Vi lever allt mer i en global by. Människor med skilda kulturella och religiösa tillhörigheter lever i nära kontakt med varandra. Vi börjar vänja oss vid att grannen firar ramadan, inte jul, och att radions morgonandakt leds av en rabbin. Via internet är hela världen ständigt närvarande hos oss på hemmaplan. Och de debatter som förs här i Sverige kan samtidigt följas av människor i länder med helt andra kulturella ramar. Det ställer oss inför stora utmaningar. Hur lever man tillsammans i en mångkulturell global by? Bör det faktum att det som vi skriver blir läst av folk med helt annan bakgrund påverka vårt sätt att uttrycka oss? Vilken är relationen mellan vår egen frihet och respekten för andra?
Till frihetens värn
Det är givet att vi ska slå vakt om vår yttrandefrihet, pressfrihet och religionsfrihet. Dessa grundläggande rättigheter, som vi betraktar som självklara, är dyrköpta värden som erövrats åt oss av många människor som före oss har offrat mycket för att uppnå dem. Att leva i ett öppet samhälle är ett privilegium som vi alla drar nytta av och som vi därför också alla bör försvara. Friheten har förvisso sitt pris. Det kan svida i skinnet när andra offentligt läser lusen av det som vi själva håller kärt. Men i frihetens namn har vi också möjlighet att träda upp och försvara våra värden i det offentliga rummet. Priset för ofrihet och förtryck är långt högre än de uppoffringar som friheten avkräver den enskilde. När konstnären Lars Vilks och Nerikes Allehandas chefredaktör Ulf Johansson utsätts för dödshot från islamistiska terroristkretsar för tecknandet respektive publiceringen av profeten Muhammed som så kallad rondellhund finns bara en möjlig reaktion: ett samfällt skarpt fördömande. Med tillfredsställelse kan man konstatera att stora, tongivande svenska och europeiska muslimska organisationer instämmer i detta fördömande.
Ny, aggressiv religionskritik
Därmed inte sagt att konflikter av detta slag är enkla att hantera. Friheten är lättare att umgås med i samhällen där de flesta lever på ett ganska likartat sätt. Det ställs nya krav på oss nu när vi på allvar börjar leva med mångfalden i den globala byn. Inte minst visar sig detta när det gäller frågan om religionens plats i samhället, därför att samtidigt som intresset för religion verkar öka så växer också en ny, allt mer högröstad ateism fram.
I Sverige har vi under senare år sett ett antal framstötar från förbundet Humanisterna i akt och mening att begränsa religionens synlighet och inflytande i samhället. Religion är på gott och ont och måste, precis som andra övertygelser och praktiker, kunna underkastas kritisk granskning utifrån. Lika viktigt är det att ge plats för intern självkritik inom de egna religiösa leden.
Men inte all kritik är välgrundad och kritikern får också själv vara beredd på att låta sig skärskådas. Ibland får man dessutom intrycket av att man i religionskritiska kretsar i Sverige inte riktigt ser skillnaden mellan en sekulär stat och ett sekulariserat samhälle. Av det faktum att den sekulära staten är religiöst neutral följer inte nödvändigtvis att samhällslivet behöver vara sekulariserat och fritt från religiös påverkan.
Ett tecken i tiden är publiceringen häromveckan av den brittiske biologen och religionskritikern Richard Dawkins bok The God Delusion i svensk översättning. Dawkins kritiserar den religiösa tron med utgångspunkt i en nidbild av densamma. Även om han medger att inte alla troende är obildbara fundamentalister så menar han att religion är ett så skadligt fenomen att den på sikt borde utrotas helt. Religiös barnuppfostran i familjens hägn ser han som en form av barnmisshandel och även mycket modesta former av religiös tro beskrivs som inkörsport för terrorism. (För mer om Dawkins bok se www. svd.se/dynamiskt/kultur/did_16757382.asp.) Ett ännu mera aggressivt tonläge finner man i amerikanen Sam Harris bok Letter to a Christian Nation, som även den nyligen utgivits i svensk översättning. Muslimer och kristna framställs här i ett hetsande tonläge som den globala byns värsta förbrytare. Katolska präster beskrivs som en elitarmé av män som förgriper sig på barn (s. 64), medan muslimer sägs vara totalt förryckta av sin religiösa tro; i horder skanderar de död åt hela nationer (s. 81 och 86). Boken är skriven som en kritik av amerikanska bibelfundamentalister och islamistiska fanatiker. Vän av ordning ställer sig dock frågan hur stor del av Sveriges kristna och muslimer som verkligen träffas av en sådan kritik. Kan det vara så många som en procent?
