Dödsstraffets andra sida. En intervju med Helen Prejean

Vad har du lärt dig av dina kontakter med mordoffrens familjer?

Eftersom jag tillhör en intresseorganisation som verkar mot dödsstraff, Murder Victims for Human Rights, har jag erfarit att mordoffrens familjer känner sig väldigt manipulerade av åklagarna i brottsmål där dödsstraff är aktuellt. Om familjemedlemmarna är mot dödsstraff tillåter åklagare dem ofta inte att vittna vid den del av rättegången då dödsdom avkunnas. Men om andra familjemedlemmar är för dödsstraff uppmuntras dessa att vittna om vilken inverkan den anhöriges död haft på deras liv i syfte att juryn ska besluta om dödsstraff i stället för livstids fängelse.

Ras hör också med till bilden. Svarta familjer kallas sällan att vittna i dödsdomsrättegångar. Då offret är en fattig människa eller en färgad försöker åklagarna sällan döma någon till döden. Åtta av tio som väntar på att deras dödsdom ska verkställas är dömda för mord på en vit. Vi verkar inte ha samma känsla av kränkning när offren är fattiga eller hemlösa eller färgade.

Varför försöker åklagare utdöma dödsstraff?

Somliga åklagare, som strävar efter att bli domare, har använt det faktum att utfärdande av dödsdomar fungerar som en språngbräda i den politiska karriären. I den stat där jag bor, Louisiana, ger åklagarna varandra ett informellt pris, Louisiana Prick Award, – prick i betydelsen ett stick från den dödande injektionsnålen vid avrättningen. En av mina vänner som är försvarsadvokat kom en gång in i en domares tjänsterum och där fanns det tre sådana pris uppsatta på väggen. De föreställde vart och ett en pelikan, som ingår i Louisianas officiella vapen. Pelikanen höll en injektionsnål i ett fast grepp i klorna.

Vilken inverkan har det haft på offrens familjer att det förekommit så många frikännanden och att därför tidigare dödsdömda personer släppts ur dödscellen?

Fram till i början av 2005 hade totalt 117 felaktigt dömda fångar släppts fria ur dödscellerna i landet. Hela tiden under processen hade offrets släktingar försäkrats om att ”detta är den person som dödat er anhörige”. Men sedan, sades det plötsligt, ”nej, det var inte han när allt kommer omkring”. I de flesta fall har åklagarna bara släppt målet. Om de verkligen brydde sig om de känslor som offrets familj hyser, varför har de då inte försökt gripa de skyldiga mördarna genast efter respektive frikännande?

På vilket sätt arbetar du för Murder Victims for Human Rights?

Jag håller anföranden tillsammans med andra medlemmar i gruppen, till exempel Bud Welch. Hans dotter Julie var ett av offren för bombattentatet i Oklahoma, men trots detta var Bud mot att Timothy McVeigh skulle plikta med livet. Han hävdar att Julie inte skulle hedras av att en annan människa dödas.

Från början kallades Murder Victims for Human Rights för Murder Victims for Reconciliation, men namnet byttes ut för att också anhöriga som är mot dödsstraff skulle få möjlighet att uttrycka att de önskade hedra sina nära och kära som mördats och samtidigt kunna deklarera att de var motståndare till dödsstraff när domen skulle avkunnas i domstolen.

Hur har det gått med den stödgrupp för brottsoffer som du startade i New Orleans?

Survive, som den kallas, fungerar bra med sitt uppdrag att stödja och hjälpa människor som förlorat en anhörig på grund av våldsdåd. Vi har till exempel Lloyd LeBlanc vars son mördades 1977, det fall som jag skrev om i Dead Man Walking. Lloyd är ett strålande exempel på en anhörig som inte tror på dödsstraff. Jag hälsade på honom och hans fru Eula strax efter jul. Eula ringde nyligen upp mig och berättade att Lloyd blivit ombedd av sin församling att berätta om sina personliga erfarenheter som lett honom fram till försoning efter deras sons död. Hon berättade att sådana engagemang hjälpte dem att hålla minnet av deras son levande.

Vad gör de statliga myndigheterna för att hjälpa brottsoffrens familjer?

De flesta stater har rutiner för att ge ersättning och upprättelse, men problemet är att det saknas pengar för sådant som rådgivning och ekonomisk hjälp. Vissa anhöriga kan förlora sina jobb eller råka ut för skilsmässa på grund av de trauman som ibland uppstår efter mord på en anhörig. I slutet på 2004 var jag i New Mexico där ett lagförslag om avskaffande av dödsstraffet just förhandlades i delstatens lagstiftande församling. Detta lagförslag innehöll en passus om att brottsoffrets familj skulle få ersättning och upprättelse. Till förslaget hör att juryn ska ha möjlighet att rösta för livstids fängelse utan försöksutskrivning i stället för dödsstraff. 65 procent av befolkningen i delstaten stöder förslaget enligt en opinionsundersökning. Endast två eller tre personer sitter för närvarande fängslade i väntan på dödsstraff i New Mexico. Här har dödsstraffet alltid varit en symbolisk företeelse.

Hur lyder ditt svar till de anhöriga till brottsoffer som berättar om sin sorg och plåga och som önskar att mördaren ska dömas till döden?

I början, när jag började plädera mot dödsstraff, brukade jag bli iskall när offrens familjer satte igång med att prata om sin glödande smärta. Nu har jag lärt mig att man måste låta människor få uttrycka hur kränkta de är över en oskyldigs död. Vreden är befogad och det ger jag publiken tid att framhålla. Vid ett tillfälle strax efter årsskiftet när jag signerade min bok The Death of Innocents, höll jag ett anförande som följdes av en diskussion. En kvinna reste sig upp och sade: ”Min vackra dotter våldtogs och mördades av en seriemördare, Derrick Todd Lee, som dömts till döden för sex kvinnomord.” Hon berättade om sin outhärdliga smärta och slutade med att säga: ”Det är självklart att jag vill se denne man död.” När hon tystnat sa jag helt stillsamt: ”Det finns säkert ingen i detta rum som inte förstår att du vill se din dotters mördare avrättad. Tack för att du lät oss dela ditt lidande.”

Både offrets och förövarens värdighet måste respekteras. Kyrkan måste anstränga sig bättre med att betona båda sidor. Församlingarna skulle till exempel kunna bekosta mer själavård på fängelserna, församlingsmedlemmarna skulle kunna besöka fängelserna, men också ta bättre hand om och trösta dem som utsatts för våldsbrott. Allt detta innefattas i försoning. I vår kultur tvingas vi in i en attityd som utmärks av konstruerade motsättningar. ”Den som är mot dödsstraff är också mot dem som fallit offer för våld.” Men om vi verkligen tror och håller fast vid kyrkans budskap om försoning, så innebär detta att vi inser att Jesus håller sina armar om både offer och gärningsman och säger till dem båda: ”Du är också min älskade son eller dotter.”

översättning: ah

Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften America i mars 2005.