Den 2–23 oktober 2005 hölls den trettonde biskopssynoden i Rom med 256 deltagare från alla biskopskonferenser inom katolska kyrkan världen över. Ämnet, som fastställts av påven Johannes Paulus II, löd ”Eukaristin: källa och höjdpunkt i Kyrkans liv och mission”. Synoden bestod av två distinkta delar: en serie med korta anföranden (mer än 230) och därefter diskussioner i grupper indelade efter språk. Synoden mynnade ut i 50 skriftliga propositioner med rekommendationer som överlämnades till påven Benedictus XVI.
Diskussionerna kom i stor utsträckning att röra sig om eukaristins roll i en värld som alltmer kännetecknas av materialism, individualism och relativism. Till detta kommer en förlust av känslan för det heliga, och ett därmed sammanhängande behov av att återställa gudstjänstens element av vördnad och tillbedjan. Just de önskemålen återkom i många propositioner.
Som en slutsummering av biskopssynodens rekommendationer har nu Benedictus XVI utfärdat ett längre dokument, en så kallad apostolisk uppmaning, med titeln Sacramentum caritatis, (kärlekens sakrament). Den är ett starkt uttryck för den biskopliga kollegialiteten och en hela kyrkans röst, men den slutliga utformningen har alltså gjorts av påven och texten kännetecknas av hans uttryckssätt. Det rör sig om en utomordentligt innehållsrik skrivelse, och ett referat som detta kan bara återge vissa punkter.
I inledningen för den nuvarande påven vidare Johannes Paulus II:s undervisning om eukaristin, som den bland annat framställdes i dennes Ecclesia de eucharistia från 2003, men han anknyter också till det som var tema i hans egen encyklika Deus caritas est, (Gud är kärleken). Eukaristin är den gåva som Jesus Kristus skänker av sig själv och på så sätt uppenbarar han Guds gränslösa kärlek till alla människor. I eukaristin tillfredsställer han vår hunger efter mening. (Vad åtrår vår själ mer än sanningen?, säger kyrkofadern Augustinus.) I eukaristin finner kyrkan själva mittpunkten i sitt liv och genom eukaristifirandet förkunnar hon ständigt att Gud är kärleken.
Eukaristin är ”trons mysterium”, sammanfattningen av vår tro. I eukaristin tar Treenigheten helt och fullt del i våra mänskliga villkor. Den är en fri gåva av Treenigheten och har sin grund i Jesu frivilliga offer som för oss har öppnat vägen till Treenighetens inre liv. Jesus är det sanna påskalammet som fullkomnar det gamla förbundet, ett mysterium som förvandlar hela kosmos.
Kyrkan hämtar hela sitt liv ur eukaristin, som är Kristus själv, när han förenar sig med oss och bygger upp oss som sin kropp. Eftersom eukaristin gör Kristi försoningsoffer närvarande är den själv en orsak till kyrkans existens och är därigenom dess centrum och målet för dess hela sakramentala liv. Eukaristin är fullbordan av den kristna initiationen, som dopet och konfirmationen syftar framåt mot.
Påven framställer därefter eukaristins relation till de övriga sakramenten. Kyrkan är frälsningens universella sakrament, och i de sju sakramenten tar hon emot och uttrycker samtidigt sig själv. Särskilt framhåller påven prästämbetets nödvändighet för firandet av mässan och betonar vikten av prästens ödmjukhet inför den sakramentala handlingen. I detta sammanhang nämner han också celibatet som tecken på hängivenheten inför Kristus och ett sätt att forma sig själv efter Kristi liv, och han betonar dess plats inom den västliga, latinska kyrkans tradition.
I det följande textavsnittet behandlar Benedictus firandet av eukaristins mysterium. Han understryker här skönhetens betydelse för liturgin. Liksom den övriga kristna uppenbarelsen är liturgin förknippad med skönhet, den är veritatis splendor, sanningens strålglans. Detta är ingen esteticism utan den konkreta väg på vilken sanningen i Guds kärlek möter oss i Kristus och drar oss till vår sanna kallelse som är kärleken. Liturgins skönhet är det sublima uttrycket för Guds härlighet, och i viss mening är den en glimt av himlen på jorden.
