Samhälle och stat

Under senvåren utbröt i press och radio en välkommen debatt om förhållandet mellan ”stat” och ”samhälle”, eller som det med en fransk term i allmänhet kom att heta ”det civila samhället”. Bakgrunden var dels situationen i östeuropeiska länder som Polen, där skillnaden mellan samhället och statsapparaten omöjliggör vårt beklagliga språkbruk, där ”samhälle” har kommit att ersätta ”staten” eller ”det allmänna”. Men också i västeuropeiska länder har den ekonomiska krisen gjort det allt svårare för det allmänna att infria de uppgifter för ”välfärden” som det iklätt sig under tillväxtens tider. Därtill kommer en alltmer utbredd uppfattning att en rad mänskliga olyckor och tillkortakommanden inte kan vårdas eller utbildas bort, inte heller avhjälpas av bidrag och förturer.

En insikt förefaller att ha växt fram att det allmänna har kommit att äta ut frivilligorganisationerna och spontaninitiativen i det ”civila” samhället, inte minst genom en skatte-, avdrags- och bidragspolitik, som i allt större utsträckning gjort fria sammanslutningar direkt beroende av allmänna medel. Samtidigt har vissa intresseorganisationer genom representation i statliga styrelser etc. fatt ett inflytande vid sidan av folkvalda representanter, som stundom betecknats som en ny korporativism.

Historiker har med rätta påpekat att det ursprungligen i mycket var de fria organisationerna i det civila samhället som kanaliserade kraven på offentligt ansvarstagande för utbildning, vård, fritid, rekreation. Men vid någon tidpunkt kom välfärdsstatens utbyggnad att ske på bekostnad av frivilligorganisationernas vitalitet. Nu efterlyser allt fler insatser av fria sammanslutningar, men dessas möjligheter förefaller starkt kringskurna. Här finns en tvetydighet i den vanliga

svenska attityden: när vi i utlandet ser exempel på att frivilliga hjälporganisationer fyller en viktig uppgift också i västerländska samhällen i kris, blir det endast till vittnesbörd om hur illa eller cyniskt man i dessa länder behandlar mänsklig misär. Om frivilliga insatser skall kunna lockas fram i Sverige, lär den inställningen inte vara särskilt fruktbar.

Denna debatt är särskilt svår att föra i vårt land, där språkbruket de senaste decennierna utplånat skillnaden mellan samhälle och stat. Det som förr benämndes ”det allmänna” heter numera ”samhället”, och detta försvårar vettiga diskussioner. I Magasinet i TV diskuteras om ”samhället” har råd med den nuvarande invandrarpolitiken och dess målsättning om kulturell mångfald och valfrihet. Därvid är det uppenbart att någon debattör därmed avser frågan om det svenska samhället orkar med etnisk mångfald, medan en annan uppfattar att det gäller om det allmänna i dagens ekonomiska läge har råd med utgifterna för hemspråksundervisning osv.

Sällan har en fråga om språkbruk haft så djupgående politiska och sociala konsekvenser som denna. Systematiskt har politiker och journalister avskaffat den praktiska och väsentliga distinktionen mellan ”enskild” – ”allmän” eller ”offentlig – privat”, som begreppsparen kommit att bli i svenskan. Ännu den som utbildats i ett ”högre allmänt läroverk” förstod skillnaden mellan detta och ett ”enskilt” läroverk. Ett led i denna språkliga mystifiering är att ersätta den hävdvunna beteckningen ”enskilda skolor” med ”fristående skolor”.

Vår konception av ”det allmänna” kommer från de gamla romarna och den romerska rätten. Romarna myntade uttrycket res publica, ”den allmänna saken”, till publicus, ”allmän, offentlig”. Under tidig medeltid dominerades Västeuropa av germanska stammar, som inte kände någon ”offentlig” makt, utan endast visste av makt och lojalitet mot familj och storman. När sedan nya ”transpersonala” statsföreställningar utvecklades, fick höghets- och maktsymboler stå för den auktoritet som inte bröts av personens död. Den mest bekanta av dessa blev ju ”kronan”, in i vår tid en vanlig synonym till staten, inte minst i sammansättningar som kronoskatt, kronoskog etc. Kronofogden är ännu ibland oss.

