Ryktet om Guds död överdrivet

Den brittiska tidskriften The Economist är ingen kyrkotidning och den är inte heller känd för att på något annat sätt gå religionernas ärenden. Tvärtom hedrade den en religion på väg ut genom att i sin millenniumutgåva tillägna Gud en dödsruna. The Economist har inte bara utmärkt sig genom sitt mod att göra framtidsprognoser utan också för ärligheten att medge när dessa inte råkade inträffa. Chefredaktören John Micklethwait och hans kollega Adrian Wooldridge levererar i sin bok God is Back, How the Global Rise of Faith is Changing the Worlden omfattande beskrivning av hur fel tidningen bedömde situationen för bara nio år sedan och gör en tolkning av varför religionen så kraftfullt har kommit tillbaka.

Topografin över religionens återkomst är enkel. Överallt i världen förutom kanske i Europa, på Manhattan och vid Harvarduniversitetet, är tron på frammarsch. Det handlar alltså inte om svaga vårblommor som riskerar att frysa ihjäl i den sekulariserade omgivningens isande kyla utan om massiva demografiska förändringar. Det överraskande med religionens återkomst är att just de krafter som man trodde skulle förstöra religionen har åstadkommit dess globala framgång: demokratin och den fria marknaden. Författarna bjuder sina läsare på en världsresa som sträcker sig från Kina till Brasilien och från Sydkorea till USA. De uttryck som religionen tar sig på de olika ställena är både besynnerliga och skrattretande och uppmuntrande och hoppingivande. Boken avstår från att bedöma, den beskriver bara. Det är en av dess starka sidor. Begripligt nog är den ansvarige utgivaren för The Economist inte intresserad av att göra en teologisk analys av vettiga och teologiskt försvarbara uttryck för religiösa känslor. Författarnas perspektiv är ekonomiskt, ja, darwinistiskt. Vilken fördel har människor av att vara religiösa? Blir man rikare, lyckligare och äldre av religion? Är man stresståligare och har fler vänner om man är troende?

Svaren på alla dessa frågor är ”ja”. Bara för det statistiska materialet som författarna har samlat ihop lönar det sig att läsa boken. Glöm hälsomaten (dock inte motion) – och gå till kyrkan istället är kvintessensen av en rad undersökningar som redovisas. Därför är det – med facit i handen – inte alls förvånansvärt att religionen är tillbaka. Religiös tro och praxis är bra och denna insikt sprider sig lika naturligt över jordklotet som uppiggande, koffeinhaltiga läskedrycker eller prisvärda hamburgare. Skillnaden är bara att religionen erbjuder just det som läskedrycker eller hamburgare trots marknadsföringens alla ansträngningar inte kan åstadkomma: gemenskap, mening, hopp och en överordnad orientering om hur man i en kaotisk värld kan leva ett värdigt liv. Religion uppstår i marknadsekonomins kölvatten lika naturligt som glassförsäljningen ökar under sommaren. Religionen är inte en motståndsrörelse mot konsumtionssamhället utan dess självklara komplement. Lämnas Gud och tron bara i fred för statlig inblandning kommer människorna att göra det som känns mest naturligt och som de alltid har gjort när ingen hindrar dem: gå till kyrkan (eller synagogan, moskén eller templet).

typexemplet för denna utveckling är USA. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Religionen har fått leva sitt eget liv sedan landet grundades. Både staten och de religiösa samfunden har bara mått bra av att kunna gå egna vägar. USA har nog åstadkommit både det bästa och det sämsta i religiös kultur. Men från ett marknadsekonomiskt perspektiv spelar låg kvalitet inom religion inte så stor roll så länge det finns kunder. Och en kund som köper en billig produkt är alltid en potentiell kund för en bättre vara. Den katolska kyrkan, som – åtminstone i USA – helhjärtat har accepterat demokratins och marknadsekonomins villkor, har med den strategin blivit ett slags samfundens Apple. Med sin betoning på trons rationalitet vänder den sig som inget annat kristet samfund till intellektuella. Därmed förmedlar den en känsla av en viss exklusivitet. Samtidigt är den katolska kyrkan användarvänlig och kompatibel över hela världen. Den erbjuder inte bara tjänster utan en känsla av tillhörighet till en större gemenskap. Vem störs då av skyhöga priser? Men vad som gäller för iPhone gäller också för kyrkotillhörighet: det är inte priset (i form av söndagsplikt och andra moraliska krav) som avskräcker kunden och kyrkobesökaren om bara produkten är bra.

