Den 4–9 september hölls det Tredje europeiska ekumeniska mötet (EEA3) i Sibiu (Hermannstadt) i Rumänien. Liksom de två tidigare mötena i Basel 1989 och i Graz 1997 organiserades EEA3 av CEC (Europeiska kyrkokonferensen) och CCEE (De europeiska biskopskonferensernas råd). Dessa stora samlingar omfattar alltså representanter från alla de stora kyrkotraditionerna i Europa – förutom den katolska kyrkan även ortodoxa och reformatoriska kyrkor. CEC och CCEE hade medvetet valt att förlägga mötet till ett land där ortodoxa kyrkan är i majoritet. Det ortodoxa inslaget var därför påtagligt. Mötesdeltagarna hade möjlighet att närvara i den ortodoxa katedralen vid den vackra liturgin då jungfru Marias födelse firades (8 september).
2 500 delegater (inklusive journalister) hade samlats i Sibiu kring huvudtemat The light of Christ shines upon all – Hope for renewal and unity in Europe. Detta huvudtema var indelat i nio underavdelningar (fora): enhet, spiritualitet, vittnesbörd, Europa, religioner, migration, skapelse (dvs. miljö), rättvisa och fred. Programmet medgav endast deltagande i tre fora och det var därför svårt att skaffa sig en riktig helhetsbild över vad som utspelade sig i de olika fora, även om kort rapportering gavs.
Europa
Sibiu-mötet måste ses i sitt vidare sammanhang utifrån de tidigare mötena i Basel och Graz samt med Charta oecumenica (2001) som riktningsgivare (se Signum 6/2005). I den inledande meditationen lyfte den ekumeniska patriarken Bartolomaios fram Chartan som bevis på kyrkornas uppriktiga vilja att stärka och öka samarbetet för en ny europeisk utveckling. Chartan var också basen då temat valdes: Kristi ljus och kyrkan, Kristi ljus och Europa, Kristi ljus och världen. Kyrkornas bidrag ifråga om enhet och försoning i det nya Europa var därför ett ledmotiv i mötet.
EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso väckte stor entusiasm då han i sitt tal gav bekräftelse och starkt stöd åt kyrkorna i deras ekumeniska strävan. EU handlar inte bara om ekonomi och geografi, sade han, utan också om värderingar som en stor del av de europeiska medborgarna identifierar sig med. Kyrkorna ger ett värdefullt bidrag genom att understödja respekten för dessa värderingar. Barroso lyfte även fram Johannes Paulus II:s ekumeniska vision från 1980 om att det behövs två lungor för att andas, en västlig katolsk och en östlig ortodox. Det går inte bra i längden att bara andas med en lunga.
Historien visar att kristendomen haft stor betydelse för det europeiska arvet. Det är ett ofrånkomligt faktum, sade Barroso, samtidigt som han betonade att Europa idag är religiöst mångfacetterat. Här finns många muslimer och också människor utan religiös övertygelse.
När det gäller kristendomens roll i Europa kunde man i Sibiu märka en viss spänning. Själva temat om Kristi ljus över alla inbjöd vissa talare att uttrycka sig i rätt så triumfalistiska tongångar om Europas kristna arv. De möttes av kommentarer om att kristna människor minsann åstadkommit mycket elände i Europa helt nyligen och att det vore klädsamt med lite ödmjukhet. Det var intressant att notera hur deltagare med olika kulturbakgrund i Europa här reagerade olika. Många fransmän som yttrade sig önskade att man skulle tona ned det triumfalistiska draget, vilket troligen beror på tidigare fransk antiklerikalism. Deltagare från länder, som förut befann sig bakom den kommunistiska järnridån, ville däremot gärna upphöja kristendomens stora förtjänster. Givetvis beror dessa skillnader på olikheterna i historisk bakgrund.
Enhet
Om kyrkorna ska kunna ge sitt bidrag till enhet i Europa, måste de också internt hitta fram till enhet i mångfald. I en kommentar om mötet sades att vi inte är närmare ett gemensamt nattvardsbord, men så länge vi talar med varandra kan vi inte undvika att komma närmare varandra. Detta kan man bara instämma i. Dialogen måste fortsätta. Det finns inget alternativ. Vad som kom fram i de olika huvudföreläsningarna var kyrkornas olika syn på enhet och på vad som är hinder för enhet. Att detta i någon mån blev identifierat inte bara i en officiell bilateral dialog utan inför ett stort antal människor från den samlade kristenheten i Europa betyder att man redan kommit en bit på väg.
I sitt tal tydliggjorde kardinal Walter Kasper vad som är hinder för enhet. Därefter övergick han till den mer hoppingivande delen, ”terapin”, hur vi kan fortsätta att lära av varandra och ”utbyta gåvor”. I stort sett sade han vad han brukar säga i denna typ av analys. Signum har nyligen publicerat flera artiklar om detta. (Se Signum 4/2007, 5/2007.)
