Att vara verklig är en mångtydig egenskap, och det är en av konstens viktigaste uppgifter att berika vår verklighetsuppfattning genom att ifrågasätta och gyckla med den. Nu tar Torgny Lindgren avsked av det Västerbotten som han själv påstås ha hittat på, men som för läsarna blivit verkligare än många reellt existerande landskap. Det känns lika vemodigt som att lämna en älskad gammal bil till skrotning. Han lägger upp en präktig gammal båt på stranden för att ruttna. Båten finns där i den nya romanen Norrlands Akvavit som en, för att vara Torgny Lindgren, ovanligt entydig symbol för tidens gång och alltings förgängelse.
Om man tror sig kunna beskriva en roman genom att berätta vad den handlar om är det troligen ingen bra roman. En god konstnärlig text har hemligheter, den skall tåla och locka till arkeologi. En romanfigur behöver inte heller vara beskrivbar enligt gängse psykologiska modeller. Han eller hon kan vara intill förväxling hopblandad med sina idéer eller lidelser, sina synder eller sin helighet. I Norrlands Akvavit vet vi sällan vad människorna tänker. De är ett slags svarta lådor, behållare för någonting annat. De uttrycker sig helst i paradoxer.
Boken skildrar avkristningen och avfolkningen av den svenska landsorten. Pastor Olof Helmersson återvänder på hopfällbar cykel – moderniteten har nått också honom – till det inre av Västerbotten där han för femtio år sedan frälste 416 själar. Men av dem finns bara ett fåtal kvar i livet. Han har dessutom denna sista gång påtagit sig den motsatta uppgiften: att predika trons falskhet och fåfänglighet. Han vill frälsa de frälsta från frälsningen, men hur skall det gå till när inga frälsta längre finns? På ett plan är han en bild i en narrspegel av humanisterna, den mest predikobenägna rörelse som Sverige idag kan visa fram.
Berättelsen är en motbild till PO Enquists roman Lewis resa. Den förekommer också som cd-bok i texten, och den står för väckelsens uppbyggnadsskede i Lewi Pethrus’ gestalt. Nu har utvecklingen vänt. Avkristningens bilder är många och tydliga. Som nästan alltid hos författaren är det tingen som bär tankarna. Istället för ”handling” bör man försöka följa de mönster som tingen ritar i texten, tecken med en underfundig humor. Bordet för offergåvor i bönhuset har numera grön filt och används för pokerspel. Altartavlan med den bedjande Jesus i Getsemane är ommålad och brukas till måltavla när man övar älgskytte. Alla predikstolar från de sju församlingarna (hänvisningen till Apokalypsen är förstås medveten, detta är en bok om de yttersta tiderna) är ombyggda till bikupor. De heliga tingen är eftertryckligt desakraliserade, men bina i de märkvärdiga kuporna har kvar ordets helighet och producerar den mest formidabla honung. Förnekaren Olof Helmersson finner dock dess sötma kväljande.
Också sakramenten får en ny materiell skepnad. Olof Helmersson bakar bröd för första gången i sitt 84-åriga liv, och han tar det mest vinlika som finns till hands. Här bereds en sista nattvard, en som det verkar närande och lyckad färdkost för en döende, som man sent skall glömma.
Musiken har en stark plats i Torgny Lindgrens universum: ”Musiken lurar oss att tro på Gud. Johan Sebastian Bach och Otto Olsson är fruktansvärt förrädiska.” Hans nattvard ackompanjeras av dragspelstoner, ömsom sakrala, ömsom profant syndiga. Detta syndens och modernitetens instrument har en invecklad kulturhistoria i Sverige. Först förstörde det den ”genuina” folkmusiken vars plats det sedan tagit. Känslorna kring dragspelet är fortfarande starka och motstridiga. Olof Helmersson använde det, möjligen mot reglerna, i sin väckelse. Nu får dess glada sorgmarsch beledsaga trons avfärd från landet.
Men tron kan inte förvisas ens ur en döende bygd. Om Gud dör uppstår nya gudar, om en avgud försvinner uppstår nya. Var och en tycks utrustad med något slags tro inne i sin svarta låda, en drift mot salighet eller osalighet. Möjligen är det den gamla överhetskyrkans sammanblandning av Gud och världslig makt som först försvinner ur romanens värld. I boken förekommer en hisklig gudabild ute i skogen, både man och kvinna, impregnerad med kreosot, försedd med en kätting som åskledare och bärande en hög skärmmössa, en sådan som kung Karl XV hade. Kungen är huvudperson i en sidoberättelse. Han kom en gång för att inspektera utdikningarna i trakten och utförde allehanda underverk. Från honom tycks varenda familj i bygden stamma. Det finns en stolthet i denna härstamning som gör att människorna sluter sig samman till ett mot omvärlden avvisande ”vi”. Detta leder i romanen till ett mord som tycks glida berättelsen ur händerna som om det vore oväsentligt. Men istället är det så att denna avoghet mot det främmande blir synlig i denna mytiska värld just när den håller på att glesas ut till ingenting. Det som man i de tidigare böckerna om Västerbotten uppfattat som säreget och storslaget visar sig ha sina moraliska blottor. Ett universum förvandlas till klan. Läsarens förundran inför detta makalösa litterära landskap klyvs i två synfält – den lyckliga anammelsens och den plågsamma insiktens – på ett mycket intressant sätt.
Belätet i skogen är en mycket postmodern gudom, en avgud förvandlad till konst. Men det heligas uppenbarelseformer är oändliga. ”Gud är den store förbryllaren” säger Karl XV när han mjölkar en ko hos torparen Linus. Nåden tycks drabba blint och utan någon för människorna igenkännlig ordning. Frälst och avfälling kan samsas i samma individ utan skarv. I romanens slut står en enda församlingsmedlem kvar, till fullo frälst men också komplett avfällig, och hon har hela församlingens förmögenhet i famnen. Hon är fri att synda så mycket hon vill – och synden är ju billig. Någon tro i den gamla väckelsens mening tycks inte längre vara av nöden. Men hennes materiella värld kommer att innehålla nya och ännu okända tecken för nåd och andlighet. Olof Helmersson har däremot bara sin hopfällbara cykel.
På sitt sätt är det sorgligt att Torgny Lindgrens Västerbotten lagts att ruttna som en gammal båt vid stranden. Men böckernas underliga bikupor kommer att producera honung länge än. Deras bin blir till genom jungfrufödsel.