Uthålliga föregångare

Under de 200 år som den katolska kyrkan verkat i Sverige har det inom denna kyrka funnits åtskilliga personer som på ett heroiskt och på för dem själva tragiskt sätt underordnat sig Guds vilja. En av dem var den förste apostoliska vikarien Nicolaus Oster.

I den nyutkomna minneskriften Bygga kyrka har Barbro Lindqvist berättat om hur abbe Oster kom till Sverige. Det var under Gustav III:s tid.

Denne kung var en upplyst och human monark som på alla områden ville vara en reformator för sitt folk. Det gällde också religionsfriheten. En gång när han var 11 år gammal hade hans lärare varnat honom för den katolska kyrkan och jesuiternas djävulska komplotter. Prinsen som då redan var beläst hade protesterat: ”Det är sant att jesuiter ibland mördar kungar och att dominikaner bränner folk på bål, men trappistfäderna för ett lugnt liv till Guds ära och barmhärtighetsordnarna gör inget annat än gott. Den ena munkorden kan ej finnas utan den andra. De är länkar som håller samman tingens oändliga kedja.” Det var, säger en historiker, som om man hörde drottning Kristina hundra år tidigare diskutera den katolska kyrkan med filosofen Descartes på Stockholms slott.

Kort efter det Gustav III blivit kung år 1771 började han planera för att införa samvets- och religionsfrihet i Sverige. Det var en besvärlig uppgift. Den gamla lutherska trosglöden från Uppsala möte hade visserligen slocknat, men fortfarande gällde det att all annan gudstjänst än den lutherska var förbjuden i Sverige. Statskyrkans prästerskap motsatte sig varje förändring av det rådande tillståndet. De hade en stark politisk makt, eftersom de representerade ett av stånden – prästeståndet – i riksdagen.

Först nio år senare – år 1781 – lyckades kungen genomföra sin plan, och det blev ett mycket kort steg på toleransens väg. Bestämmelsen innebar att utländska medborgare fick rätt till fri religionsutövning i Sverige. Det var bara genom att åberopa praktiska, ekonomiska synpunkter som kungen lyckades bryta prästerskapets motstånd. Genom religionsfriheten kunde man locka förmögna och företagsamma katoliker och judar att slå sig ner i Sverige och främja Sveriges näringsliv.

Den begränsade religionsfrihetslagen antogs av riksdagen. Kungen var nöjd, och det var också påven Pius VI som i ett brev tillkännagav sin höga tillfredsställelse med kungens aktion. Det var början till ett närmande mellan Gustav III och påven.

1781 års toleransedikt innebar att de utländska katolikerna i Sverige fick ha en egna kyrkor och präster och låta uppfostra sina barn i sin egen tro. De fick inte ordna några offentliga processioner och inte heller inrätta kloster eller offentliga skolor. Och det var förbjudet för infödda svenskar att bevista en katolsk gudstjänst. Kungens edikt var ett uttryck för den ökade förståelse för andra kristna bekännare som fanns i upplysningstidens Europa och som främst kom till uttryck i den österrikiske kejsaren Josef II:s toleransedikt som var mycket mera vittgående än den svenske kungens.

På Gustav III:s anhållan sände påven den franske abben Nicolaus Oster som apostolisk vikarie till Sverige. Sommaren 1783 kom han till Stockholm för att bli själavårdare åt de omkring 2 000 katolikerna i huvudstaden. Större delen av dem var tyska arbetare och hantverkare. En annan grupp bildade fransmännen som var anställda vid hovet eller hos högt uppsatta personer. Det fanns också en hel del italienare. Utmärkande för dem alla var att de var fattiga. Kungens toleransedikt uppfattade de som en väg ut ur gettot.

Påskdagen den 11 april 1784 läste abbe Oster mässan i en sal i Södra Stadshuset – det nuvarande stadsmuseet. Det var den första offentliga katolska gudstjänsten efter reformationen, och gudstjänsten bevistades av kungens bror, hertig Karl, och andra höga herrar. Samma dag firade Gustav III en luthersk gudstjänst i ett kapell i Rom under sin italienska resa – detta kapell hade han fatt påvens speciella tillstånd att inrätta.

Det var en ekumenisk aktion på hög diplomatisk nivå, och för en kort tid kunde man hoppas på ett närmande mellan de båda kyrkorna efter denna märkvärdiga uvertyr. Oster arbetade medvetet på att skapa en svensk katolsk församling. Han ställde sig under Gustav III:s beskydd, läste förböner för kungahuset ± kyrkan och klädde kyrkvakten i de svenska färgerna.

