter det nyss timade 200-årsjubileet av Runebergs födelse 1804. Man har med talrika evenemang, stora och små konferenser, uppläsningar av skaldens verk, åtskilliga spalter i de finländska tidningarna och en strid ström av böcker – dikturval, bildbiografier, uppsatsvolymer, nya helporträtteringar och nya volymer i Svenska Vitterhetssamfundets Samlade skrifter samt en vältajmad avhandling i litteraturvetenskap – försökt levandegöra monumentet, få gipsen i porträttbysterna att krackelera och sången att ljuda med toner som lockar nya läsare. I Sverige var det anmärkningsvärt tyst kring skaldejubileet och det är nog betecknande att Svenska Akademien – trogen vårdare av våra vittra skuggor – var en av de få initiativtagarna till ett större evenemang. Det är lätt att förundras över hur pass snabbt en diktare av Runebergs format kan stelna i sin brons, en diktare som mot slutet av sitt liv omtalades som ”det svenska språkets utan gensägelse främste nu levande tolk inom diktens förklarade rymd”, och inte nog med det: i en litterärt fattig samtid ansågs han till och med vara ”ett av världens yppersta skaldesnillen, vida omkring bekant och älskad, ej blott i Norden, utan i en stor del av det bildade Europa” (Samlade skrifter, 1873). Till bilden hör även att Runebergs verk Fänrik Ståls sägner var ett obligatorium i svenska skolor långt in på 1900-talet. Men varför skulle man vänta sig att en diktare som Runeberg skulle uppmärksammas i Sverige där vi inte längre annat än i krympande kretsar intresserar oss för våra egna äldre författarskap, de som en gång i tiden räknades som nationaldiktare: Stiernhielm, Tegnér, Rydberg, Heidenstam, och kanske snart också Lagerkvist – för att nu utan värderingar nämna en, tämligen heterogen linje i den svenska litteraturen. Det är naturligtvis inte kulten av diktaren som vi har anledning att sakna, den orfiska reträtten efter andra världskriget är både begriplig och oåterkallelig. Vad man dock har anledning att beklaga är att några av de väsentligaste källorna till vår lilla språkkulturs historia sjunker undan i glömska, att vi blir litterärt och historiskt närsynta utan den historiska fonden, att den litterära glömskan har en allmänt fördummande effekt på det kulturella samtalet och att vi får allt svårare att förstå oss själva och vår egen samtid när vi inte längre har tillgång till vår egen kulturhistoria. Litanian skulle kunna förlängas – men i stället för att fortsätta att orera om inhemsk kulturskymning ska jag återvända till Runeberg och de konkreta resultaten av den uppmärksamhet som ägnats honom under det gångna året.

Men inledningsvis måste i hastigt tecknade drag något sägas om vem Runeberg var och vad han uträttade i sin tid.

En kortfattad biografi

Johan Ludvig Runeberg föddes den 5 februari 1804 i Jakobstad. Fyra år senare inledde den ryske kejsaren det anfall mot Finland som bara ett år senare innebar att Finland avskildes från Sverige för att förenas med Ryssland. Denna omvälvande händelse skulle bli av avgörande betydelse också för författaren Runeberg – ja, hans författarskap är till stora delar otänkbart utan denna utveckling. Fänrik Ståls sägner är bara det mest uppenbara exemplet på händelsens betydelse för Runeberg, och Finland.

Hans föräldrar var sjökaptenen Lorens Ulrik Runeberg och Anna Maria Malm. Inom familjen kallades den äldste sonen för ”Janne”. Han gick i trivialskola i Uleåborg, skolgången bekostades av hans farbror, tullförvaltaren Anton Ludvig Runeberg. Av sin morbror och moster, som rörde sig i stadens finare kretsar, kallades han – betecknande nog – Ludvig. Efter farbroderns plötsliga bortgång sändes Ludvig hem och fortsatte sin skolgång i Vasa trivialskola där han stannade till 1822. Sedan bar det av till Åbo för studentexamen, och på hösten 1823 skrevs han in vid Åbo universitet, där han till en början koncentrerade sig på latin och grekiska.

