En fysikers metafysik .Albert Einsteins förhållande till religion

För femtio år sedan dog en myt, Albert Einstein. Alla känner igen hans ansikte, hans snövita hår, hans romantiska, kontemplativa, fjärrskådande, lätt uppåtriktade blick. Han var den förste som förmådde göra en uppskattning av världsalltets massa och han var också kapabel att bryta tankemönster, invanda sedan tusentals år, som exempelvis föreställningen om det tredimensionella rummet. Långt utöver fysikens gränser blev han en auktoritet. Man förminskar inte Einsteins geni genom att kritiskt påpeka att han behärskade fysiken väldigt väl men att han ofta begrep mycket lite inom andra områden. Hans ämneskollega, Max Born, uppmärksammade mycket tidigt det krasst motsägelsefulla i att Einsteins föreställning om världen var helt deterministisk, men lika fullt appellerade han, som den pacifist han var, till människans frihet. Hans älsklingsfilosofer var Spinoza och Schopenhauer, två tänkare som man omöjligtvis kan närma sig samtidigt.

Hur som helst har gemene man en viss benägenhet att idealisera, och detta behov av en guru har spelat Einstein en smula i händerna. Desto viktigare är det att hålla sig till hans verkliga prestationer som i hans fall var avsevärda.

Ett paradigmskifte inom fysiken

Inom tre områden är Einstein verkligt betydelsefull: för det första gäller det naturligtvis den vetenskapliga fysiken, där han med rätta kan jämställas med de allra största som till exempel Isaac Newton; för det andra vetenskapsteorins område, där hans bidrag vanligtvis inte uppmärksammas alls, därför att han här avvek från den dominerande opinionen; för det tredje hans sätt att se på förhållandet mellan naturvetenskap och religion. Detta det tredje ämnet har diskuterats ofta och spridit sig snabbt i det allmänna medvetandet.

Ingen torde underskatta Einsteins betydelse som fackfysiker. Vi som senare upplevt den revolution som skett genom kvant- och kaosteorierna är vana vid revolutionerande omvälvningar inom fysiken. Men man kan inte föreställa sig idag vad det innebar i början av förra sek-let att Einstein avskaffade begrepp som tidens likformighet, additionsteoremet för hastighet och den euklidiska geometrins uppfattning om rummet.

Var och en är ju spontant övertygad om att vårt subjektivt uppfattade ”nu” gäller för hela universum. När ett flygplan flyger förbi mitt fönster just nu, verkar det otänkbart för mig att det för en annan betraktare skulle ha flugit förbi vid en senare tidpunkt. Enligt Einstein är just detta möjligt. Befinner jag mig på ett intercitytåg och går i dess färdriktning mot restaurangvagnen, så är jag säker på att en som iakttar mig utifrån ser att jag rör mig med tågets hastighet plus min gånghastighet. I princip så är det ju också så, men vid högre hastigheter stämmer det inte längre. Det finns till och med en gräns för hastighet, nämligen ljusets hastighet, och om en ljuskälla rör sig mot mig eller bort från mig är ljusets hastighet alltid den samma. Vi tycker att sådana fenomen är mycket paradoxala.

Ännu osannolikare förefaller det oss att rummet inte skulle vara i enlighet med Euklides geometri. Det tycks oss helt evident att i den rumsliga dimensionen, med dess längd, bredd och höjd, endast tre linjer kan stå vertikalt mot varandra. Vi uppfattar också tiden som ytterligare en, av rummet oberoende, dimension. För oss verkar det som om tiden inte har någon del i rummets dimension. Redan Kant åstadkom utifrån denna uppfattning om rum och tid ett historiskt oföränderligt a priori. När Einstein upptäckte att detta föregivna a priori inte stod sig i verkligheten, tog han avstånd från Kant – enligt min mening förhastat – ty Kants transcendentalfilosofi står och faller inte med dess tidsbundna uppfattning om tid och rum.

