Ars moriendi

Konsten att dö hör inte till de ansedda konsterna i dagens Sverige. Medierna vimlar av goda råd i alla livets situationer – hälsa, sex, barnafödande och alla slags relationer – men om hur vi skall bete oss inför den död som drabbar oss alla brukar det vara mycket tyst. Det är en talande tystnad, och den avslöjar vilka hämningar som finns på djupet i ett samhälle där man berömmer sig av att kunna tala obehindrat om allting.

Under senmedeltiden förhöll det sig inte så. Döden var något som fanns i allas medvetande och som var och en borde reflektera över, inte minst när sjukdom och ålderdom aktualiserade tanken på livets korthet. Inför döden var man inte heller utlämnad åt sig själv. Att någon låg på sitt yttersta engagerade hela lokalsamhället där många tog aktiv del genom att besöka den sjuke. På bilder ser man honom ofta omgiven av en grupp besökare. Prästen tog emot hans bikt och gav honom kyrkans sakrament, och både före och efter dödsfallet var han innesluten i församlingens bönegemenskap. Detta allvar inför döden tog sig också uttryck i en hel litteraturart i form av handskrivna eller tryckta handledningar för den enskilde med titeln Ars moriendi och de fick stor spridning, också bland lekfolket.

den mest bekanta av dessa skrifter författades av den franske teologen Jean Gerson (1363–1429). Den var avsedd att läsas av var och en som en nyttig påminnelse om döden, men den har säkert brukats av prästerna som en nyttig handledning inför deras sjukbesök. Den första svenska översättningen trycktes 1510 av Paul Grijs och anses vara den första bok som tryckts i Sverige utanför klostrens tryckerier. Den har nu getts ut av det osannolikt produktiva Stiftshistoriska sällskapet i Skara i faksimiltryck och i översättning. Som inledning har den tre utmärkta uppsatser som är försedda med utförliga bibliografier. Som vanligt har det blivit en vacker bok, som är rikt illustrerad med samtida träsnitt. Med sina åskådliga framställningar av döendet var dessa stående inslag i Ars moriendi-litteraturen. De skildrar drastiskt hur en människa på sitt yttersta är omgiven av änglar och djävlar som kämpar om hennes själ. Grijs svenska utgåva innehåller dock bara två bilder som båda har andra motiv.

Jean Gerson, professor i teologi och kansler vid universitetet i Paris, var en teologisk författare med större bredd än vad som brukar framgå av handbokslitteraturen. Ofta framställs han enbart som filosofisk nominalist och konciliarist, det vill säga en av dem som satte konciliets auktoritet över påvens under den stora schismens tid. I själva verket är han långt intressantare. Gerson kunde uttrycka sig mycket kritiskt mot skolastiken, men som professor Alf Härdelin påpekar i sin inledning var orsaken att han ansåg den vara alltför teoretisk och spetsfundig, en intellektuell lek utan praktisk betydelse. I stället ville han ge teologin en pastoral inriktning mot vad vi i dag kallar människans existentiella frågor. Som förebilder hade han Bernhard av Clairvaux, viktorinerna och Bonaventura, och här fanns med andra ord starka drag av mystik som kom till uttryck i en rad traktater. Gersons Ars moriendi hör hemma i detta sammanhang, det är en vägledning för en kristen människa under vandringen mot hennes slutliga mål hos Gud.

Teol. dr Stina Fallberg Sundmark, som förra året utkom med sin läsvärda avhandling Sjukbesök och dödsberedelse, sätter in den svenska utgåvan i dess liturgiska och teologiska kontext. Det underlättas av att Gersons Ars moriendi är mycket klart disponerad. Gerson skriver själv i bokens inledning om dess syfte: hur man skall ge den sjuke råd, ställa några frågor till honom, lära honom några böner och dessutom hur andra bör uppföra sig inför den sjuke. Så följer den egentliga instruktionen. Inför döden gäller det först att kunna bekänna sin kristna tro, att tacka Gud för det liv som har varit och tänka på sina synder. Sedan följer åtta frågor, om onda handlingar han har begått, om han kan ställa något tillrätta, och om han är villig att förlåta dem som gjort något ont mot honom. En rad böner är riktade till Treenigheten, till Kristus, Maria, skyddsänglarna och hela himmelens härskara som han snart skall förenas med.

Den avslutande delen är kanske i första hand avsedd för prästerna men innehåller många allmänna anvisningar inför sjukdom och död, och de utmärks av kärlek och medkänsla. Om den sjuke inte kan svara rätt på frågorna skall man rätta honom ”med god undervisning i den heliga Skrift”, en nyttig påminnelse till dem som fortfarande tror att sådant inte förekom före reformationen. Om han är vid medvetande men har förlorat talförmågen är det nog att han svarar med ett tecken eller också ”allena med hjärtat”. Det viktiga är att den sjuke är rätt disponerad för vad han skall genomgå. Han skall inte förtrösta på egen förtjänst utan på Guds barmhärtighet, han skall lägga liv och död i Guds händer och tacka Gud för bådadera. Detta sammanfattar hela skriftens syfte, att successivt överlämna den döendes själ till Gud.

Före kommunionen skulle den döende bekänna sina synder och ta emot absolutionen. Någon botgöring kunde ju inte åläggas honom, och före absolutionen försäkrade honom prästen att Kristi förtjänst liksom Marias och helgonens förbön och förtjänster skulle föra honom till den eviga saligheten. Det är alltså samma tanke på kyrkans gemensamma förtjänster som tog sig uttryck i avlaten.

Ambassadör Fredrik Vahlquist ger en överblick över de tidigaste boktryckarna och inkunablerna i Sverige och sammanfattar det lilla vi vet om Paul Grijs, utgivaren av den svenska Ars moriendi. 1514 kallar han sig ”boktryckare och borgare i Uppsala” och 1515 ”artis impressorie librarius”, vilket tyder på att han också var bokhandlare och bedrev förlagsverksamhet. Av en anteckning i en annan bok framgår det att han var bildad och språkkunnig och att han också kunde skriva runskrift. Tryckeriet var inte hans egendom; det ägdes av domkapitlet i Uppsala och har varit inhyst i någon av dess lokaler runt domkyrkan. Den anonyme översättaren meddelar i slutet av Ars moriendi att ärkebiskop Jakob Ulfsson hade ”befalt och budit” honom att göra översättningen, och också hade ”befalt” Paul Grijs att trycka den. Grijs var alltså i någon mening underställd ärkebiskopen och hade kanske fått sitt boktryckarprivilegium av honom. Det träsnitt som avslutar Ars moriendi framställer en pilgrim med stav och radband i handen. Det är förvisso inget mästerverk, men sannolikt har vi här det första träsnitt som har utförts i Sverige. Boktryckarna omkring år 1500 var alla på ett eller annat sätt pionjärer.

Detta är en bok med många infallsvinklar. Den ger intressanta inblickar i den svenska boktryckarkonstens äldsta historia och i Jean Gersons teologi och mystik. Den ger oss en bild av döden och döendet i det senmedeltida samhället och hur man förhöll sig till dess problem i en av kristen tro dominerad miljö. Men man kan också förvånas över hur universellt bokens budskap är och hur de insikter den förmedlar är tillämpliga i en tid med radikalt andra värderingar. Dödens realitet består trots alla ideologiska trender.