På grund av den sedan faderns slaganfall 1821 usla familjeekonomin tvingades Runeberg att avbryta sina studier och anta anbudet att bli informator i Saarijärvi; han verkade där åren 1823–25. Det var upplevelserna från denna tid, mötet med ett nytt landskap – skog, dalar och insjöar – och med ödemarkssocknens fattiga bönder, som fick honom att knappt tio år senare skriva den med tiden mycket berömda uppsatsen ”Några ord om nejderna, folklynnet och lefnadssättet i Saarijärvi Socken” (Helsingfors Morgonblad 1832). I artikeln heliggörs den finska inlandsnaturen – en viktig komponent i konstitueringen av Finland och det finska. Med besparingar på fickan kunde Runeberg nu koncentrera sig på sina studier i Åbo, och låta sy sig en ny kostym! J.J. Nervander, J.V. Snellman, Fredrik Cygnæus och Elias Lönnrot tillhörde hans närmaste vänner. Cygnæus kom dessutom att bli mycket viktig som understödjare och marknadsförare av Runebergs författarskap, som redan vid denna tid hade börjat ta form. Av stor betydelse för Runebergs fortsatta karriär var också att han kom att upptas i den intellektuellt vitala tengströmska kretsen. Jacob Tengström, sedan 1817 ärkebiskop för den lutherska kyrkan i Finland, var Runebergs fars kusin och hans blivande hustrus – Fredrika Tengströms – farbror. Runeberg undervisade ärkebiskopens barnbarn på dennes prebendepastorat Pargas sommaren 1827 och blev då närmare bekant med den utomordentligt inflytelserike Tengström.

Efter den förödande branden i Åbo i september 1827 beslöt den ryske kejsaren Nikolaj I att universitetet skulle flytta till Helsingfors, allt i enlighet med ambitionen att stärka den nya huvudstadens ställning som landets politiska och kulturella centrum. Till Helsingfors flyttade också flera medlemmar av släkten Tengström, bland dem Fredrika. Det var i universitetsstaden som de blivande makarnas vägar korsades. Under förlovningstiden upplevde av allt att döma Fredrika sin blivande make som besvärande dominant; ”krånglig och disperat” tyckte hon att han hade varit när hon långt senare i brev till sonen Walter mindes den tiden. I januari 1831 firade de två sitt bröllop i brudens hem i Helsingfors.

I universitetsstaden tog Runebergs litterära och akademiska karriär fart på allvar. Året dessförinnan – i april 1830 – hade han debuterat med Dikter. Diktsamling inleddes med en hyllningsdikt till Franzén, en skald som Runeberg gärna betygade sin aktning och som han traditionsmässigt ville anknyta till. För Runeberg var det också angeläget att etablera sig som en i förhållande till den svenska vitterheten betydande skald – han röjer väg för sin egen insats genom att risa såväl den nya skolans dunkla romantiker som den gamla skolans nattståndna gustavianska efterklangsdiktning. Det är en kampanj som han driver med stor planmässighet i Helsingfors Morgonblad. Samma år utkommer hans episka dikt ”Elgskyttarne”, vilken brukar omtalas som ett av de första verk där finnarna beskrivs som ett folk med en särskild nationalkaraktär. Nästa berättande dikt från Runebergs nu mycket produktiva penna blev prästgårdsidyllen Hanna (1836), även den skriven på hexameter. Åren i Helsingfors formade sig för det nygifta paret till ett i många stycken gemensamt intellektuellt äventyr. Fredrika Runeberg som själv medverkade som skribent i Morgonbladet var hela livet en läsande och skrivande kvinna. Det intensiva umgänget med Runebergs universitetskollegor, med fruar och andra släktingar, utvecklade sig till regelbundna träffar och under en tid kallade man sig för Lördagssällskapet.

1837 gick familjen Runebergs flyttlass till Borgå där Runeberg fått lektorat i romersk litteratur (dvs. latin och vältalighet) vid stadens anrika gymnasium. Som en konsekvens av hans ämnestjänst prästvigdes han i december 1838. Runeberg gjorde sig snart känd som en krävande och av allt döma också fruktad lärare – kroppsaga som ett sätt att komma till rätta med de disciplinära problemen vid gymnasieskolan hade i honom en varm förespråkare. Vid sidan om sin lärartjänst ägnade sig Runeberg flitigt åt fiske och jakt.