Den anda som besjälade Einsteins forskning framgår tydligt av en rolig historia från 1919. Efter det att Einstein 1905 utvecklat sin speciella relativitetsteori övergick han till att formulera sin allmänna relativitetsteori, där han tar utgångspunkt i massans och energins ekvivalens. Den publicerades 1916. Medan den speciella relativitetsteorin lättare låter sig bevisas empiriskt, så saknades länge empiriska belägg för den allmänna. Till slut kunde den engelske astrofysikern Arthur Eddington under en solförmörkelse år 1919 mäta avböjningen av stjärnljuset i solens gravitationsfält. Alla fysiker i hela världen väntade med spänning på detta experimentum crucis. Alla utom Einstein. Einstein bemödade sig inte ens om att sätta på radion. När en av hans assistenter uppjagat berättade för honom att hans teori bekräftats av Eddingtons mätresultat nickade han instämmande utan att alls hetsa upp sig. Assistenten blev stressad och frågade sin läromästare: ”Vad skulle ni ha gjort om experimentet visat annorlunda?” Varpå Einstein genmälde torrt: ”Då skulle Gud ha gjort mig ledsen.” Denna händelse visar hur fjärran Einsteins uppfattning om fysiken var från gängse empiriska och materiella föreställningar. I all verksamhet inom fysiken döljer sig efter Einstein ett a aprioriskt element.

Vetenskapsteoretiker som har en reduktionistisk och materialistisk syn har alltsedan ”Wienkretsen”, till exempel Rudolf Carnap, Moritz Schlick och Otto Neurath, hävdat att deras reduktionism står i sam-klang med den teoretiska fysiken. De har då undanhållit att framstående fysiker som Max Planck, Einstein, Wolfgang Pauli och Werner Heisenberg klart distanserat sig från den. Den avgörande punkten är här att en reduktionist som Carnap utgår från att den materiella världen och det som våra sinnen omedelbart kan observera är det enda kunskapsstoff som fysiken omfattar och som därmed kan beskrivas systematiskt.

Hela den teoretiska fysiken är bara ett lite finare sätt att uttrycka att det här är rött, det här är tungt eller det här är varmt. En fysiker som Willard van Orman Quine företrädde denna uppfattning så sent som i slutet av 1900-talet och härledde ateismen som en omedelbar konsekvens av detta. Plank, Pauli, Heisenberg och framför allt Einstein tolkade fysiken allt annat än materialistiskt. De hävdade att en fysiker måste ha idéer för att komma fram till en ny teori. Denna idé leder inte sitt ursprung från en inverkan av sinnesintryck utan är ett uttryck för det mänskliga förnuftets kreativa roll. Bland vetenskapsteoretiker var det enbart Karl Popper som insåg detta sammanhang och framhöll det. Han var medveten om att en fysiker måste ha tillgång till ”regulativa idéer” i den mening som Kant anfört, om han eller hon skulle kunna bli nyskapande. Kants uppfattning är att vår kunskap visserligen är hänvisad till det som vi konkret kan uppfatta med våra sinnen, men att detta materiella ytskikt endast är den ena sidan av medaljen. Den andra sidan utgörs av en intellektuell förmåga som kan inordna fenomen utifrån kategoriskt tänkbara utgångspunkter och i synnerhet vårt förnufts förmåga att ta ett språng ända ut i det oändliga. För Kant är detta språng mot oändligheten inte något platonskt skådande av idéerna. Enligt honom befinner sig människan vid det absolutas horisont, men detta absoluta låter sig inte gripas som ett ting. Det är som om horisonten viker undan, när vi försöker gripa tag i den. Likväl tillhör denna spänning mellan en reell ändlighet och en potentiell oändlighet människan och hon, och bara hon, är upphov till allt nytänkande.

