För någon månad sedan fick jag en inbjudan till en inspirationsdag om dokumentärt berättande på Svenska Filminstitutet. Temat: ”besatthet, hängivenhet och tro i vid bemärkelse”. Två dokumentärer med klostertema stod i fokus: Pernille Rose Grønkjærs redan prisbelönta The Monastery och Maud Nycanders splitter nya film Nunnan. Den sistnämnda visas nu under kort tid på svenska biografer i Stockholm och Malmö, och därtill i SVT den 8 april. Det råder sannerligen klosterboom i filmvärlden.
Ändå måste man säga att det var en djärv satsning från SFI:s dokumentärfilmskonsulent Tove Torbiörnsson, från Charlotte Hellström på SVT Dokumentär och andra finansiärer att välja att gå in för Maud Nycanders projekt. Den handlar om Marta Cavallin, sedan tio år tillbaka syster Maria av Bebådelsen i Karmel i Glumslöv. Men den handlar lika mycket om Martas familj, om livet hemma på gården och om den stora saknaden efter en dotter och syster som, död för världen, valt att leva för Gud.
Att filmen alls kunnat bli till beror på ett undantag från karmelitsystrarna, som först tillåtit filmande under en dag i klostret, och sedan också lät filmaren återvända fem år senare, efter syster Marias slutliga löften. Det visade sig vara ett klokt beslut. Maud Nycander, som ursprungligen är stillbildsfotograf, har tidigare gjort en rad uppmärksammade och prisbelönta dokumentärer: Kärlek och fiskpinnar, Häktet, Rum för sjuka själar. På besök i tv-soffan där hon fick presentera sin nya film vittnade Nycander om sin fascination för Martas livsval, som också hela filmen förmedlar. Den andas djup respekt för hela hennes ”projekt”, för att låna fadern Sam Cavallins lite tvekande men mycket träffande formulering.
När Nycander befinner sig på gården hemma hos Cavallins (eller för den delen hos storebror i Paris) kan man ändå ana en något annan hållning. Här är hon mer hemma. Detta är livets mer välkända planhalva, med hästar och datorer, busiga barn och vanlig vardag – om än också med många för svenska sammanhang ovanliga förtecken, som huskapell, tideböner, och Thérèse av Lisieux målad på stalldörrens insida. I klostret där-emot intar Nycander den diskreta iakttagarens och lyssnarens roll. Med rätta håller hon ett inte ringa, respektfullt avstånd. Men hon kan heller inte riktigt förstå, och det konstaterar hon själv, enkelt och sympatiskt. Gärna dröjer hon vid allt Marta valt bort – kärleken, barn, resor, att kunna gå till havet en solig sommardag. När lillebror talar om saknaden efter sin älsklingssyster, sin andra mamma, är det direkt hjärtslitande. Mindre har Nycander att säga om vad det är hon faktiskt valt – även om Marta/Maria härvidlag är mer vältalig.
Själv kan jag inte låta bli att undra vad den sekulariserade betraktaren tänker, den som inte delar Nycanders fascination och heller inte så lätt kan ta till sig syster Marias både omedelbara och gripande reflektioner över sitt liv i Karmel. Blir det bara fromma ord, tomma på mening för den som inte delar premisserna? Eller talar själva hennes väsen? Nycander har givetvis en viss förförståelse – för att då inte tala om en någorlunda införstådd katolsk betraktare. En kollega i filmvärlden däremot uttryckte att han i stället för entimmesfilm hade önskat sig långfilmsformat – för att ur Martas/Marias eget perspektiv få se och förstå mer av hennes val.
Om filmen handlar om Martas och hennes familjs trohet mot respektive kall handlar den inte minst också om regissörens egen hängivenhet visavi sitt uppdrag. Och Maud Nycanders film är allra främst värd beundran för sin känsliga återgivning av ett tema som ingalunda är givet i dagens svenska vardag. Nog lyckas hon med sitt syfte, att ”göra en film som väcker tankar kring de existentiella frågorna”.