1840-talet blev för Runeberg en litterär skördeperiod. Med verk som Nadescha (1841), Kung Fjalar (1844) och första delen av Fänrik Ståls sägner (1848) befäste han sin ställning som Finlands främste författare. Nationalhymnen ”Vårt land” tillkom också under denna period, närmare bestämt våren och sommaren 1846. Under den turbulenta revolutionsvåren 1848 sjöngs den av studenterna i Helsingfors. Den snabbt mycket populära sången infogades sedan i Fänrik Ståls sägner I. Första delen av sägnerna blev en omedelbar publikframgång både i Finland och i Sverige. Runeberg var vid det här laget inte bara en vittberömd och hyllad skald, hans författarskap gav nu också under början av 1850-talet ekonomisk utdelning. Genom att sälja rättigheterna till sina skrifter i Sverige till bokhandlaren och förläggaren Abraham Bohlin kunde han köpa en större gård i Borgå, det är det hus med trädgård vid Alexandersgatan i Borgå som idag fungerar som museet ”Runebergs hem”.

1850-talet var för Runeberg i hög grad psalmdiktningens tid. Han anslöt sig till den psalmbokskommitté som hade tillsatts 1853, och koncentrerade sig sedan i drygt tre år på psalmskrivandet. Han skrev själv omkring 60 nya psalmer och bearbetade också en hel del äldre psalmer. Det runebergska förslaget av år 1857 mötte kritik från universitetsteologer och pietister för bristande renlärighet. I det förslag som till sist godkändes 1886 bidrog Runeberg trots allt med inte mindre än 53 texter (psalmer och bearbetningar). Psalmboksarbetet tvingade Runeberg att lägga allt annat arbete åt sidan och den andra samlingen av Fänrik Ståls sägner utkom först i december 1860. Vid det här laget var succén given – det var trångt framför bokhandelsdiskarna när de första exemplaren släpptes lagom till jul.

Kungarna på Salamis, Runebergs antikinspirerade tragedi, publicerades i bokform den 17 december 1863, den uppfördes några gånger i Helsingfors, men blev allt annat än någon långkörare. Två dagar senare drabbades Runeberg av hjärnblödning – hans liv förändrades från denna stund på ett drastiskt och oåterkalleligt vis. Slaganfallet gjorde högra

kroppssidan förlamad och medförde talsvårigheter, men hans hälsotillstånd var sedan ändå stabilt under många år. Veckorna, månaderna och åren gick med dagar präglade av bestämda vanor och fasta rutiner. Den 6 maj 1877 avled Runeberg i sitt hem. Begravningen hölls sex dagar senare. Sorgetåget från hemmet till begravningsplatsen på Näsebacken i Borgå följdes av en stor skara människor och leddes av Finska gardets musikkår och studentkårens sångare under ledning av universitetets musiklärare, tonsättaren Fredrik Pacius. Fredrika Runeberg avled drygt två år senare, i maj 1879.

Till stöd för denna biografiska skiss har jag huvudsakligen utnyttjat Agneta Rahikainens rikt och utsökt illustrerade biografi Johan Ludvig och Fredrika Runeberg. En bildbiografi. Rahikainen beskriver också Fredrika Runebergs liv – fullt av hustruliga umbäranden men också av litterär kreativitet. Fredrika var inte bara en flitig brevskriverska, till skillnad från Runeberg, utan också roman-, novell- och memoarförfattare. En biografi över Fredrika Runeberg vore något att se fram emot.

