Ryska symbolister

”Det finns en besynnerlig likhet mellan Solovjevs Antikrist och Selma Lagerlöfs. Bägge uppträder med ögonskenligen de bästa avsikter för att förbättra människors villkor. Men bägge bär på ett grundfel – nämligen den blott och bart inom-mänskliga förmätenheten. Det blott och bart mänskliga duger inte – ”vår egen kraft ej hjälpa kan” – den leder oss vilse och leder till slut till undergång, våld och lidande. Man kan se dessa berättelser eller myter som en framsynt – eller en djupt pessimistisk – kultur- och civilisationskritik, en vidräkning med det sekulariserade samhället och ett underkännande av dess möjligheter att på egen hand skapa ett lyckorike på jorden.”

Så skriver Lars Gyllensten i förordet till den ryske filosofen Vladimir Solovjovs Tre samtal (Artos, 1993), ett centralt verk där fem röster/åsiktsriktningar ställs mot varandra i en utmanande diskussion. Gyllensten fortsätter: ”Hur skall man uppfatta finalen i Solovjevs berättelse? Är den optimistisk – med en giltig förtröstan på det omöjliga, på ett under? Eller innebär den att författaren så att säga kastar in handsken – vi måste vänta på något orimligt och osannolikt, på ett underverk utanför vår egen makt och räckvidd. Måste vi tro på återuppståndelsen och ett evigt liv och på en gudoms ingripande för att inte hamna i förtvivlan, cynism eller självtillskapade illusioner? Står valet mellan Kristus och Antikrist – eller motsvarande inom andra religioner?”

Vladimir Solovjov betecknas som symbolismens fader, och det är några av hans sidor som presenteras i den första av de 16 essäer som Magnus Ljunggren – professor emeritus i rysk litteratur vid Göteborgs universitet – samlat i sin bok Poesi och psykiatri. Ljunggren tar särskilt fasta på Solovjovs vision av Sofia, den gudomliga visdomen – men också på vänskapen med Dostojevskij, gåtfullheten, mångfalden, dragningen till motsatser och Solovjovs gradvisa närmande till katolicismen. Dessa nedslag bildar en lämplig grund för bokens följande, delvis kronologiskt grupperade avsnitt.

Ljunggren uppehåller sig sålunda vid en händelserik period, där djärva experiment hastigt avlöste varandra och där mycket inom konstens värld tycktes förändras oerhört snabbt. Den ryska symbolismen – med rötter i ortodox mystik och tysk filosofi – blomstrade i ett klimat som medgav het polemik, provokativa tidskrifter, samlevnadsexperiment, ockulta riktningar, dekadens, djävulsmässor, ritualmord, revolutionär agitation, politiskt våld, med mycket mera. Den politiska verksamheten var alltså väl framträdande. Teologiska frågor tillmättes kraft likaså. Flera av symbolisterna önskade återförena östkyrkan med kyrkan i väst för att på så vis möjliggöra en global försoning. Det var en besvärlig uppgift, säkert en av de svåraste. Symbolismen var nämligen, skriver Ljunggren, ”ett experiment med flytande identiteter, där personligheterna – ofta med dramatiska konflikter som följd – övergick i varandra”. Rollerna – och programmen – var sällan fullt förenliga.

Allra mest utrymme ägnas dock Andrej Belyj, vars mest betydande verk – däribland Petersburg, Silverduvan och Moskva – under senare år utgivits på svenska genom förlaget Murbräckan. Hans omfångsrika roman Petersburg fungerar också uttryckligen som en röd tråd i Ljunggrens framställning. Det är en naturlig fokusering med tanke på Belyjs betydelse för hela symboliströrelsen – och som en av den ryska litteraturens mest särpräglade författarröster. Tre av bokens essäer kretsar kring Belyj.

Ljunggren fokuserar även mer obekanta namn. Under rubriken ”Symbolismens charlatan” belyser han mångsidigheten hos Valentin Sventsitskij, radikal mystiker som bildade Kristna Kampbrödraskapet i avsikt att knyta ortodoxin till anarkosocialism och solovjovianism, en nog så originell förening. Ungefär samtidigt, 1906, startade han ett religionsfilosofiskt sällskap i Moskva. Tanken där var att förena kristendomen med en politisk kamp, där olika våldsmetoder snart skulle leda till folkets befrielse. Verksamheten inskränkte sig inte till detta. Sventsitskij skrev också böner för avrättade terrorister och utnämnde bombkastare till helgon. Själv levde han enkelt som en munk, med dragning till askes – men inte utan att förvara vapen i sin cell. ”Sventsitskij”, skriver Ljunggren, ”ska ha talat om himlaelden som en bomb som de stora profeterna sökt ta ner på jorden, själva syntesen av urkristendomens radikala förkunnelse och en Aleksandr Herzens sociala protest.” Tids nog uppdagades andra sidor hos Sventsitskij, vars verkliga liv såg alldeles annorlunda ut bakom fasaderna, med vilda utsvävningar och svek. Det handlade om dubbelspel och lögn.