Men kungens ekumeniska politik mötte motstånd från statskyrkan. I Stockholm började präster och menighet gripas av oro och ängslan. Var kungen inne på samma farliga vägar som drottning Kristina? Höll hats i hemlighet på att bli katolik? Oviljan ökade mot abbe Oster och hans lilla församling.

Oster var fylld av iver och eld, och redan under det första året begick han en oförsiktig handling som fick svåra följder för hans arbete. Han upptog i kyrkan en tysk protestantisk kvinna, änka efter en katolik. Det skedde i strid med toleransediktet. Oster tilldelades en varning av Stockholms konsistorium. Han var upprörd över denna behandling men fick inget stöd av propagandan i Rom.

Kungen som behövde prästerskapets stöd för sina politiska planer vågade inte längre gå på toleransens väg och betraktade abbe Oster som om han inte längre existerade. Oster var i fortsättningen dömd att arbeta under de svåraste yttre betingelser. Han råkade i bitter strid med de katolska legationsprästerna och han led brist på både medel och medhjälpare. Kurian i Rom som försvagades under revolutionsåren saknade möjlighet och kanske också intresse att underhålla den lilla församlingen i det avlägsna protestantiska landet.

Oster gav inte upp. Han organiserade församlingen i Stockholm och under en lång resa i landet hittade han trosförvanter lite varstans – 155 katoliker på västkusten och 277 i Skåne. Han skaffade uppbyggelseböcker åt församlingsborna och sökte – fastän förgäves – skapa en skola för de katolska barnen.

Varken Oster eller hans närmaste efterträdare lyckades åstadkomma några stora ting, och i själva verket är vår kyrkas historia under dessa första årtionden närmast eländig. Att församlingen i Stockholm inte gick totalt under berodde i första hand på dessa prästers hängivna och försakelserika arbete. Dessa första präster hade att kämpa med otaliga problem inom och utom kyrkan. Bristen på pengar var konstant och hämmande för all verksamhet. Redan Oster tillgrep en metod som skulle efterföljas av många katolska präster i det här landet: han reste utomlands för att söka dra samman medel.

På väg ur eländet

Om två av hans efterföljare, italienaren Paolo Moretti och fransmannen Jean Baptiste Gridaine vet vi att de båda tiggde hop medel och vägrade att lämna befattningen i Sverige – trots erbjudanden om andra tjänster – därför att den katolska verksamheten här då kanske hade upphört.

Ibland ingrep den svenska regeringen för att hjälpa församlingen. Man understödde tryckningen av den första katolska katekesen år 1800. Den hade översatts till svenska av en göteborgare Lars Birger Thjulén som blivit katolik i Rom och vigts till präst. Men för att katekesen inte skulle användas för att värva katoliker, övervakade Stockholms konsistorium distributionen av den. Konsistoriet utdelade exemplaren och försåg till yttermera visso varje exemplar med sitt sigill.

Redan abbe Oster hade umgåtts med stora planer att uppföra en självständig församlingskyrka, men i själva verket skulle det dröja i mer än 50 år ända till år 1837, innan den första katolska kyrkan byggdes i Stockholm. Det var Eugeniakyrkan vid Norra Smedjegatan. Därmed började ett nytt skede för den katolska församlingen i Sverige.

Det var i första hand två personer som skall räknas som kyrkans grundare. Den ena var drottning Josefina, Oscar I:s gemål. Den andre var hennes biktfar Jakob Lorentz Studach som verkade i vårt land i 50 år och 1862 blev den förste katolske biskopen i Sverige sedan reformationen.

Han var schweizare till börden men blev en svensk patriot, hänförd av vår kultur och historia. Han utgav vetenskapliga arbeten om nordisk litteratur och lyckades trots oerhörda svårigheter förankra den katolska kyrkan i det svenska samhället.

Om kyrkans elände när han tillträdde har han själv vittnat. Han fann, säger han, en upplöst församling utan kyrka, utan skola, utan hus, utan skollärare, utan kyrkväktare, utan bönbok, utan katekes, utan fonder, med en stor skara fattiga och förvillade barn. Nu ämnade han bygga ett hus för ett enkelt prästbo, med härbärge för en lärare och för en skola, kanske också med tiden ett församlingshem för ålderstigna, fattiga människor.

År 1833 utsågs han till apostolisk vikarie i Sverige. Hans första åtgärd var att framlägga en subskriptionslista för en församlingskyrka. Det var många som skrev på. Överst på listan står drottning Desideria med 1 000 riksdaler och kronprinsessan Josefina med 800. Josefina fick inte teckna lika mycket som drottningen men i gengäld skrev hon på flera gånger. Sedan följde utländska furstar, ministrar och generaler. Allt som allt fick Studach ihop 60 800 riksdaler, och sedan han betalt tomt och byggnadskostnader med 58 900 riksdaler, hade han i alla fall över 1 900 riksdaler. Kyrkan invigdes i september 1837 och Studachs predikan var enligt Aftonbladet fri från sekterism och intolerans.