Den politiske Runeberg

Finlands Folk till Vårt lands Sångare – Runeberg är i allra högsta grad en nationell diktare, kanske rent av något av urtypen för en nationalskald. Men innebär det att han också är en politisk skald? Var han över huvud taget en politiskt intresserad författare? Det vill åtminstone den finske historikern Matti Klinge, senast i boken med den i sammanhanget talande titeln Den politiske Runeberg, göra gällande, och det med en emfas som saknar motsvarighet i tidigare Runebergforskning. Hans bild av Runeberg som antirevolutionär och lojalist visavi kejsaren och imperiet har redan mött kritik. Klinge vill med sina vittfamnande kunskaper om i synnerhet finsk universitetshistoria sätta in Runeberg i ett utpräglat ideologiskt-politiskt sammanhang. Klinge motiverar sitt prononcerat politiska perspektiv på Runeberg med att denna sida av skaldens verksamhet negligerats av tidigare forskning, som han menar varit ensidigt inriktad på Runebergs insatser som blott och bart skald, som skald på svenska kanske man då ska tillägga, eftersom Klinges vinkling just kan sammanfattas i den ideologiskt laddade preciseringen, ”Finlands nationalskald”. Att Runeberg levde och verkade i en tid av stora politiska omvälvningar både i sitt eget land och i Europa är ju alldeles uppenbart, och att detta knappast kan ha lämnat den uppmärksammade och i centrala intellektuella kretsar verksamme Runeberg oberörd är väl också i det närmaste en självklarhet. Att Runeberg dessutom kom att betyda oerhört mycket för utformningen av Finlandsbilden och därigenom för finländarnas självförståelse är ställt utom allt tvivel. Samtidigt har hans förment politiska ställningstagande inte avsatt några egentliga spår i form av tidningsartiklar eller ens brev. Han skrev alltså högst motvilligt brev. Dessutom kan man inte säga att hans diktning rymmer särskilt många texter med tydlig politisk udd, vilket i och för sig inte utesluter att en text i ett visst tidssammanhang kan få politisk sprängverkan. Men censuren och det politiskt spända läget, i synnerhet vid universitetet i Helsingfors, gjorde det ändå knappast möjligt för Runeberg att gå ut med markerade politiska åsikter i den ena eller andra riktningen. Exemplet Adolf Ivar Arwidsson förskräckte. Den romantiske revolutionären Arwidsson hade genom sina insatser som utgivare av den politiskt profilerade Åbo Morgonblad, kallat ”Morgontuppen”, och som agitatorisk studentledare dragit på sig kejsarens misshag. Arwidssons tidning drogs in hösten 1821 och året därpå relegerades han från universitetet varpå han flyttade till Sverige där han så småningom blev bibliotekarie på Kungliga biblioteket i Stockholm. Runeberg som strax därefter kom till universitetet i Helsingfors skulle varken intellektuellt eller krasst ekonomiskt sett haft råd med ett sådant öppet engagemang. Runeberg var i själva verket tvungen att agera med stor försiktighet med tanke på sin framtid vid universitetet och som författare i Finland.

Det är oupphörligt fascinerande att följa Klinges initierade och i allt väsentligt övertygande beskrivning av Runebergs upptagande i den inflytelserika tengströmska släktkretsen liksom turerna i den politiskt laddade universitetsmiljön.

1848 är ett nyckelår – i Europa, för Finland och Helsingfors universitet och för Runeberg som nationens skald. ”Vårt land” är inte fallen ner från himlen till finska folket, den skrevs våren och sommaren 1846 och ger sångbart uttryck åt den syn på Finlands folk och natur som Runeberg hade givit redan i Saarijärviuppsatsen och i ”Elgskyttarne”. Klinge understryker textens tidsbundenhet. Våren 1846 jäste det i studentleden, det sjöngs politiska sånger på gator och torg och myndigheterna började snart oroa sig för vad dessa revolutionära aktiviteter skulle leda till och åsiktsbevakningen skärptes. Utvecklingen i Polen, där ett uppror snabbt hade spridit sig för att dock nedslås av österrikiska och ryska trupper, gjorde myndigheterna särskilt vaksamma på händelserna i Finland. De revolutionära sångernas betydelse kunde nu knappast underskattas. Det var enligt Klinges historieskrivning i detta läge som de skakade högre kretsarna inom akademin kom på att man som motvikt mot bland annat Topelius utpräglat nationellt-revolutionära ”marseljäs”, tillkommen 1844, skulle vända sig till Runeberg. Den i studentkretsarna populäre diktaren var mannen att leverera en ideologiskt godtagbar fosterländsk sång att sjungas av studenterna. Klinges slutsats är alltså den att ”Vårt land” är ”ett av tidsförhållandena beställt arbete, en sång för studenterna avsedd att avveckla det fanatiska och ensidiga i deras fosterlandsuppfattning”. ”Vårt land” hade överräckts till studentkårens ledande män hösten 1846, men först revolutionsvåren 1848 kom den, som Klinge säger, ”att spela den roll som varit avsikten redan 1846”. I februari 1848 utbröt revolution i Frankrike och detta fick konsekvenser för hela Europa, så även för Finland alltså, där studenterna eldades i patriotisk riktning. På Floradagen den 13 maj 1848 arrangerades en stor vårfest av studenterna och då sjöngs – mer än en gång – ”Vårt land” i ny tonsättning av Fredrik Pacius.