Ett viktigt samhällsområde, som inte alls nämnts i den aktuella debatten om staten och det civila samhället, är religionen. Från 400-talet fram emot vår tid var i Västeuropa religionen en offentlig angelägenhet. Denna offentliga karaktär kunde ta sig högst skilda uttryck från den svenska stormaktstiden om kyrkan som vilande i rikets majestät till den katolska läran om kyrkan som en societas perfecta, ”ett fullständigt samhälle”, som gjorde den världsliga makten rangen stridig. Religionen har nästan överallt blivit en enskild angelägenhet, vilket inte innebär att olika former av samarbete mellan stat och kyrka inte är nödvändiga och naturliga. I Sverige är i de flesta hänseenden tron en i allra högsta grad enskild angelägenhet, men Svenska kyrkan har ändå en ställning som förefaller anpassad till helt andra samhällsförhållanden. Om vi vill söka dra gränserna mellan statsapparaten och det civila samhället kommer den oundvikligen att gå mellan Svenska kyrkan och alla andra trossamfund. Som den numerärt största organisationen i landet innebär detta en inte oväsentlig post i balansen mellan det allmänna och samhället i övrigt.

Det finns skäl att vidga perspektivet ytterligare. ”Det civila samhället” har knappast någon överenskommen definition. Men därmed bör rimligen avses frivillig medborgerlig aktivitet och organisation. Därav följer att viktiga samhällsinstitutioner baserade på primärgrupper egentligen inte hör dit. Alltså i första hand familjen.

Knappast någon institution har så drabbats av den offentliga verksamhetens tillväxt som familjen. När välfärdsstaten började formas, fick vi också en familjepolitik. Och för femtio och tjugofem år sedan var det självklart att den just var avsedd att stärka och skydda familjen. Vid någon tidpunkt, senast vid slutet av 60-talet, inträffade emellertid en omsvängning så att familjepolitiken väsentligen kom att innebära att alltfler av familjens uppgifter övertas av ”samhället”, och att det allmänna på skilda sätt försöker att rättsligt och ekonomiskt garantera individens intressen gentemot familjens. Här har individualism och kollektiva lösningar på ett märkligt sätt kunnat gå hand i hand. Familjelagssakkunniga, som under 70-talet och början av 80-talet sökt och delvis lyckats omvandla familjens roll och ställning, har i själva verket intagit en helt ”neutral” hållning till familjen, och dess reformer är alla ägnade att undergräva dess stabilitet och legala ställning.

Man söker göra äktenskapet till ett tillsvidarekontrakt, lättare att säga upp än snart sagt alla affärsåtaganden. Skilsmässorna far enorma belopp i subventioner genom avdragsrätt för underhållsbidrag, bidragsförskott, skattelättnader för ensamstående med barn, förtur i daghemskön etc. De som gift sig, bildat familj och framhärdat med make/maka och barn, borde ha svårt att dela den populära upprördheten över att man söker beivra det skatte- och bidragsfusk som dessa reformer givetvis framkallat, genom kontroll av rätt mantalsskrivning. Det är faktiskt just denna ”samlevnad under bekvämlighetsflagg” som de beryktade förfrågningarna om var man tillbringar ”dygnsvilan” avser. Kritiken bör riktas mot de familjefientliga reformerna.

I den allmänna debatten har dock vinden redan vänt. Aftonbladet överraskade en dag i mitten av maj med en ledare rubricerad ”Barn behöver kärnfamiljen”, vari bl.a. framhävdes att 60-talets idéer om att ”vårdare”, företrädesvis i offentliga institutioner, skulle kunna ersätta föräldrar numera har övergivits. Men därifrån till att dra konsekvenserna och låta familjen själv avgöra den inbördes arbetsfördelningen är steget tydligen ännu långt. Så länge som jämställdhetsmålet, definierat som kvinnligt förvärvsarbete utanför hemmet, är klart överordnat familjens och barnens bästa, är styrningen från skattepolitik och prioritering av daghem före allmänna barnbidrag så stark, att familjens valfrihet är tämligen illusorisk.

Välfärdsstaten är inte detsamma som välfärdssamhället. Den förra kan byggas ut på ett sätt som gör det svårt för andra institutioner, både frivilliga inom det civila samhället och familjen, att på ett maximalt sätt bidra till den samhälleliga välfärden. I den katolska socialläran har denna insikt sedan länge formulerats i den s.k. subsidiaritetsprincipen, dvs. att det allmänna har till uppgift att lämna understöd eller vara en förstärkning till familj och andra fria organisationer i det civila samhället, men inte i oträngt mål usurpera deras samhälleliga uppgifter.