Fysik utan metafysik är värdelös

Här står vi inför en metafysik som de flesta vetenskapsteoretiker avvisar. Men i själva verket måste man fråga sig om det överhuvudtaget är möjligt att ägna sig åt fysik utan en sådan spröd, på subjektet grundad metafysik som detta oändlighetssprång innebär. Plank, Einstein, Heisenberg och Pauli går utan vidare ytterligare ett steg, då de hävdar att denna idé till vilken vi tar ett stort språng, också är verksam i världen, fungerar i världen. Enligt deras uppfattning är den en garant för världsordningen. Gud är alltså närvarande i själva universums lagbundenhet. Dessa fysiker är alltså platoniker. Platonismen är i sig ett sidofenomen till fysiken alltifrån allra första början via Galilei ända in i vår tid.

Att det mänskliga förnuftet måste omfatta idéer för att det ska kunna vara kreativt kan man acceptera. Men att våra idéer därtill utgör själva grunden för naturens innersta princip, som platonikerna hävdar, är mindre begripligt om man begränsar sig till matematiskt fysikaliska teorier. De är så abstrakta att många filosofer tvivlar på att den matematiska beskrivningen av naturens innersta princip kan utgöra en referens till ett gudomligt förnuft i universum. I vart fall döljer sig ett platonskt element i fysiken, det må höra till forskarsubjektet eller till undersökningsobjektet. Einstein säger: ”För att kunna ställa upp en teori räcker det inte med att bara sammanfoga fenomen utan dessutom måste alltid människans fria fantasi till, som på ett tvingande sätt berör fenomenens innersta ordning närmare. En fysiker får inte låta nöja sig med att bara betrakta på ett rent fenomenologiskt sätt, bara fråga efter den iakttagbara företeelsen, utan måste avancera till att använda spekulativa metoder i sökandet efter verklighetens beskaffenhet.”

På följande sätt kunde också Hegel ha sagt: ”De användbara matematiska begreppen kan erfarenhetsmässigt ligga nära men absolut inte härledas ur erfarenheten. Den förblir givetvis det enda kriteriet för en matematisk konstruktions användbarhet inom fysiken. Men den egentligt kreativa principen ligger dock i matematiken. I viss bemärkelse anser jag det alltså vara sant, att det är möjligt för det rena tänkandet att uppfatta verkligheten, såsom de gamla filosoferna drömt.” Detta är inte positivism. Man måste ta Einsteins metafysiska protest mot en alltför trång, empiristiskt materialistisk vetenskapsteori, som föregick hans egen, på stort allvar. Fysik utan metafysik är inget att ha.

Denna öppenhet gentemot metafysiken som finns hos de båda ovan nämnda filosoferna, men framför allt hos Einstein, leder till att de också var öppna gentemot religionen. Filosofer från Carnap till Quine grundar sin ateistiska världsåskådning på en sensualistisk (som bygger på en betoning av det sinnligt givna) och på en antimetafysisk tolkning av fysiken. I Quines bok Unterwegs zur Wahrheit (Paderborn 1995), som är ett slags filosofiskt testamente, bekänner sig författaren klart till ateismen. Enligt denne kan vi med gott samvete utifrån vetenskapen hävda att ”det finns ingen Gud och inte heller något liv efter döden”.

Denna bedömning bygger på en trång, sensualistisk tolkning av fysiken som hävdar att all kunskap härstammar från sinnesförnimmelser. Men om vi menar att sinneserfarenheter inte bara, som hos Kant, är utgångspunkten för vår teoribildning, utan också är dess innehåll, så beskriver fysiken endast det som vi i princip också kan uppfatta. I så fall förhåller sig fysiken till vår vardagliga sinneserfarenhet som konsten, enligt Freud, förhåller sig till sexualiteten. Han hävdar ju att konst är sublimerad sexualitet. Fysiken skulle i så fall bara vara sublimerad sinneserfarenhet. Så enkelt har aldrig de stora fysikerna tänkt sig saken. De fann att naturens innersta mening kom till uttryck i det matematiska schemat, som framstår som enhet i mångfalden. Heisenberg yttrar sig vid ett tillfälle i ett samtal med Einstein på följande sätt: ”Jag måste tillstå att för mig utgår det ett mycket stark övertygande kriterium från den enkelhet och skönhet i ett matematiskt schema som bibringats oss utifrån naturen. Ni måste också ha upplevt att man näst intill blivit förfärad inför den enkla och harmoniska enhetlighet som plötsligt naturen berättat om och som man absolut inte varit förberedd på.”

