Oxfordrörelsen – mycket Newman, men inte bara

Man kan knappast tänka sig en bok om Oxfordrörelsen, eller Traktarianismen (så benämnd efter Tracts for the Times, rörelsens mest berömda skriftserie), utan att John Henry Newman där spelar en framträdande roll, om inte rent av en huvudroll. Om honom, hans kyrkohistoriska betydelse och teologiska tänkande kommer det sedan länge en till synes aldrig sinande ström av studier. Inför den förestående beatifikationen av honom kan man vänta sig att litteraturen om honom kommer att flöda ännu rikare. Man får då bara hoppas, att entusiasmen – eller avståndstagandena – inte kommer att ta kål på den vetenskapliga noggrannheten och sakligheten. Också i den bok om Oxfordrörelsen som här föreligger för anmälan spelar Newman förvisso en framträdande roll, men andra aktörer får också komma till tals; många av dem är för forskarna på området gamla bekanta, men här lyfts också en och annan fram som tidigare vistats i skuggan men som nu visar sig vara av en tidigare förbisedd betydelse.

Nyupptäckten i denna nya (och i flera avseenden viktiga) bok heter Samuel Francis Wood (1809–1843), en yngre akademiker i Oxford, senare ämbetsman i London, en lekman med vänskapsförbindelser till en lång rad av de ledande traktarianerna. Han var en brådmogen, vaken och självständig medkämpe i den rörelse som ville förnya Church of England främst genom att striktare låta sig vägledas av fornkyrkan (Antiquity) och av dess oavkortade teologiska, andliga och praktiska arv. Woods litterära kvarlåtenskap är förvisso inte omfattande men, som det skall visa sig, ändå av en viss betydelse, inte minst för Newman och särskilt för framväxten av hans tankar om den teologiska läroutvecklingen (doctrinal development). I två Appendices (s. 239–265) utges och kommenteras några av dessa textstycken.

Men nu är detta i sin helhet ändå ingen biografi om denne Wood (som visserligen presenteras i inledningskapitlet, men i den fortsatta framställningen faktiskt spelar en ganska undanskymd roll), utan boken är främst en intellektuellt inte så litet krävande studie av den grundläggande roll som det oöversättliga och mångfacetterade begreppet ”ethos” spelade för traktarianerna. Författaren ägnar ett helt kapitel (s. 84–129) åt att försöka förklara vad just Oxfordrörelsens ”ethos” innebar, i kontrast mot andra rörelsers och riktningars och kyrkors ”ethos”. Kanske kunde man våga försöket att helt kort säga att det är fråga om en viss mentalitet (det kallas på engelska ofta för temper), eller om ett knippe av vissa grundläggande principer (fundamental principles), som inte är rent eller enbart intellektuella utan som styr såväl tanke som handling och som präglar det praktiska fromhetslivet lika väl som uppfattningen av tron och dess innehåll. Enligt Newman fanns det ett katolskt ”ethos” och ett protestantiskt, ett heretiskt ”ethos”. Heresin enligt Newman är, sägs det, (s. 107) ”the fruit of an ethos marked by worldliness, intellectual pride, or some other deficiency, however subtle or even unknown to the individual in question”. Bland alla de många försöken i boken att omskriva vad som då skulle karakterisera ett katolskt (inte bara nödvändigtvis romerskt-katolskt) ”ethos” väljer jag bland flera formuleringar i boken att citera följande (s. 108): ”In its more developed expression, the Catholic ethos was conceived as a moral temper involving openness to God’s action in the soul. At the human level, this openness to God rests on a humble disposition of mind and heart – opposed to the self-sufficiency of Rationalism or the righteous confidence of private judgement – and on a generous spirit, capable of following a radical ideal.”

just avståndstagandet från vad som betraktas som ”rationalism” är, som jag själv en gång framhöll i min doktorsavhandling, någonting för traktarianerna ytterst karakteristiskt. Det förvånar mig därför något att författaren just under den synpunkten inte noggrant analyserat vad Richard Hurrell Froude i sina Remains säger om denna ”rationalism” i dess – som han menar – tvehövdade gestalt. Den är nämligen inte något som bara utmärker ”de upplysta” liberalteologerna i olika schatteringar utan som också, enligt Froude och andra, exempelvis Newman och Pusey, utmärker de evangelikala. Båda grupperna tenderade nämligen, som Oxfordmännen ser det, att avgöra trons sanningsfrågor och de liturgiskt-sakramentala riternas värde efter den nytta, den yttre effektivitet, som kan registreras av sinnena. Denna traktarianernas tvehövdade anti-rationalism, eller, positivt uttryckt, detta fasthållande vid vad de kallade för ”den dogmatiska” och ”den sakramentala principen” är, menar jag, en väsentlig, men av Pereiro tyvärr inte närmare studerad, ingrediens i deras ”ethos” (se min avhandling The Tractarian Understanding of the Eucharist, Uppsala 1965, främst s. 27–31 och 87–107).

