Att läsa Abrahams barns texter

Denna bok utgår från det numera vanliga begreppet ”abrahamitiska religioner”, alltså judendomen, kristendomen och islam. Abraham skall här inte tolkas i en snäv mening – det är inte endast fråga om vad som sägs om patriarken i de tre samlingarna av heliga texter. Här tas olika texter och personer från källtexterna upp och diskuteras från olika perspektiv. Genusperspektivet är här viktigt, men också den mystika erfarenheten. Varje kapitel har en egen författare – Hanna Stenström står dock för två kapitel – och bredden är imponerande: Sverige har en betydande kompetens inom judaistik och islamologi.

Ty det är dessa båda religioner som får det mesta utrymmet. Förr kunde det försvaras, men numera är det inte så säkert att studenterna på de religionsvetenskapliga utbildningarna (och det är till dem som boken främst riktar sig) vet så mycket mer om Bibeln än vad de vet om Koranen och judisk tradition. Endast två av de elva kapitlen handlar uteslutande om kristendomen: ett om Jesus, Guds son, och ett om Maria Magdalena. Hit får också räknas Catharina Stenqvists instruktiva bidrag om Thomas Merton.

I inledningen diskuteras på ett intressant sätt flera problem som har att göra med ämnet. Redan frågan vad man skall kalla den första och större delen av Bibeln är inte så enkel att besvara. Beteckningen Gamla testamentet förkastas, som ofta numera är fallet; den uttrycker ett kristet perspektiv. ”Den hebreiska bibeln” används i stället. Det heter att de båda beteckningarna motsvarar varandra i stort sett – ”skillnaden mellan dem är framför allt att böckerna står i olika ordning”. Det är inte korrekt, eftersom de flesta kristna versioner av Gamla testamentet (definitivt de katolska och ortodoxa) även innehåller ett antal böcker som inte finns i den hebreiska bibeln, de deuterokanoniska böckerna.

Frågan är vidare om ”den hebreiska bibeln” är särskilt bra ens i ett judiskt perspektiv, eftersom det finns ett antal arameiska texter med i den (bland annat halva Daniels bok), något som det i Talmud fästes stor vikt vid. På judiskt håll föredras också benämningen Tanak (bildat efter begynnelsebokstäverna i orden för lagen, profeterna och skrifterna). Kanske det ändå är bäst att behålla benämningen Gamla testamentet, särskilt som ”gammal” vid den tid uttrycket uppkom inte alls betyder ”föråldrad” utan hade en klart positiv innebörd – ju äldre, desto bättre.

Det är nästan ofrånkomligt att kvaliteten varierar i en bok med så många bidragsgivare som denna har. I det stora hela är kapitlen läsvärda och ger en god och balanserad inblick i den frågeställning som behandlas. Särskilt värdefulla finner jag de kapitel vara som tar upp hur Jesus och Maria har behandlats i Koranen och i senare islamska texter. Det är säkert en överraskning för många, att islams heliga skrift har inte bara en kristologi utan även en mariologi. Här kan vi också läsa om hur Mirjam, Moses och Arons syster, uppfattats från Talmud och fram till feministisk judendom.

Hanna Stenströms kapitel om Maria Magdalena skiljer på ett klargörande sätt mellan vad som kan vetas med någorlunda säkerhet och vad som är rena fantasier och spekulationer. Här kommer inte bara olika apokryfa evangelier in i bilden, utan även Dan Browns Da Vinci-koden.

Denna bok är rikt försedd med faktarutor (för dem är redaktörerna ansvariga) och med hänvisningar till annan litteratur. Till varje kapitel finns både referenser till författarens egen framställning och dessutom vidare läsförslag. Tyvärr förutsätts, som numera är regel, inga andra språkkunskaper än engelska. Även om den presumtiva läsaren inte behärskar tyska och franska, behöver han/hon kanske inte förutsättas bli upprörd över att se boktitlar på dessa språk. När det någon gång hänvisas till litteratur på annat språk, heter det nästan urskuldande: ”Den som läser tyska …”

Kort sagt: en värdefull introduktion till den svåra konsten att tolka religiösa texter.

Sten Hidal är årofessor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.