När Aktuellt sänder en förlängd timme i samband med Ingmar Bergmans död spänner plötsligt nyhetsankaret ögonen i gästerna i studion och undrar vad Bergman väntade sig efter döden. Vännen Marie Nyreröd och svärsonen Henning Mankell menar att Bergman har dött utan ångest, i hopp om att återförenas med hustrun Ingrid. Det är sällsynt att frågan om livet efter detta blir en angelägenhet för svenska tv-nyheter men när det väl sker så är det typiskt nog Bergman som framkallar intresset. Hade det inte varit för hans förmåga att behandla andliga och existentiella spörsmål så hade han nog inte tillhört de främsta inom filmkonsten. Hur han själv hade/har det med Gud är väl mest en fråga för de två parterna själva men det kan vara intressant att göra några få nedslag i den del av hans själsliv som han har valt att dela med sig av till oss andra. Vad är en bergmansk trosbekännelse?
Efter framgångarna med den eleganta komedin Sommarnattens leende 1955 vann Bergman ett internationellt erkännande och det blev plötsligt möjligt att göra en film vars manus tidigare hade refuserats. Det blev Det sjunde inseglet 1957, en film som markerade en vändpunkt i Bergmans karriär. Kombinationen av den enkla stilen och det allvarliga ämnet gav en ännu större framgång än de tidigare komedierna. Med början 1960 kom en trilogi. Det som förde samman de tre filmerna var tanken på en reducering: från ”erövrad visshet” i Såsom i en spegel, till ”genomskådad visshet” i Nattvardsgästerna vidare till ”Guds tystnad – det negativa avtrycket” i Tystnaden. Bergman tog senare avstånd från idén om dessa filmer som en trilogi, kanske för att resonemanget inte höll hela vägen. Tystnaden handlade till exempel mer om tystnaden mellan människor än mellan människa och Gud. Man kan ändå fundera på vad denna reducering från visshet till tystnad betyder som uttryck för ett religiöst ställningstagande.
I Såsom i en spegel får författaren David representera tron och sonen Minus den tvivlande sökaren. Mot slutet av filmen säger fadern till sonen att Gud är kärleken, ”plötsligt förvandlas tomheten i rikedom och hopplösheten i liv. Det är som en benådning, Minus, från dödsstraff.” Minus svarar: ”Dina ord är förfärligt overkliga, pappa. Men jag ser att du menar vad du säger, och det gör att jag skakar i hela kroppen.” Minus kan inte dela sin faders tro men berörs likväl av autenticiteten i dennes ord. Minus slutreplik blir något av en trosbekännelse: ”Pappa talade till mig.” Här finns tydliga paralleller till Bergmans eget liv – hoppet om att möta fadern i ett jämlikt samtal. Gud dyker också upp, i formen av en obehaglig spindel i den psykiskt sjuka Karins hallucinationer.
I Nattvardsgästerna följer vi kyrkoherden Tomas kamp mot tvivlet. Han har blivit präst för att göra sina föräldrar till viljes. Han låter föga övertygande när han, efter att ha konstaterat att Gud inte finns, påstår sig vara fri, ”äntligen fri”. Enligt Bergman handlar filmen egentligen om klockaren Algot som är den som, tillsammans med kyrkoherdens älskarinna Märta, tar emot Tomas som faller mot jorden av sina insikter. När det visar sig att endast fyra personer har kommit till nattvardsgudstjänsten är det klockaren som får kyrkoherden att hålla gudstjänsten i alla fall. Även här kan man se det som en trosbekännelse, inte till Gud utan till människans behov av att hålla sig till ordningen. ”Oavsett allt ska du hålla din gudstjänst!”, är devisen, hämtad direkt från Bergmans egen far. Ingmar resonerar i självbiografin Laterna Magica: ”Det är viktigt för besökarna, det är viktigare för dig. Om det också är viktigt för Gud, får visa sig. Om det inte finns någon annan gud än din förhoppning, är det viktigt för guden också.” Detta om något är ett bergmanskt credo som även kan överföras på den konstnärliga verksamheten.
Märta skriver i ett brev till Tomas: ”Jag har aldrig trott på din tro. Huvudorsaken har naturligtvis varit att jag själv aldrig plågats av några religiösa anfäktelser. Jag växte upp i en okristen familj med massor av värme och ömhet och sammanhållning – och glädje. Gud och Kristus existerade inte, annat än som vaga begrepp. Och när jag kom i kontakt med din tro, föreföll den mig dunkel och neurotisk, på något sätt grymt känsloladdad och primitiv.” Märtas ord visar på ett förhållande till kristendomen som blir ännu tydligare i Fanny och Alexander.