I samband med hindren tog kardinalen upp Troskongregationens dokument från i somras om synen på vad kyrkan är. Dokumentet påminner oss om skillnader som tyvärr finns. Han sade att han visste att många evangeliska bröder och systrar blivit sårade av dokumentet och att han själv också kände smärta över det: ”Mina vänners smärta är också min.” Vidare sökte han förklara att intentionen inte var att såra eller förminska någon utan att vittna om sanningen, liksom katolska kyrkan förväntar sig att andra kyrkor också gör. Ekumenik kan inte bara handla om att vara trevliga mot varandra, utan det är genom sanning och klarhet som dialogen kan gå framåt, sade kardinalen.
Kardinal Kaspers tal blev uppskattat av främst två anledningar. Det ena skälet var den intellektuella klarheten och ärligheten. Det andra var det mod han visade genom att tala om sin egen ”ekumeniska smärta” på grund av att andra sårats av ett uttalande från hans egen kyrka. Många uppfattade faktiskt det sistnämnda som en huvudpoäng i talet, fastän det troligen inte var meningen. Dessutom var Kasper vid sitt tal inte klädd som kardinal utan uppträdde enkelt i en ordinär prästklädsel. Detta hade säkert också sin betydelse för tolkningen av talet.
Om man ska spegla arbetet för enhet mellan kyrkorna i Sverige mot vad som framkommer i några av rekommendationerna i budskapet från Sibiu, kan man notera att vi i vissa avseenden kommit längre hos oss än i övriga Europa. Exempelvis kan nämnas att ömsesidigt doperkännande, som förekommer i en av rekommendationerna, redan ägt rum i Sverige (Se Signum 5/2007). Att vi på vissa punkter varit tidigt ute beror på vår långa historia av ekumeniskt arbete alltifrån Nathan Söderbloms tid, samt på de bilaterala dialoger som pågått hos oss i över 40 år och där inte minst katolska kyrkan spelat en aktiv roll.
Alltför mycket formell manifestation
På några punkter kan man ha kritiska invändningar mot mötet i Sibiu. Programmet var överlastat i sig. Det fanns bara möjlighet att delta i en bråkdel av hela utbudet. Dessutom upptogs en avsevärd del av plenum under förmiddagarna av en oändlig rad formella hälsningar och långa artighetsbetygelser från kyrkoledare på olika nivåer. Detta blev i längden mycket tröttande, särskilt som inget nytt sades.
Som alla vet uppbärs kyrkornas liv av kvinnor. I Sibiu syntes dock inte många kvinnor i framträdande positioner helt enkelt därför att det inte finns så många kvinnor som är kyrkoledare. Det är antagligen fel att bedöma Sibiu-mötet från ett genderperspektiv, men sett utifrån måste mötet ha tett sig som något av en manlig maktmanifestation. Ett av de få undantagen var domprosten i Västerås, Margarethe Isberg, som också är vice ordförande i CEC. Hon höll ett föredömligt kort och uppskattat välkomstanförande på torget i Sibiu ankomstkvällen. – Om CEC och CCEE orkar med att ordna fler möten av den här typen, är det nödvändigt att reducera de formella manifestationerna till ett minimum samt släppa in fler kompetenta kvinnor, även om de inte hunnit bli kyrkoledare.
Vägen vidare
Som redan nämnts antogs ett budskap vid mötet i Sibiu. Däri ingår tio rekommendationer. (Se www.eea3.org.) Vad som ska gälla för en hel världsdel med olika kulturer måste givetvis bli ganska allmänt. Men det finns ändå en sorts riktning i budskapet, densamma som i Charta oecumenica. Att det finns en ambition att utveckla riktlinjerna från Chartan mer konkret i varje land framgår också av budskapet.
Vad lyckades man då åstadkomma i Sibiu? Eftersom det inte var en beslutande församling som möttes, är det lite svårt att svara på den frågan. Det viktigaste kanske inte heller är det skrivna budskapet utan deltagarna själva som möttes, upplevde något tillsammans och bärs vidare av en och samma vision om enhet. ”Resultatet” av mötet – i den mån man kan tala om ett sådant – beror också på oss som var med och hur vi lyckas gå vidare med impulserna från Sibiu. Vi, 20-talet deltagare från Sverige, katoliker, svenskkyrkliga och frikyrkliga, ska träffas under hösten för att resonera om detta. – Det jag själv bär med mig från Sibiu är mötet i sig med den samlade kristenheten i Europa. Visst finns det tröghet och hinder, men visionen om enhet blev ändå tydligt befäst i Sibiu.