Även om det enligt Klinges samtidshistoriska tolkning ter sig sannolikt att ”Vårt land” var en beställd nationalsång, levererad i rättan tid av Runeberg, innebär inte detta att Runeberg kan karakteriseras som en edsvuren lojalist som utan att blinka bidrog med en text när den rådande sociala ordningen såg ut att vara hotad. Det finns mycket annat i Runebergs författarskap, både tidigare och under 1840-talet, som gör det svårt att i Runeberg se en diktare lojal mot härskarmakten. Klinge undviker en sådan diskussion baserad på ett brett urval litterära texter.

Efterfrågan på en politisk diktare som kunde förtydliga bilden av en unik nation i nationernas krets utan att störa förbindelserna med kejsaren och imperiet var tydligtvis stor och Runeberg kom att i kraft av sin ställning som uppburen författare att spela den utan att därför vara hängiven en särskild politisk linje. Men det finns alltså också andra texter av Runeberg som komplicerar bilden av honom som politisk diktare. Johan Wrede, som senare i vår utkommer med en biografisk-idéhistorisk monografi över Runeberg, har i sin samtidsorienterade analys av det politiskt allegoriska prosastycket ”Kajorna” från tiden för Runebergs eget inträde vid universitetet hösten 1822 visat att Runeberg reagerade starkt på vicekansler Aminoffs reaktionärt och repressivt hotfulla tal mot studenterna 1821. På grund av dess politiska tendens, opposition

mot den kejserliga byråkratins bryska agerande, trycktes det först i Efterlämnade skrifter 1878. För Runeberg stod som sagt var allt för mycket på spel för att han skulle våga framträda med en text av det här slaget i den spända situationen.

Runebergs insatser som ”politisk diktare” tycks mig i själva verket vara sporadiska och tyder inte på något planmässigt politiskt agerande Runeberg upplevde flyttningen till Borgå som en förvisning, och han drog sig tillbaka från offentligheten. Men rollen som uppburen och framgångsrik författare förkovrade han, något av en Nordens Goethe blev han, och det var också som sådan, som Diktaren, han framför allt kom att uppfattas (och som han nog helst såg på sig själv). Han levde som en borgare och tänkte som en halvgud, för att tala med Flaubert.

Det kanske snarast är så att den laddade politiska situation i vilken Runeberg framträder och verkar som diktare gör det tacksamt att politisera vissa av hans texter i en utsträckning som det kanske inte alltid finns full täckning för. En tillspetsad fråga: kan man se Runeberg som en historiens gisslan och som den på sikt viktigaste symboliska garanten för nationskultens kontinuitet?

Konflikten mellan människa och natur

En diktare som tillåts spela huvudrollen vid en nations tillblivelse får inte heller uppvisa några motstridiga och mörka drag. Mot den mer eller mindre ideologiskt medvetna harmoniska porträtteringen av nationalskalden inom den äldre Runebergsforskningen vänder sig Michel Ekman i sin elegant genomförda studie Kaos, ordning, kaos. Människan i naturen och naturen i människan hos J. L. Runeberg, en avhandling som han framgångsrikt försvarade under hösten, jubileumsåret 2004 vid Åbo Akademi.