Eftersom den eukaristiska liturgin är ett gudomligt handlande som genom den helige Ande drar oss in i gemenskapen med Kristus är dess grundstruktur omöjlig att förändra, och den kan inte godtyckligt omformas efter rådande trender och tidsandan.
Stiftsbiskopen är den ansvarige för liturgins utformning och svarar för dess enhet och harmoni. Han bör se till att präster, diakoner och lekmän fördjupar sin förståelse av ceremoniernas och de liturgiska texternas innebörd. Liturgin som biskopen celebrerar i sin katedral bör utföras på ett sådant sätt att den kan vara en förebild för hela stiftet.
Liturgin bör utföras så att den fostrar till ett medvetande om det heliga, och de yttre tecknen hjälper oss att uppodla detta medvetande, till exempel gudstjänstens harmoni, den liturgiska skruden, inredningen och det heliga rummet. Väsentligt för en korrekt ars celebrandi är att man iakttar liturgins olika uttrycksformer: ord och musik, gester och tystnad, rörelser, de liturgiska färgerna och plaggen. Det hör till liturgins natur att den verkar på olika kommunikationsnivåer, vilket får den att engagera hela människan.
Den nära förbindelsen mellan skönhet och liturgi gör det nödvändigt att man uppmärksammar all konst som står i gudstjänstfirandets tjänst. Ett viktigt element är kyrkoarkitekturen som bör framhäva enheten mellan altare, krucifix, tabernakel, ambo och celebrantens stol. Samma princip gäller kyrklig konst i allmänhet, särskilt målning och skulptur. Goda kunskaper i konsthistoria är önskvärda när man anlitar konstnärer och arkitekter för kyrklig utsmyckning, och konsthistorien bör också ha sin plats i prästutbildningen. Kyrkoinredningen skall vara sådan att den väcker vördnad inför mysteriet och åskådliggör trons enhet.
Den liturgiska sången intar en viktig plats i gudstjänsten, och kyrkans arv av lovsånger får inte gå förlorat. Text, musik och utförande bör motsvara mysteriets innebörd och kyrkoårets växlingar. Den gregorians-ka sången, som är den romerska liturgins särskilda sångform, bör särskilt uppskattas och användas.
Påven går sedan igenom liturgins struktur. I mässan är Ordets gudstjänst och eukaristin så nära förbundna med varandra att de utgör en enda handling. När de heliga skrifterna läses i kyrkan talar Gud till sitt folk, och lektorerna som läser Guds ord måste vara väl förberedda för sin uppgift. Predikan skall vara en förkunnelse av Guds ord och inte vara för allmänt hållen.
Deltagarna i biskopssynoden föreslog att mässan vid stora internationella sammankomster skall firas på latin med undantag av textläsningar-na, predikan och förbönerna. De som utbildas till präster bör lära sig att förstå och fira mässan på latin, att använda latinska texter och gregoriansk sång. Också de troende kan lära sig de vanliga bönerna och sångerna på latin. Synoden föreslår också att det sker en mystagogisk undervisning så att de troende bättre förstår de mysterier som de tar del i. Den bästa undervisningen om eukaristin är eukaristin själv när den celebreras väl, och den kan då pedagogiskt leda de troende in i mysteriet. En sådan mystagogisk undervisning innebär också att de liturgiska handlingarna tolkas i ljuset av vår frälsning, att den visar på handlingarnas innebörd och klargör att vårt liv blir omformat av mysterierna. Det fostrar till en vuxen tro som kan vittna om det kristna hoppet.