Det skall genast framhållas, att Froude i boken verkligen framhålls som ”the Paradigm of Catholic Ethos” (s. 121–129). Denne unge man, död vid 33 års ålder, är en av dem som förtjänade ett djupare studium än vad som, mig veterligt, hittills har vederfarits honom. Hans viktigaste lärare var John Keble, viktig sedermera inte minst för sin traktat 89, om ”The Mysticism Attributed to the Early Fathers of the Church”, författad efter Froudes död 1836, men som med sin Ehrenrettung av den allegoriska, andliga bibeltolkningen, så föraktad av all modernism, dokumenterade och motiverade väsentliga inslag i traktarianernas ”ethos”, inte minst deras mysterieteologi (som är vad som i sammanhanget menas med ”mysticism”).

Denne Keble stannade, till skillnad från så många andra traktarianer, kvar i den anglikanska gemenskapen. Men han delade, som tydligt framgår av Pereiros bok, efter hand alltmer den distanserande hållning till den engelska reformationen som först och främst verbaliserades av Froude, något som tydligt kom att skilja den gamla sorten av högkyrkomän (”the High and Dry School”) från traktarianerna. Denna problematik utvecklas förtjänstfullt i bokens femte kapitel: ”Ethos, History, and Religious Paries” (s. 186–232). Också här intog Froude tidigt en bestämd hållning, som han inte tvekade att framställa i ordalag som, när de publicerades av Newman och Keble efter hans död, vållade en våldsam kritik från många håll, inte bara från ”rationalisterna”. Pereiro formulerar detta så (s. 187), och därmed träffar han något för de flesta traktarianer väsentligt: ”But the more he [dvs. Froude] dug into the [Reformation] period the less he liked the Reformers. It did not take him long to become thoroughly disgusted by their ethos: a mixture of rationalism, erastianism, worldliness, and irreverence towards great Catholic mysteries, an ethos wholly different from that of the primitive Church. The Reformers, he thought, were the kind of fellows Keble would have despised, had he known them”; Keble hade ju mest sysslat med de gamla, i synnerhet de alexandrinska, fäderna. För Oxfordrörelsens folk hade studiet av kyrkofäderna två väsentliga syften, säger Pereiro träffande (s. 214): ”the imitation of the Fathers in ascetical practice and the adoption of their doctrines. These were two intimately related ends: Catholic doctrine generates Catholic ethos and practice, and these, in their turn, foster Catholic doctrine.”

Också andra sidor av traktarianernas ”ethos” än de som här nämnts, studeras utförligt i Pereiros bok, så exempelvis betydelsen av reserve, främst men inte bara för Isaac Williams, och den teologiska läroutvecklingen (development), främst men inte enbart för Newman. Det är sålunda ingen tvekan om att Pereiros bok på väsentliga punkter fördjupar vår kunskap om traktarianerna; kanske borde den först och främst läsas av dem som framträder som deras, enkannerligen Newmans, vänner och banerförare. Men fortfarande finns det många andra aktörer i rörelsen som vore förtjänta av ett fördjupat studium. Förutom Keble och Froude, som jag redan nämnt, ville jag tillfoga ett par som visserligen kort nämns i boken, men som ännu inte fått den uppmärksamhet i forskningen som de förtjänade. Jag menar främst Robert Isaac Wilberforce med sina böcker om inkarnationen och sakramenten och Frederick Oakeley, främst för hans djupborrande artiklar i The British Critic; i dem finns nämligen bland annat en genomtänkt liturgisk teologi. Men denna anmälan kan inte avslutas utan en allvarlig kritik mot författaren – eller kanske skall den riktas mot det ansedda förlaget – för påfallande formella brister: boken saknar, märkligt nog, en samlad och detaljerad förteckning av källor och litteratur och dess Index visar sig vara högst ofullständigt.