Ekman går med sin imponerande ämneskunskap och sin textanalytiska sensibilitet till oförfärat angrepp mot den tidigare starkt homogeniserande bilden av nationalskalden. Upphöjd, klar, ädel, klassisk är ord som snart kom att fästas vid Runebergs författarskap och som bidrog till att etablera ett i det närmaste fläckfritt och beundransvärt litteraturhistoriskt porträtt. Ett solkigt eller ens tvetydigt nationalskalds-porträtt – hur skulle det se ut? En starkt bidragande faktor till denna med sitt föremål sympatiska tolkning är självfallet Runebergs egna estetiska resonemang, där enkelhet och harmoni utgör nyckelord. Redan Yrjö Hirn påpekade för övrigt att den tidigt etablerade Runebergskulten i hög grad styrde receptionen av författarskapet. Ekman visar med skarp blick för de disharmoniska och konfliktfyllda dragen i författarskapet att det idag är svårt för att inte säga omöjligt att upprätthålla den idealiserade bilden av Runeberg. Hans tillvägagångssätt tycks mig bottna i de hermeneutiska insikter som Hans Georg Gadamer är den mest namnkunniga representanten för: tidsavståndet mellan den runebergska texten och Ekman som läsare ungefär 150 år senare ses inte som ett problem som kan lösas främst genom att man söker försätta sig i tidsandan utan avståndet understryks i stället och ses som en produktiv möjlighet till förståelse. Läsaren Michel Ekman ser idag saker i Runebergs texter som förbryllar honom och tvingar honom att ställa nya frågor till texterna. Varför allt detta våld i Runebergs diktning? Varför all denna grymhet? Varför de många olösta konflikterna? Varför denna successivt stegrade spänning mellan harmoni och konflikt i författarskapet? Ekman följer i sin teoretiskt chosefria framställning ett tematiskt spår ge-nom författarskapet. Längs spåret blir den existentiella problematik som han funnit vara central i författarskapet synlig och möjlig att diskutera. Tematiken, som egentligen utgör ett dubbeltema där de båda hälfterna samspelar med varandra (människan i naturen och naturen i människan), formulerar han så här: ”Med ’människan i naturen’ avses människans kamp för sin bärgning i en ogästvänlig natur som dock är att betrakta som antingen en skänk av eller en emanation av Gud. Med ’naturen i människan’ avses sexualiteten i bred mening, alltså såväl attraktionen mellan individerna, fortplantningsdriften som behovet att säkra sin avkommas framtida tillvaro.”

Runeberg söker en påfallande enkel lösning på det konfliktfyllda förhållandet mellan kultur och natur. Det oreflekterade och omedelbara förhållandet till naturen skulle enligt Runeberg skänka harmoni. Men en människa inför naturen bygger inte en varaktig nationell kultur, detta påpekades redan av de mer kritiskt inställda i Runebergs samtid. Det som blev ett återkommande problem för Runeberg blev det ofrånkomliga faktum att människan också är en del av naturen. Om och om igen försöker Runeberg bemästra och skapa harmoniska överslätningar av människans inneboende destruktiva drag. Hans medlingsförsök mellan natur/drift och kultur/rationalitet får sällan eller aldrig någon lyckad lösning. Ekmans tes går ut på att den uppskjutna lösningen i sig utgör en avgörande drivkraft för Runeberg som författare. Frågan kvarstår dock om detta verkligen var en så väsentlig dynamo för Runebergs föränderliga författarskap. Man kan nog tänka sig flera förklaringar till varför han återkom med ständigt nya verk som på varierande vis turne-rade relationen kultur och natur. Det kritiska synsätt som redan hans samtida Snellman och nu Ekman ur sitt perspektiv utvecklar på Runebergs författarskap förutsätter trots allt en bestämd vilja hos Runeberg att komma till rätta med denna förment konfliktfyllda problematik. Kanske är det att begära allt för mycket av den som främst ville vara Sångare. Jag undrar för övrigt om det inte också fanns en stark drift hos Runeberg att fly denna konflikt – ofta genom ett självförglömmande seende av naturen. I den av enkelhet präglade dikten menade han sig kunna ge en glimt av detta tillstånd. Han kunde i idealistisk trosvisshet formulera det så här i slutet av en av sina ”reflektioner”: ”Ju mer, i en mensklig anläggning den gräns kan döljas, der konsten slutar och naturen vidtar, dess bättre”.

