Vi handikappade

Den som – i likhet med författaren till denna artikel – har att kämpa med en cancersjukdom vid nära 80 års ålder, som måste underkasta sig kemoterapi på grund av inoperabla metastaser, som dessutom dag efter dag måste svälja mediciner och endast kan få näring intravenöst, känner inifrån ett tillstånd som flertalet tyskar fruktar som det största hotet mot dem. Enligt en studie, som offentliggjordes i september 2009, är nämligen rädslan för att på ålderns dag bli ett vårdfall deras största personliga bekymmer. Rädslan steg till knappt över 54 procent jämfört med 2008. Kvinnor är mer oroliga än män. Därtill kommer farhågorna för att bli hemsökt av en svår sjukdom eller ett allvarligt handikapp, något som oroar ungefär hälften av befolkningen.

Hos dessa oroliga människor träder tre komponenter fram i förgrunden. Man är rädd för att kanske bli beroende av andra, att ligga dem till last, att bli besvärlig och att därigenom förlora deras tillgivenhet. Därför tvekar man att be om hjälp och försöker med en rest av sin stolthet att på egen hand nödtorftigt klara av tillvaron med den prestationsförmåga som man ännu har kvar. Man skulle vilja bevisa inte bara för andra utan också för sig själv att man ännu inte tillhör de gamla uvarna – fastän just detta finns i en nära framtid, ty enligt Statistisches Bundesamt kommer i Tyskland 28 miljoner människor år 2025 att vara över 60 år; år 1997 var det 18 miljoner.

Trots vår motvilja mot att framstå som hjälpsökande skulle man dock kanske av detta lära sig att be andra om hjälp för att på det sättet förbereda sig för framtiden. Detta kan så till vida få en positiv verkan, då vi därigenom får ögonen öppnade för att den enskilda människan ständigt som social varelse är beroende av medmänniskor, och att alltså ingen kan eller får dra sig undan från gemenskapen med andra. Hon kan på så sätt också bli uppmärksam på att andra behöver hennes hjälp, även när de är för blyga för att be om den.

för det andra: man oroar sig för att förlora sin värdighet, när man närmar sig ett småbarns status då man är hjälplös och utlämnad åt andras omsorg och måste finna sig i varje ingrepp i den egna intima sfären. Mot detta uppreser sig vår vuxna skamkänsla (kanske särskilt när kontrollen över kroppsutsöndringarna går förlorad) – detta till skillnad mot hur småbarn reagerar. Ännu mer fruktad är kanske förlusten av den mentala kapaciteten, i extremfall åldersdemens, då den drabbade förlorar sin personliga värdighet och bara tycks vegetera för sig själv. Då kan man ta till sig som tröst att den förvirrade själv i de flesta fall inte alls är medveten om detta tillstånd. Ångesten för demensen, ofta i form av Alzheimersjukdom, är inte ogrundad, framför allt inte då en hög ålder uppnås; av 80–84-åringarna är 13,3 procent dementa, av 85–89-åringarna 23,9 procent, av dem över 90 år 34,6 procent.

Det är alltså tillrådligt att se denna fara i ögonen. Hur kan man förbereda sig för det? Det åldersbetingade nedmonterandet av egna färdigheter låter sig inte inskränkas till en grupp som är procentuellt avgränsad. Och oberoende av detta förlorar gamla människor i dag i tilltagande grad uppskattning, eftersom skillnaden mellan de nuvarande levnadsvillkoren och de förgångna tilltar med en rasande fart. Gamla erfarenheter har förvärvats i det förgångna. Ju fortare och mer vittgående nutiden skiljer sig från tidigare epoker, desto mindre duger därför dessa då förvärvade erfarenheter för att bemästra nutidens problem. Den äldre människan har dock framför allt en fördel gentemot den yngre genom sin större livserfarenhet. Om detta kapital förlorar i värde, då förlorar också kapitalägaren i aktning – i varje fall i ett samhälle, där det ofta gäller: ”Har du något, är du något!”

det lönar sig att tänka igenom vari en människas värdighet egentligen består; om detta heter det som första sats i vår grundlag: ”Människans värdighet är oantastbar” – fastän den dock ständigt blir mer än bara ”antastad”. Värdigheten får inte förväxlas med aktning, som andra visar någon, ty värdigheten består oberoende av andras mening och tillkommer inte en människa på grund av särskilda egenskaper, som hon kan ha eller kan sakna, utan den har sin enda grund i att hon är människa – hur handikappad eller skadad hon än må vara.

som tredje beståndsdel i ångesten för åldrande och sjukdom som man kan nämna är att inte längre bli brukad, att inte längre vara behövd, att inte längre duga. Den har sin grund i vår naturbetingade böjelse att bedöma allt endast och allenast efter dess användbarhet, dess nytta. Den som kanske diskvalificerats som ”odugling”, bevisar därmed att den väntade nyttan är utslagsgivande för honom när man taxerar värdet på en människa; detta är emellertid ren slavhållarmentalitet, en bristsjukdom hos en förkrympt mänsklighet. Utan att förstå att meningen av något är mer än bara dess nyttighet kan nämligen ingen äkta mänsklig relation byggas upp. Medmänsklig kärlek fordrar tvärtom att jag uppskattar den andre för hans egen skull och inte bara därför att han, eller min relation till honom, avkastar fördelar och ger mig vinst.

Endast den som inser och övar in detta kan förstå, att till och med de gamla som har de svåraste handikappen och har allra mest hjälpbehov är lika fullständiga och hela människor som den duktigaste arbetaren och planeraren. Immanuel Kant fordrar därför som ett rättesnöre: ”Handla så, att du använder mänskligheten, såväl i din egen person som i vars och ens annan person, vid varje tillfälle också som ändamål, aldrig någonsin blott som medel.” Blotta ändamålsenligheten och nyttigheten får aldrig vara de enda kriterierna för att acceptera en människa. Den som inskränker sig till det lider av ett hinder som är mycket tyngre vägande än varje kroppslig eller psykisk inskränkning. Han skulle vara förhindrad att visa medmänsklighet. Om vi räknar oss till de handikappade i detta avgörande avseende ligger i vår egen hand.

Översättning: Elisabeth Stenborg