Påven understryker också det nära sambandet mellan eukaristin och tillbedjan av sakramentet, något som man inte alltid insåg klart under den liturgiska reformens första år. Tillbedjan är en naturlig följd av eukaristin som själv är höjdpunkten i kyrkans tillbedjan. Tillsammans med synoden uppmanar påven till tillbedjan av sakramentet, både enskilt och gemensamt, och det är lämpligt att inrätta kyrkor och oratorier för ständig tillbedjan. Det är viktigt att barnen får lära sig meningen och skönheten i att tillbringa en tid med Jesus och uppodla en känsla av vördnad inför hans närvaro i sakramentet. Påven uppmanar också församlingar och grupper att avsätta tid för tillbedjan. Tabernaklet som uttrycker Kristi närvaro i sakramentet bör utmärkas av en lampa och vara synligt för var och en som kommer in i kyrkan.
I den tredje och sista delen av dokumentet behandlar Benedictus eukaristin och det kristna livet. Det eviga livet börjar redan här tack vare eukaristins gåva. Genom att ta del av Kristi kropp och blod blir vi delaktiga av det gudomliga livet. Eukaristin gör vårt liv till en andlig gudstjänst för att behaga Gud. Den innesluter och omformar varje aspekt av livet.
I samma kapitel säger påven bland annat att eukaristin tillfogar något nytt till våra sociala relationer. Jag kan bara tillhöra Kristus i förening med alla dem som har blivit och kommer att bli hans egna. I eukaristin stärker Herren vår syskongemenskap. På ett särskilt sätt uppmanar han dem som är i konflikt att påskynda sin försoning genom att öppna sig i dialog och engagemang för rätten. Att återställa rätt, försoning och förlåtelse är villkoren för att bygga upp en verklig fred.
Synodfäderna påpekade att Kristi offer är ett befrielsens mysterium som ständigt utmanar oss. Påven uppmanar därför alla troende att vara sanna förespråkare för fred och rättvisa. Vi kan inte förhålla oss passiva inför vissa globaliseringsprocesser som inte sällan vidgar klyftan mellan rika och fattiga världen över. Det är omöjligt att stå tyst inför flyktinglägren runtom i världen där man lever i svår nöd. Är inte dessa männi-skor våra bröder och systrar? Det kristna lekfolket, som har formats i eukaristins skola, är kallat till att ta sitt särskilda sociala ansvar. Synoden framhöll vikten av att stift och kristna kommuniteter undervisar och befordrar kyrkans sociallära.
Genom mässans offertorieböner över brödet och vinet, ”jordens frukt”, ”ett verk av människors händer”, innesluter mässan inte endast våra mänskliga ansträngningar utan leder oss också till att se Gud i hans skapelse som frambringar allt vi behöver för vårt uppehälle. Världen är inte ett likgiltigt råmaterial. Den är en del av Guds plan, i vilken vi alla är kallade att bli söner och döttrar i Guds ende Son, Jesus Kristus. Hoten mot miljön engagerar oss i ett ansvarsfullt arbete för att bevara skapelsen. Relationen mellan eukaristin och kosmos hjälper oss att förstå Guds plan och fatta det djupa sammanhanget mellan Guds skapelse och den nya skapelsen i Kristus.
Dokumentet avslutas med en rad förmaningar: till kyrkans ämbetsbärare att de befordrar en autentisk kristen spiritualitet, att lekfolket gör sina liv till tecken på den uppståndne Herrens närvaro och till dem som tillhör ordnar och kommuniteter att de i sitt liv visar den glans och skönhet som består i att helt och fullt tillhöra Herren.
I medierna, där man möter en återkommande tendens att vilja framställa Benedictus XVI som konservativ och bakåtsträvande, har man inte alltid observerat att detta dokument direkt återger önskemål som framlades av de församlade biskoparna under synoden. Men att så är fallet kan var och en konstatera genom att jämföra referaten från synoden med innehållet i Sacramentum caritatis. Dokumentet är ett utmärkt exempel på den harmoniska samverkan mellan påven och bis-kopskollegiet som så starkt förordades av Andra Vatikankonciliet.