En annan ”drivkraft” för Runebergs skapande tror jag helt enkelt var att etablera sig som Finlands skald och att med nya litterära satsningar konsolidera sin ställning. Han hade onekligen näsa för vad den litterära marknaden efterfrågade och hur han på bästa sätt skulle tillgodose denna efterfrågan. Att han ofta fick full utdelning på sina satsningar visar hans exempellösa framgång och tidiga kanonisering. Ekman avslutar sin avhandling med att göra en, som hans säger, ”djärv gissning”. Det är en hypotes som ligger helt i linje med hans tes att den olösta konflikten natur/kultur aldrig släppte sitt grepp om Runeberg utan drev honom att i diktens form pröva nya sätt att hantera och söka lösningar på denna konflikt. Orsaken till att Runeberg ändå tystnade som diktare var då enligt Ekmans gissning inte ”endast hans ohälsa, utan också att han efter Kungarna på Salamis aldrig fann någon väg att gå vidare längs när det gällde att lösa den grundläggande konflikten mellan natur och kultur.” Man kan också tänka sig att han insåg att han inte kunde lägga till något ytterligare till sin berömmelse, hans kanonisering var då redan ett faktum. Han kunde knappast höjas högre i kulturens rymder, han kunde i stället riskera att sjunka i anseende om han fortsatte att leverera mindre uppskattade stycken – Kungarna på Salamis hade ju inte blivit någon succé. Hans ställning kunde endast hotas av hans egna eventuella misslyckanden. Tystnaden var i det läget det bästa alternativet.

Psalmdiktaren och religionen

Om Runeberg var en politisk diktare, och hur han som diktare hanterade det spänningsfyllda förhållandet mellan natur och kultur är frågor som träffar centrala delar av författarskapet. Mindre uppmärksammad under jubileumsåret är den religiösa tematiken, som icke desto mindre måste anses vara av central betydelse för en förståelse av Runebergs författarskap. Karl-Johan Hansson, professor emeritus i praktisk teologi vid Åbo Akademi, pekar på detta missförhållande i sin uppsats med den rättframma titeln ”Var Runeberg religiös?” Han nämner särskilt förbigåendet av Runebergs insatser som psalmdiktare. Det är nog betecknande att i Rahikainens ovan harangerade bildbiografi endast en halv spalt (i en dubbelspaltig ca 200-sidig bok) ägnas åt Runebergs under mer än tre år långa arbete med psalmboksförslaget. Förr väjde man inte för denna sida av Runebergs författarverksamhet, det är tydligt – det finns en mängd äldre uppsatser och några verk helt och hållet ägnade skaldens religiositet.

I Runebergs diktvärld är tillvarons religiösa dimension en lika självklar som viktig beståndsdel. Men att avgöra om och i vilken mening en person är religiös är nu som bekant inte alldeles enkelt, inte heller ovanskligt. Att försöka beskriva de mest framträdande dragen i Runebergs religiösa uppfattning sådana de kommer till uttryck i hans textvärld är dock en både angelägen uppgift och ett rimligt företag. Detta är också Hanssons huvudärende i uppsatsen. Han urskiljer tre huvuddrag i Runebergs religiösa föreställningsvärld. Det första sammanfattar han så här: ”en helhetssyn på tillvaron”. Med detta avses ett allmänt sett mer införlivande än gränsbevakande förhållande till världen: han drar ingen skarp gräns mellan kristendom och kultur, mellan det kyrkliga och det vardagliga. Till denna helhetssyn på tillvaron räknas också Runebergs skapelseteologiska hållning: naturen förkunnar Guds närvaro överallt. Och av särskilt intresse tycks mig Hanssons iakttagelse, med hänvisning till legenden ”Chrysantos”, att naturen hos Runeberg genom Kristus kan få en rent sakramental karaktär.