Även på andra håll möter man idag religionskritiska yttringar av betänkligt slag, även om de är långt ifrån så aggressiva som exempelvis hos Harris. I den svenska inrikespolitiska debatten har socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog gjort ett utspel där hon sagt att konfessionella friskolor ibland fungerar som barnfängelser. De bör följaktligen fråntas möjligheten att finansieras skattevägen. Också här skulle man önska sig ett mera sansat tonläge. Även konfessionella friskolor ska naturligtvis leva upp till de krav som skollag och läroplan ställer på alla skolor i detta land. Men därifrån är steget långt till att kräva en diskriminerande särbehandling av just dessa skolor. Slutsatsen är enkel. Jämlik behandling, tack!
Vikten av sansade inlägg
Vid sidan om många obalanserade inlägg i de senaste årens debatt om religionens plats i det öppna samhället kan man emellertid också finna åtskilliga sansade och tänkvärda inlägg även från personer som inte själva omfattar en religiös tro. Chefredaktören för Upsala Nya Tidning, Håkan Holmberg, hör till denna senare grupp. I en rad insiktsfulla artiklar i ämnet har han kraftfullt tagit avstånd från islamofobi och därmed motverkat bilden av att muslimer som grupp skulle vara intoleranta eller hotfulla. Likaså har han framhållit religionsfrihetens grundläggande betydelse för vårt demokratiska samhälle och påmint om de religiösa samfundens betydelsefulla insatser på olika områden av samhällslivet. Även efter det att Holmberg själv utsatts för ett illa maskerat dödshot i samband med att tidningen publicerat Lars Vilks rondellhund skriver han den 19/9 på UNT:s ledarsida följande: ”De som ständigt upprepar att ’vi’ väntar på ’muslimernas’ ställningstaganden har fortfarande inte fattat att den avgörande skiljelinjen inte går mellan muslimer och andra utan mellan dem, oavsett bakgrund, som tar avstånd från våld och dem som inte gör det.” Holmbergs civilkurage och hans otvetydiga hävdande av såväl yttrandefriheten som religionsfriheten hedrar både honom och hans tidning.
Kritik eller kränkning?
I samband med konstnären Lars Vilks Muhammedkarikatyrer har det på sina håll rests krav på införande av en ny hädelseparagraf. Det vore dock ingen önskvärd utveckling, inte heller ur religiöst perspektiv. Det är knappast gynnsamt för religionen att associeras med förbud och censur. Och tron är ju tänkt att vara en befriande, inte en frihetsberövande, kraft i människors liv.
Men även om man försvarar Vilks rätt att sprida sina karikatyrer (där han för övrigt även raljerar med judar och kristna), kan man fråga sig om hans agerande kan anses vara lämpligt. Man behöver ju inte nödvändigtvis göra allt som man får göra. I detta sammanhang bör man påminna sig den viktiga skillnaden mellan att kritisera och att kränka. Det är en sak att ägna sig åt en seriös kritisk debatt om religiös tro och praxis. En annan sak är att avsiktligt förlöjliga och kränka det som andra håller heligt, kanske bara för att provocera eller för att få allt ljus på sig själv. Även om det inte är kriminellt så är det likväl inte det bästa sättet att skapa god grannsämja att hela tiden provocera grannen intill bristningsgränsen för vad som ligger inom lagens råmärken. För en ansvarskännande person är det respektfulla samtalet med den som är annorlunda än man själv långt viktigare än möjligheten att provocera honom. Ligger det verkligen något värde i att provocera bara för provokationens egen skull? Även om det sker på bekostnad av dem som redan tillhör en utsatt och diskriminerad minoritet i samhället? Och hur ter sig saken i den träffades ögon – exempelvis för en ung arbetslös muslim med invandrarbakgrund i Rosengård med små möjligheter att göra sin röst hörd i konstnärssalonger och massmedier? Sådana frågor behöver också diskuteras.
Livet i vår globala by kräver hänsynstagande och inlevelse i den andres perspektiv. Frihet kan i längden bara levas om den går hand i hand med ansvarstagande och hänsyn. Även den som står upp för Vilks rätt att publicera sina karikatyrer kan komma till slutsatsen att han faktiskt handlat både oklokt och respektlöst.