Att vara utanför

Christian Braw, präst i Svenska kyrkan, docent i Åbo och en flitig skribent och debattör har givit ut ännu en roman, Där utanför, med underrubriken Dubbelroman efter 11 september.

Huvudpersonen, Jakob Sandman, kapten i Eksjö, blir under pågående skjutövning tagen av Säpo, mitt för ögonen på soldaterna. Det visar sig efter ett antal timmar vara ett misstag. Säpo hade tagit ”fel kille”, men Jakob blir knäckt av upplevelsen. Han får tjänstledigt för att vara personlig assistent åt en döv präst, men intriger från kyrkorådet gör att han måste sluta. I stället hamnar han på uppdrag i Afrika i FN:s regi. Hans medarbetare där är en före detta lektor som blivit tvungen att ta avsked efter att ha blivit anklagad för sexuella trakasserier mot en kvinnlig elev. Han är oskyldig men dömd av opinionen och kvällspressen. En tredje huvudperson är en läkare med palestinska rötter, skicklig, välutbildad, uppvuxen i Sverige. Men han flyr i sista stund ut ur landet och får en ny identitet, allt för att inte fångas in av CIA som de två egyptierna. Egendomligt nog har han och Jakob Sandman samma personnummer så när som på en siffra. Var det i själva verket läkaren som Säpo skulle ha arresterat, när de grep ”fel kille”? Det blir aldrig utrett. Världen har sannerligen förändrats efter 11 september. Vem som helst kan råka ut för Säpos eller CIA:s närgångna intresse.

Här skall inte avslöjas hur romanen slutar. Det är en spännande historia, och Christian Braw är en driven författare. Ändå kan jag som läsare tycka att han försöker få in för många problem inom handlingens ram. 11 september, terroristskräck och Säpo givetvis men också det humanitära biståndsarbetet i Afrika samt tillståndet i Svenska kyrkan. Jakob Sandman läste ursprungligen teologi men gjorde sig omöjlig, när han vid ett tillfälle vägrade gå till nattvarden, då en kvinnlig präst var celebrant. När Sandman är assistent åt den döve prästen låter Braw kyrkorådets ordförande säga: ”Men jag tänker inte låta några präster sätta sig på mig en enda gång till. Icke! De skall veta sin plats.” Prästen är bara en tjänsteman som har att lyda order från kyrkorådet och dess ordförande. Denne kyrkorådsordförande vurmar också för sammanslagningar av församlingar och ser stordriften som en utmärkt form av rationalisering. Att kyrkfolket kan vilja fira gudstjänst i sin egen sockenkyrka saknar betydelse.

Jakob Sandman har alltid känt sig utanför. Detta utanförskap återkommer hos hans lille son Alexander, som blir mobbad på dagis, när han med näbbar och klor försvarar sin pappa. Dagisföreståndarinnan uppfattar Alexander som den som ställer till bråk och straffar honom genom att bokstavligen stänga honom ute. Den enda som reagerar till Alexanders försvar är en ung vikarie, som då också faller i onåd och blir omplacerad.

Det är, som jag redan nämnt, många angelägna frågor som Christian Braw tar upp och vill belysa och diskutera. Problemet är bara att det blir för mycket och för splittrat. En del trådar hänger lösa, exempelvis den blinda flickan Lina som skriver e-post till Jakob. Trots att Jakob Sandman finns med i stort sett i hela boken får man ändå inget grepp om honom, ingen levande bild. Han är duktig i alla de arbetsuppgifter som han hamnar i, han är omtyckt av soldater och församlingsmedlemmar med flera, han beskrivs som en omtänksam make och far. Ändå får porträttet inget liv. Det är synd, för det är ju brännande frågor som Braw tar upp. Att vara där utanför, inte höra till. Det drabbar både Jakob Sandman, hans lille son Alexander, dagisvikarien och den palestinske läkaren.