Bokens längsta kapitel kretsar kring en för svenska läsare mer bekant symbolist, poeten Aleksandr Blok. Här berörs i första hand dennes starka intryck av August Strindberg. Ljunggren rör sig här in ett decennium på seklet. Symbolismen hade nu tappat inflytande till förmån för futurismen, och stämningen i tsarriket blev alltmer laddad – Ljunggren talar träffande om Petersburgsmytens ”apokalyptiska grundackord”. Han tar i sammanhanget även fasta på Strindbergs betydelse för andra ryska symbolister. För egen del menade Blok att den svenske författaren stod gruppen nära genom sin vilja att mäta tillvaron med de yttersta måttstockarna. Det är nog utvecklingen efter Strindbergs Inferno-kris som tilldrog sig symbolisternas största intresse. Betydande utrymme ägnas så småningom också psykoanalysen, som tidigt fick omfattande fotfäste i Ryssland (Freuds verk översattes i mycket stor skala), säkert till följd av sammanbrottet efter 1905 års revolution. Parallellt uppmärksammar Ljunggren likaså antroposofin, inför vilken symbolisterna stod splittrade – många av dem, kanske de flesta, intog en ambivalent ställning till Rudolf Steiner. Somliga ställde sig direkt avvisande till de ockulta lärorna.

I ”Freuds ’okände’ ryske patient” avlyssnas sedan en kritisk röst till symbolismen. Denne Ivan Iljin tycks ha varit utpräglad maximalist också efter ryska mått, både på ett personligt och politiskt plan. Efter en tid som aktiv anarkist förespråkade han en konservativ nationalism (inte olik den hos Dostojevskij) och betecknade i samma veva symbolismen som dekadent. Några år efter oktoberrevolutionen utvisades Iljin ur landet och ägnade sig i exil åt att försöka bekämpa sovjetmakten. Dessvärre gjorde han detta som nazistisk sympatisör, för att så småningom utvisas även ur Tyskland. Som maximalist hörde Ivan Iljin hemma i Ryssland – men säkert under en helt annan epok. Inflytandet från Dostojevskij gör sig alltså överlag gällande hos de ryska symbolisterna, om än knappast hos alla. Samtidigt var det nog mer som skilde än förenade. Beträffande Solovjov finns kanske särskilda skäl att nedtona föreningen. ”Dostojevskij levde i källarhål, döda hus och i människosjälens tragiska avgrunder. Solovjov levde bland idéer, utopier och mystiska syner.” Så skriver K. Motjulskij i sin utmärkta biografi Vladimir Solovjov: liv och lära (Artos 1997).

Ljunggren följer alltså Andrej Belyj genom hela framställningen. Stort utrymme ges exempelvis de ekon som väcktes när denne så småningom anslöt sig till Rudolf Steiner. Denna omprövning upprörde stora delar av hans vänkrets, däribland Emilij Medtner, för vilken antroposofin var en ”gröt av halvreligioner”. Denne Medtner, filosof och musikskribent, gick för egen del i analys hos C.G. Jung, och de båda utvecklade ett livfullt umgänge som är fascinerande att läsa om. Freud och Jung figurerar flitigt i bokens avslutande texter – båda lockade till sig betydande symbolister.

Ungefär där avrundas Magnus Ljunggrens studie kring en vital men kortlivad rörelse, där liv och konst hörde mycket nära samman och där de filosofiska och konstnärliga uttrycken oftast föreföll personligt grundade. I symbolismen beblandade sig samtidigt alltså andra läror och strömningar. Ljunggrens slutord erbjuder en kärnfull sammanfattning: ”Det löper omisskännliga trådar mellan fantasternas utopiska utsvävningar och krascher och den instundande realsocialismens ryska olycka.”

Magnus Ljunggren ger en fyllig bild av den ryska symbolismens främsta representanter och den gränsöverskridande kultur inom vilken de verkade. Idéhistoriska nedslag varvas med vältecknade porträtt, och tidsatmosfären känns påtaglig i flertalet essäer. Författaren är visserligen sparsam med diktutdrag, men de berörda verken får en säker belysning. Ljunggrens bok fungerar som en utmärkt introduktion till flera av de representanter som här tas upp. Som läsare lockas man att gå vidare.

Gert-Ove Fridlund är litteraturkritiker verksam i Örebro.