Prästsonen Ingmar Bergman har ibland kallats ett Guds barnbarn. Han varken ville eller kunde ärva föräldrarnas tro. I Laterna Magica beskriver han dem som ”två överväldigande skymningsgestalter, kvävande och ogripbara”. Det mest utpräglade porträttet av fadern är biskop Vergérus i Fanny och Alexander, en hatisk man som i kärlekens namn utdelar kompromisslösa bestraffningar. Bergman skriver vidare: ”Det mesta av vår uppfostran var baserat kring begrepp som synd, bekännelse, straff, förlåtelse och nåd, konkreta faktorer i barnens och föräldrarnas relationer med varandra och med gud.” För barnet Ingmar gick logiken aldrig ihop. Han kunde inte finna sig tillrätta i en världsbild som han inte förstod. Som vuxen insåg han att världsbilden inte heller gick ihop för föräldrarna. Om sin mor Karin skriver han: ”Hon var inte livslögnare som far, hon var inte troende.”
I Fanny och Alexander lever familjen Ekdahl i okomplicerad värme, ömhet, sammanhållning och glädje. Barnen förlorar emellertid sin far och Emelie, modern, gifter om sig med biskop Vergérus – från värme och trygghet till kyla och skräck. Bergman gör det tydligt – man är lyckligast utan den tro som biskopen företräder. Emelies bror Gustav Adolf personifierar denna lycka med sitt glädjerusiga tal vid filmens slut då ordningen är återställd och biskopen förintad på det gammaltestamentliga manér som anstår en biskop. Gustav Adolf talar om att inte ställa sig svåra frågor. Ute finns en stor och ond värld, men här inne, i familjens sköte, finns en liten och begriplig värld. I filmen förbarmar sig juden Isak över barnen innan faran är över. Hos honom möter Alexander en värld av fantasier, mytologi, sagor, och det övernaturliga, fritt från kristen belastning eller tillrättaläggelse. Till denna värld kommer Gud som en docka, han skrämmer visserligen Alexander, men avslöjas också som en produkt av samma gränslösa fantasivärld.
I Emelie kan man ana Bergmans egen mor. Hon delar inte faderns tro, hon växte upp i den familj som Bergman gillar – mormoderns. I Laterna Magica berättar Bergman om hur han ljög då han var tolv år gammal, Alexanders ålder i filmen. Under en sommarvistelse i Dalarna upplevde han sin första lyckliga förälskelse, Märta. Han berättade för henne att hans egentlige far och moderns egentliga kärlek var skådespelaren Anders de Wahl. Så snart han hade gått ut skolan skulle han börja som skådespelare hos honom. Pastor Bergman hatade honom och förföljde honom för detta – och det måste man förstå. I samma andetag klandrade han Märta för hennes känslosamma religiositet. Jesus var ”äcklig med sina tonfall, sin slaskiga nattvard och sitt blod”. Avståndstagandet från fadern och det han representerar återkommer gång på gång i Bergmans livsberättelse. I Fanny och Alexander, när Alexander tror att han kan andas ut, dyker biskopens vålnad upp, slår honom till marken och hotar: ”Mig blir du inte av med!”
Så är kristendomen enligt Bergman någonting man inte blir av med även om man helst hade velat? Från början till slutet av Bergmans liv kämpade han med starka känslor både för och emot. I kyrkan på Fårö kan kyrkoherdarna vittna om ett intresse som pendlade mellan ursinne och devotion. Den förre kyrkoherden fick till exempel höra: ”Vad i helvete! Du har ju ingen helgmålsringning!” Den nuvarande, Agneta Söderdahl, blev som nykommen präst i församlingen åthutad för att göra korstecknet, men efter att ha gett svar på tal vann hon Bergmans vänskap och respekt. Hon berättar, enligt Gotlands Allehanda, att när Bergman ville donera sex ljusstakar till kyrkan satt de i timtal framför altaret och funderade. Han ville vara helt koncentrerad på uppgiften.
Bergman lär ha sagt att han hoppades att aldrig bli så gammal att han blev religiös. Men gammal blev han. Mot slutet av hans liv infann sig en viss befrielse från den dödsångest som hade plågat honom under större delen av livet. Det verkar som om kärleken till hustrun Ingrid och saknaden efter hennes död 1995 blev en vändpunkt. Det kändes logiskt för honom att få återse henne och då var inte döden längre det mörker eller den intighet som han tidigare hade trott. Under en diskussion med biskop Lennart Koskinen 2005 frågade Ingmar Bergman om Koskinen trodde på Gud. Jo, visst gjorde han det. Någon ställde då samma fråga till Bergman som svarade att han var helt övertygad om att få återse sin döda hustru samt att ”Kristus är en filosof som ger vittnesbörd om att det finns andra världar. Precis som Bach.”
Bergman var inte bara berörd av det andliga. Han var dessutom sällsynt trogen det att bli berörd. Gud är hela tiden närvarande hos honom, om än i sin frånvaro. Om mycket vittnar sökaren.
Artikelförfattaren är dokumentärfilmare.