mest uppmärksamhet i boken får dock frikyrkorna. De är flexiblare än den katolska kyrkan. Deras svampaktiga förmåga att uppstå var som helst och när som helst och att reagera på människornas religiösa och andliga behov snabbare än de stora kyrkorna förklarar den enorma tillväxt som de fått uppleva under de senaste decennierna. Vad frikyrkorna förlorar i kompatibilitet med varandra tar de tillbaka genom ett karismatiskt och emotionellt tilltal till gudstjänstbesökare som den vanliga katolska förortsförsamlingen bara kan (mar)drömma om. All popmusik, neonljus och lågtröskelandlighet får dessutom inte skymma blicken för att frikyrkorna har ett mycket tydligt moraliskt och teologiskt budskap. Författarna argumenterar övertygande för att det finns ett starkt samband mellan de krav som samfunden ställer på sina medlemmar och samfundens oberoende å ena sidan och deras förmåga att attrahera nya medlemmar å andra sidan. Sämsta performance på religionernas börs har därför samfund med starka bindningar till statsmakten, otydlig teologiskt profil och låga krav på sina medlemmar. De har en lika ljus framtid som en bastuförsäljare skulle ha i Burkina Faso. Islam får inte heller mycket beröm för sin prestation på den religiösa marknaden. Detta verkar överraskande med tanke på att islam är på frammarsch i hela världen. Men författarna menar att islams halvhjärtade relation till demokrati och modernitet också kommer att slå tillbaka på dess förmåga att hävda sig på religionernas marknad. ”Varför ger islam så lite plats för samvetsfrihet? Varför är islam inblandad i så många moderna religionskrig? Varför kommer så många muslimer inte tillrätta med moderniseringen? Bara otur kan inte förklara allt detta?” undrar författarna och konstaterar: ”Den viktigaste indikatorn för islams misslyckande med att förlika sig med moderniteten är dess inkörda fientlighet mot pluralism” (s. 287 ff.). Utifrån författarnas marknadsekonomiska perspektiv har islam ingen chans att i framtiden spela en dominerande roll på den religiösa marknaden.

gör ett ekonomiskt perspektiv religionen rättvisa? Eller leder det bara till en stor missuppfattning av vad som egentligen berör troende människor och därmed utgör religionens väsen? Visst finns det mycket mer att säga om tro och religion. Men det finns nog betydligt sämre sätt att avgöra religiösa frågor än att låta marknaden bestämma. Trots allt brukar människor välja vad som är bra för dem – vare sig det handlar om produkter, tjänster eller religiösa övertygelser. Den tyske författaren Gotthold Ephraim Lessing hittade redan under 1700-talet en fin bild för detta fredliga sätt att avgöra vilken religion som är den sanna när han låter sin romanfigur Nathan den Vise berätta den s.k. ringparabeln. En gammal man hade en ring, den sanna religionen. Den som bar den förfogade över underbara krafter. När mannen låg för döden och skulle ge ringen till en av sina tre söner (judendomen, kristendomen och islam) blev han rädd att göra de två som inte skulle få ringen besvikna. Så gjorde han i hemlighet två likadana ringar och gav dem till de tre sönerna – var för sig. Sen dog han. Då upptäckte sönerna att alla tre hade fått var sin ring och i sin oförmåga att avgöra vilken av dessa ringar som var den undergörande vände de sig till Nathan. Den vise mannen ger ett vist råd: bråka och slåss inte om vem som fadern älskade mest! Låt praxis avgöra istället. Den som gör under har den rätta ringen. Trots allt är den en underbar och undergörande ring. Den religion som har mest att ge en sargad värld har rätt. Kom tillbaka om några hundra år, uppmanar Nathan, då kan vi avgöra frågan.