Det andra grunddraget som Hansson lyfter fram är ”omtanken om den svaga människan”. Föredömet är Kristus: den enkla och svaga människan upphöjs och nästankärleken antar global omfattning. Han tar i detta sammanhang också upp Runebergs beskrivning av den i vardagen verksamma människans förhållande till Gud och pekar på den i många texter exponerade evangeliska kallelsetroheten. Sven Dufva lämnar inte sin post – han gör det som fordras av honom i den stund där han är satt att verka, han är inte i första hand en krigets hjälte utan en som svarar mot pliktens kallelse.

Det tredje och sista draget är ”pilgrimsmotivet”. Att detta är ett dominerande drag i Runebergs religiösa grundsyn är jag dock inte helt övertygad om. Hansson exemplifierar med vaga stämningar och en del konkreta exempel på himmelstrånad. Att motivet förekommer här och där i psalmdiktningen säger egentligen inte så mycket om hur viktigt det var för Runeberg. Så pass strängt genrebundna texter som psalmer bör man alltid handskas försiktigt med. En skicklig psalmdiktare – som Runeberg var – förlorar aldrig bruksaspekten ur sikte. När Hansson som prov på Runebergs pilgrimsmotiv dessutom väljer att citera ur en av skaldens kanske allra vackraste religiösa dikter, ”Den jag söker, o! var är han?”, ska man veta att vad denna dikt iscensätter är just en teologisk kritik av människans strävan att i livet nå en mystisk förening med Gud bortom denna världen. Den längtansfulles himmelsfärd – formulerad i önskesatser och suckar – leder inte till Gud, den bär ut i det tomma. Dikten vänder mot slutet och den inkarnerade Guden kommer själv till människan. Runeberg närmar sig här den kristna agapetanken. Hans dikt ser ut som en kritik av mystikens symboliska jakobsstege – han reser den i början av dikten för att sedan invertera den till en stege på vilken den inkarnerade Guden närmar sig den i anden törstande männi-skan. Kristus är Guds väg till människan. Detta är en marginell anmärkning, men den saknar inte intresse för en beskrivning av Runebergs långt ifrån motsägelsefria teologiska uttryck och reflektioner.

Runeberg var i hög grad religiös ”på sitt eget sätt”, för att begagna ett uttryck av psalmforskaren Gösta Hagelin som också Hansson med gillande anför. Men märkligt nog är det just detta egensinniga drag i Runebergs religiositet som i flera fall gör honom överraskande aktuell. Kanske är den bästa förklaringen till Runebergs i ett 1800-talsperspektiv avvikande religiösa profil att det faktiskt var skald han var och inte teolog. Det kan förefalla som ett skäligen trivialt påpekande, men när nytolkningarna betonar än den politiska, än den livsåskådningsmässiga medvetenheten, än den tydliga religiösa profilen, kan det till sist vara värt att påminna om att Runeberg först som sist var Diktare.

Artikelförfattaren är docent i litteraturvetenskap och teol. dr i kyrkovetenskap.

Litteratur

Michel Ekman, Kaos, ordning, kaos. Människan i naturen och naturen i människan hos J. L. Runeberg. Schildt 2004.

Karl-Johan Hansson, ”Var Runeberg religiös?”, Historiska och Litteraturhistoriska studier, 79. (Skrifter utg. av Svenska Litteratursällskapet i Finland nr 665) 2004, s. 69–82.

Matti Klinge, Den politiske Runeberg. Atlantis 2004.

Rainer Knapas, Idyll och hjältemod. J. L. Runeberg i bokkonsten. Atlantis 2004.

Håkan Möller, ”Poesiens ornitologi. Runeberg, fåglarna och Gud”, Historiska och Litteraturhistoriska studier, 79. (Skrifter utg. av Svenska Litteratursällskapet i Finland nr 665) 2004, s. 83–101.

Agneta Rahikainen, Johan Ludvig och Fredrika Runeberg. En bildbiografi. Atlantis 2003.

Johan Wrede, Kajorna i det bevakade tornet. Studenten J. L. Runebergs satir över vicekansler J. F. Aminoff och ärkebiskop J. Tengström versus A. I. Arwidsson. (Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Filologiskt arkiv 44) 2004.