För de här nämnda fysikerna var världen ett fenomen genomsyrat av idéer. Därför var varken Einstein, Planck, Pauli eller Heisenberg ateister. Rent allmänt borde det göra de vetenskapsteoretiska materialister-na en smula nervösa att så många mycket betydande fysiker alltifrån Galilei via Newton ända fram till Einstein, Schrödinger och Heisenberg var djupt troende människor. Om ateismen vore en naturlig följd av fysiken skulle inte ett sådant fenomen kunna uppträda.

Visserligen är de flesta fysikers gudsföreställning inte den samma som bibelns. Einstein säger: ”Jag tror på Spinozas gud, som uppenbarar varats lagbundna harmoni, inte på en gud som befattar sig med männi-skornas öden och handlanden.” Det vill säga att Einsteins gudsbild, liksom Plancks, inte motsvaras av en personlig gud.

Fysikern Steven Weinberg, som sökte efter en ”världsformel”, hyste uppfattningen att man snarare borde vara ateist än att tro på en kärlekslös och livlös gud. Han säger i enlighet därmed: ”’Världsformeln ska inte ha något med oss människor att göra. Den ska få oss att inse att världen är kall och opersonlig.”

Även teologer är oense om huruvida den matematiska världsordningen visar hän mot en gud eller ej. Om man menar att den är en antydan om en gud måste man inte reducera denne gud till en opersonlig princip, som Einstein och Planck gjorde. Det skulle ju också kunna vara så att Gud bara artikulerar sig ospecifikt i naturen. Bibelns Gud är i alla fall människornas Gud, en historiens Gud, en historia som kan läsas som frälsningshistoria. Men samtidigt finns Gud också närvarande i naturens ordning om än mindre tydligt. Det betyder att man inte ska ställa den Gud som finns i naturordningen mot frälsningshistoriens Gud, fastän bibeln lägger tonvikten vid historien och inte vid naturen.

Hur som helst har teologer som exempelvis Wolfhart Pannenberg klarlagt att den lagbundenhet som fysiker funnit i naturen kan införlivas med frälsningsskeendet. Men detta gäller bara under vissa förutsättningar som Einstein inte accepterar. För teologerna är den kontingenta utvecklingen, alltså den historiska karaktären, primär och all regelmässighet sekundär. Därav att historien kan vara primär måste den otvivelaktigt finnas, något som Einstein bestred. Hans berömda utsaga: ”Gud kastar inte tärning”, var riktad mot den nästkommande fysikergenerationen som utvecklade kvantteorin och som med sin statistiska tolkning introducerade indeterminismen i sin uppfattning om universum.

Endast genom att hänvisa till att det i naturen förekommer kontin-gens kan Pannenberg få stöd för att utifrån naturen komma fram till den kristna skapelseuppfattningen. För Einstein är allt tilltäppt på ett deterministiskt sätt. Det förklarar hans relation till Spinozas ”Gud” som just var en från historien skild essentiell princip.

Trots allt står det fast att Einstein banar väg mot en religiös och metafysisk sfär i motsats till en vida utbredd positivism och materialism, som med orätt och grundlöst tror sig stå i överensstämmelse med fysiken. Einstein är en stor fysiker men också metafysiker. Han säger: ”Medvetandet om hur ogenomtränglig existensen är för oss, om hur det djupaste förnuft och den mest briljanta skönhet manifesterar sig och att vårt förnuft endast har tillgång härtill i sina mest primitiva former, detta medvetande och denna känsla utgör en sann religiositet; med tanke på detta och endast på så sätt är jag en djupt religiös människa.”

Artikelförfattaren är professor i vetenskapsfilosofi vid högskolan Ignatium i Krakow.

Artikeln är ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz
3/2005.