En kluven kurir

”Det måste nog ta ett slut så småningom, och det gör det väl också. Han åker nog ut. Det kanske blir bäst så. Han är inte så lite galen. Men han slukar en, får en med sig helt, det är svårt att inte ryckas med helt.”

Denna anteckning gjorde Stig Fredrikson i samband med Alexander Solzjenitsyns förslag om att anställa honom som sin privatsek-reterare. De båda hade då utvecklat en vänskap som började när Fredrikson fungerade som hemlig kurir åt den ryske författaren. Planerna på fördjupat samarbete sprack dock, främst på grund av skillnader i synen på frihet och demokrati.

Om detta kan läsas i Alexanders kurir, där Fredrikson även berättar om annat från sina år som utrikeskorrespondent i dåvarande Sovjetunionen. Delar av boken rymmer memoarliknande hågkomster från resor i öst och Moskva-stationeringen under 70-talets förra hälft. Texten bjuder fängslande inblickar från en period som i dag kan kännas rätt så avlägsen. Detta inföll alltså under det kalla krigets dagar, och det påstås att varje utlänning i Moskva då sysselsatte sjutton sovjetmedborgare för avlyssning och övervakning – en närmast svindlande uppgift. Byråkratin och misstänksamheten hämmade naturligtvis nyhetsrapporteringen, som på så vis blev ännu mer negativ.

Bokens själva kärna ligger alltså i beskrivningen av Fredriksons hemliga möten med Solzjenitsyn. Totalt träffades de båda på detta sätt ett tjugotal gånger, fram till dess författaren landsförvisades år 1974. Fredrikson hann smuggla ut en hel del brev och andra dokument genom dessa möten, vilka som regel ägde rum på undanskymda platser, på bakgator och gårdar inte minst, men även vid järnvägsperronger. Fredrikson återkommer ofta till de risker som de båda tog. Naturligt nog försökte de listigt skaka av sig förföljare, men ingen kunde vara säker på den tiden. Än i dag är det osäkert i vad mån KGB var inkopplade. ”KGB måste ha slumrat till”, skriver Solzjenitsyn a propos ett av dessa tillfällen.

För att fördjupa detta skeende ventilerar Fredrikson en del KGB-dokument. Granskningen stärks även av längre citat ur Solzjenitsyns memoarbok En kalv med eken stångades. Till detta följer citat ur brevväxling samt egna anteckningar och sända nyhetstelegram. Historiskt lika värdefullt är återgivandet av notiser från samtida sovjetisk press; läsaren kan här tydligt följa den officiella synen på 1970 års Nobelpristagare (Fredrikson redovisar också de krångliga diplomatiska turerna kring överlämnandet av priset).

Tids nog möttes de båda igen – under Fredriksons korrespondenttid i Washington. Solzjenitsyn bodde då med sin familj i delstaten Vermont, och arbetade kopiöst. Han kom totalt att verka 18 år i USA, för att sedan återvända till Ryssland år 1994. Då liksom tidigare hade han gjort sig känd för vad Fredrikson beskriver som ett reaktionärt politiskt synsätt och i skarpa ordalag kritiserat västvärlden för en ensidig inriktning på materiell nytta. Solzjenitsyn fortsatte sedan att torgföra sina åsikter i hemlandet, och träffade bland andra president Putin, men flertalet ryssar, inklusive politikerna, har valt att slå dövörat till. Författaren har blivit rätt isolerad i samhällsdebatten.

I bokens avslutning diskuterar Fredrikson utvecklingstendenser i dagens Ryssland. Han ger en ganska oklar bild, och formulerar sig väl distanserat. Som så ofta bland västliga bedömare fokuseras i första hand Rysslands relationer till omvärlden. Inrikes intresserar främst formella politiska rättigheter och andlig/intellektuell frihet. Dessa faktorer är givetvis väsentliga, men de hamnar – vilket Fredrikson i viss mån antyder – hos många ryssar i skuggan av mer vardagsanknutna ekonomiska problem, inte sällan i en bokstavlig kamp för överlevnad. Tillståndet efter perestrojka är nog mer dystert än vad man brukar föreställa sig i väst. Bland problemen kan nämnas ökad otrygghet, stigande kriminalitet, ökande klyftor mellan fattiga och rika (en stark polarisering), sänkta löner och inflation som tvingar många ryssar till dubbelarbete, försämrade och dyrare allmänna kommunikationer, ihållande och på flera håll förvärrad korruption, minskad pressfrihet, utarmade regioner med hög arbetslöshet, bristande underhåll av fastigheter och offentliga byggnader, sociala nedskärningar, ökande drogmissbruk och prostitution, indragen helgledighet som minskar människors möjligheter att skaffa nödvändigt mattillskott genom arbete i datjan, försämrad folkhälsa till följd av otillräcklig och felaktig kost samt tilltagande, ibland akut brist på läkarvård och medicin. Listan kunde göras längre.

Bokens slutkapitel förtar dock inte intrycket av en god dokumentation som även rymmer beskrivningar av möten med andra oppositionella konstnärer och intellektuella – även ett porträtt av kärnfysikern och demokratikämpen Andrej Sacharov, som ju tilldelades Nobels fredspris år 1975. Många avsnitt förmedlar en varm och positiv bild av människor i Ryssland – på mycket goda grunder.