Filmer om klosterlivet verkar vara på modet, inte bara i Sverige. Den ryska filmfestivalen i Stockholm och Uppsala introducerade för den svenska publiken en film som just nu fyller biograferna i Ryssland. Ostrov (Ön) är ett konstnärligt mästerverk och förvisso bara av den anledningen värd att se. Samtidigt berör den kristna och existentiella frågeställningar på ett så genomgripande radikalt sätt att det verkar helt osannolikt att den blir prisbelönad och att den också i Sverige skulle dra en stor publik.
Filmen utspelar sig på det mest avlägsna ställe som världen möjligen tillhandahåller: ett ortodoxt kloster på en ö i den nordryska skärgården – så långt borta från all civilisation man överhuvudtaget kan komma. Huvudskådespelaren tas – tillsammans med biobesökaren – dit per båt. Det är krigstid och båten som transporterar kol blir kapad av en nazipatrull som hittar båtens enda passagerare, kaptenen Tikhov och hans maskinman Anatoly. Anatoly (Pjotr Mamonov) är den som först blir upptäckt och tyskarna hotar att skjuta honom om han inte förråder sin väns gömställe. Anatoly är feg och i sin ångest avslöjar han inte bara var Tikhov gömmer sig utan han skjuter honom till och med själv – mot löftet att få rädda sitt eget liv. Anatoly överlever sprängningen av kolbåten, tyskarnas avskedshälsning, och räddas av munkarna som bor på en intilliggande ö. Det är nu det verkliga existentiella och religiösa dramat i Anatolys liv börjar. Hur skall skulden över det fega mördandet av vännen bemästras? Anatoly för kampen med hjälp av de medel som den ortodoxa tron och klosterlivet ställer till hans förfogande. Skulden blir för Anatoly både tyngden, livskraften och innehållet i hans liv – symboliskt uttryckt i hans dagliga vandringar till den sprängda och strandade båtens oändliga reservoar av kol som han använder för att värma sitt spartanska hem. Liturgin och klosterlivet som han utövar i både närhet och distans till bröderna som räddade hans liv befriar och fångar honom. Hans skuld når aldrig fram till förlåtelse precis som ön aldrig verkar få uppleva en vår utan tycks ha fastnat för evigt i månaden mars. Samtidigt bär hans botgörande liv frukt hos de människor som besöker det lilla klostret. Traditionen om Rysslands heliga dårar väcks till liv när Anatoly spelar en profetisk galning som gör livet för sina medbröder till ett helvete och på så sätt knuffar dem fram på fullkomlighetens och askesens väg. Anatoly är profet och han gör under. Han ser människors framtid och kan bota deras sjukdomar. Han skäller ut en ung kvinna för att hon ens tänker på abort och ber tills en lam pojke kan gå igen. Filmen visar allt detta på ett återhållsamt och trovärdigt sätt. Kopplingen mellan å ena sidan Anatolys egen ångest, hans oförmåga att förlåta sig själv, hans eländiga, fattiga liv och å andra sidan hans förmåga att befria andra människor från deras bördor kunde inte vara tydligare. Han är en Kristusfigur som inte kan stiga ner från sina egna skuldkänslors kors. Evangeliets ord om Guds förlåtelse och kärlek förblir utan kännbar verkan i hans eget liv och det är först döden som öppnar förlåtelsens port. Skuldkänslornas brinnande kol som läggs på honom om och om igen och de upprepade bönerna om Guds förlåtelse är det enda som ger värme och tröst i denna film. I ett kargt landskap, i karga relationer, i ett klimat som verkar ha stannat av i väntan på våren blir livet ett dödens väntrum. När döden äntligen kommer för att hämta Anatoly blir man nästan lika glad som Anatoly själv som klädd i sitt vita dödslinne och med stor förväntan lägger sig själv i kistan.
När recensenten lämnade biografen tryckte han utan tvekan på den knapp på festivalarrangörernas bedömningsmaskin som stod för högsta möjliga betyg. Varför kändes filmen så övertygande? Därför att den så radikalt visade vad det kan kosta att vara människa? Eller därför att den genomlyste på vilket sätt den kristna tron kan hjälpa till att bemästra ångest, skuld och död? Man kan kritiskt invända att det kristna livet inte bara består av botgörelse och ställföreträdande lidande och att det kristna hoppet inte bara är väntan på döden. Visst är det inte bara det. Men det är det också. Pavel Lungins film gör sitt budskap mycket tydligt och antagligen behöver man inte vara rysk och ortodox för att bli berörd av det.