Samtal med förhinder

”Varje människa har sin egen själ, som inte låter sig beblandas med någon annans. Två människor kan mötas, tala med varandra och vara tillsammans. Men deras själar är som blommor, var och en fast rotad på sin plats, och den ena kan inte ta sig över till den andra, ty då måste den lämna sina rötter, och det är just vad den inte kan.”

Så talar titelpersonen i Hermann Hesses kortroman Knulp, som skrevs mellan 1907 och 1914 och nu utges i stilsäker nyöversättning av Erik Ågren. Det är en intressant särling som 1946 års nobelpristagare här lyfter fram. Knulp är en vandrare, en vagabond som gärna nöjer sig med att vara åskådare, men han är också talför, och vänner finns på flera håll.

I romanens upptakt är han just på väg till en av dem. Denne hantverkare tar vänligt emot sin gäst. Knulp stannar ett par dagar och hinner under tiden bjuda ut en grannflicka på dans. I bokens andra del ändras berättarperspektivet. En god vän återger här sina samtal med Knulp under deras gemensamma vandringar i ungdomen. Samtalet kretsar kring livet och den fria viljan, det goda och det onda, ansvar, skuld. Religiösa frågeställningar kommer in i bilden. Romanens sista nedslag rymmer sedan en sorts livsfacit. Knulp nalkas nu sin hemstad för att ta ett sista farväl. Hans kängor är slitna och livet går mot sitt slut. Han drar ut på vidderna, funderar över sitt gångna liv, ber sina böner. Vägen mot försoning ligger inom räckhåll.

Ungefär där avklingar denna berättelse, som rymmer ännu ett av författarens s.k. själsporträtt. En aning skissartad kan den kännas, men hjältens liv tecknas i gengäld ur fascinerande perspektiv. Bakom hans sorglösa yta gömmer sig en längtan efter rötter och stadga, men Knulp kan ändå inte ångra sitt livsval, och hans insikt klarnar ytterligare i dödens närhet. Porträttet framställs på ren och klar prosa, som oftast hos Hesse.