Första världskriget i litteraturen

En ny doktorsavhandling i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet har titeln Motståndets berättelser. Elin Wägner, Anna Lenah Elgström, Marika Stiernstedt och första världskriget och är skriven av Sofi Qvarnström. Läsaren blir dock något skeptisk redan från början, eftersom det i baksidestexten hävdas att alla tre författarnas radikala texter är ”i hög grad socialistiska”. Elin Wägner var veterligen aldrig socialist utan liberal i politiskt avseende och givetvis, liksom de andra två, enrollerad i kampen för kvinnans emancipation. På 1910-talet gällde det främst den kvinnliga rösträtten. Även i inledningen kan man på dess första sida finna ett förargligt fel, nämligen påståendet att den antika komedin Lysistrate skulle vara författad av Euripides. Ett sådant fel kan tyckas vara en bagatell, men det rubbar läsarens tilltro till avhandlingsförfattarens kunskaper och är i en doktorsavhandlings inledning förödande.

När detta har sagts skall framhävas, att Sofi Qvarnström har gjort ett ambitiöst arbete. Boken omfattar 453 sidor, inklusive noter, litteraturförteckning och personregister. I inledningen får man under en underrubrik en kortfattad beskrivning av Sverige och det kulturella och politiska klimatet under årtiondet före och under första världskriget, då demokratiseringsprocessen var på frammarsch men också i vissa läger en uttalad kampvilja och krigsentusiasm med rötter i nittiotalets nationalism och å andra sidan och i andra sammanhang uttalade fredsappeller. Litteraturen var i stort sett verklighetsbaserad, men nya modernistiska strömningar börjar göra sig gällande, exempelvis Pär Lagerkvists programskrift Ordkonst och bildkonst från 1913.

Efter det mer svepande kapitlet ”Världskriget i litteraturen” koncentreras avhandlingen kring de författare som nämns i titeln. Alla dessa tre kapitel är uppbyggda på samma sätt med ett inledande biografiskt betonat avsnitt ”I liv och skrift: vardagen under krigsåren”, exemplifieringar ur författarnas produktion under krigsåren samt ett avslutande kort och sammanfattande avsnitt ”Wägner och kriget”; ”Elgström och kriget”; ”Stiernstedt och kriget”. Sofi Qvarnström gör en sorts rekapitulation av de tre olika författarskapen under decenniet före och under första världskriget men kommer egentligen inte med några nya forskningsrön.

I ett avslutande ganska kort kapitel, ”Motståndets berättelser”, summeras de resultat som avhandlingsförfattaren kommit fram till. Där heter det bland annat: ”Jag har inte i någon större utsträckning undersökt om författarna uppnådde något med sin krigskritik och vad det i så fall skulle vara; i stället har jag diskuterat hur språket och berättelserna fungerat som motståndshandling. På en samhällelig nivå kan Wägner, Elgström och Stiernstedt på ett självklart sätt sägas göra motstånd mot kriget: de försöker skapa opinion mot det genom att publicera uppfordrande och ibland polemiska artiklar, de engagerar sig i fredsdemonstrationer och de håller föredrag. Men gör de också motstånd genom litteraturen? Kan kritiken av kriget betraktas som ett slags motstånd i sig?” Det är här som analysen av språket kommer in. Kan man använda ett annat språk än vad som i avhandlingen kallas ”samhällets språk”? I avhandlingen hävdas att det på den språkliga nivån sker något som ”kan beskrivas som en motrörelse”. Genom att texterna rymmer tvetydigheter och möjlighet att göra olika parallella tolkningar gör litteraturen ”motstånd mot en ensidig och ytlig förståelse av kriget, samtiden och kanske inte minst människan. Att reflektera över och kritisera människan och hennes handlingar är kanske i själva verket viktigare än att kritisera kriget som sådant, eftersom det är reflexioner över de egna reaktionerna och det egna handlandet som öppnar för den enskilda individens införlivande av en etik som stävjar våld och krig.” Men detta kräver å sin sida också att någon lyssnar och tar till sig budskapet. Det egentliga motståndet läggs därför, enligt Sofi Qvarnström, utanför texten – hos mottagaren, läsaren. Detta låter sig sägas men kan väl i så fall anses gälla all sorts litteratur, inte bara den som gjort motstånd mot våld och krig.