Templet var avsett för utlänningar och man ville inte väcka uppseende. Därför kom kyrkan att ligga på en undanskymd, nu försvunnen gata bland låga magasin och kyffiga hotell. Det var förbjudet för svenska lutheraner att besöka gudstjänsten. Ännu på 1850-talet fanns det ett plakat uppsatt på kyrkans ytterdörr som varnade svenska lutheraner att bevista mässan vid tio daler silvermynts böter.

Förbuden överträddes flitigt. Upprörda riksdagsmän vittnade om hur stockholmare med speord kommenterat den kungliga stadgan och sedan rusat in i det förbjudna templet. Studachs mål var att få upphävt förbudet för svenskar att konvertera. Den sista konvertitprocessen i Sverige väckte stort uppseende utomlands. Det var år 1858, då sex kvinnliga konvertiter dömdes till landsförvisning och sin arvsrätt förlustiga. Två år senare upphävdes förbudet och därmed hade Studach nått första målet för sin verksamhet: att skapa en katolsk menighet, där de svenskfödda bildade kärnan. Vid den här tiden upplevde Sverige ett stort kulturellt och religiöst jordskred genom skiftesreformerna och byarnas sprängning. I bysprängningarnas spår följde en religiös folkväckelse som var helt luthersk med sin frihetsförkunnelse och sitt krav på en personlig omvändelse. Den lutherska statskyrkan hade svårt att finna sig tillrätta i en förändrad värld, där den gamla sockenkyrkan inte längre var enda gudstjänstlokal. De mäktiga och extatiska trosrörelser som frigjordes i folkdjupen kunde kyrkan inte fånga upp. Den gamla lutherska kyrkan som en gång själv beträtt söndringens väg blev nu hemsökt av söndringens ande. Det var en djupt beklaglig utveckling. Medan prästerna och de kyrktrogna i förtvivlans mod höll fast vid de gamla formerna, gick väckelsens folk till storm för en individualistisk fromhet i Luthers anda och för ett församlingsliv begränsat till de likasinnade trosfränderna. Och innan kyrkan funnit sin form i ett nytt samhälle, var den stora schismen redan ett ohjälpligt faktum.

Överallt i samhället fanns det en strävan bort från det gamla och ett uppbrott mot nya mål. Biskop Studach sökte rusta upp sin kyrka för denna omvandlingstid. Predikningarna hölls på svenska. En svensk katolsk litteratur blev tillgänglig, och ett svenskt församlingsliv började ta form. Kyrkoherdarna och de andra prästerna i Eugeniakyrkan hjälptes åt att ta hand om de många invandrarna, sörjde för deras religiösa behov, gav dem kontakter och hjälpte dem att finna sig till rätta i det svenska samhälle där de skulle utföra sin gärning. Den lilla kyrkan på Norra Smedjegatan växte sig fast och blev en del av den svenska kristenheten.

”Vid Norra Smedjegatan emellan dunkla hotell, där ligger så mörkt och ensamt katolikernas kapell”, skrev August Strindberg år 1883. Ändå tycks många lutheraner ha letat sig dit. År 1873 kom den 14-åriga värmländskan Selma Lagerlöf till Stockholm för att hälsa på sin moster. Hon berättar i sin dagbok att de flera gånger gick i den katolska kyrkan. Marie Bebådelsedag 1873 följde hon sin moster till Eugeniakyrkan. Dagen innan hade hon hört talas om en ung flicka, som blivit med barn och tagit sitt liv i sorg och skam, och hon led i tankarna med denna flicka.

De kom i god tid till kyrkan och fick en bra plats långt framme och kunde se ”prästerna i deras granna mässhakar och de små korgossarna som sprang fram och tillbaka innanför altarringen och flyttade böcker och gjorde knäfall och svängde rökelsekar”. Men Selma hade ont i hjärtat vid tanken på den stackars flickan och följde inte alls med gudstjänsten.

Kyrkokören hade börjat sjunga, och just som Selma höll på med sin klagan, så kom det några höga och klara toner dallrande genom kyrkan. ”Jag tyckte det kom som en hälsning från den stackars självmörderskan. Det var som om hon sa mig genom sången att jag inte skulle sörja mer över henne. Hon hörde sång som var ännu skönare än denna, som jag lyssnade till och hon mindes inte mer sitt jordiska livs elände. Därmed kom det en sådan ljuvlig tröst till mig att jag måste gråta. Moster såg att jag grät och böjde sig fram och frågade om jag var sjuk. Men jag viskade till henne att jag grät därför att det var så vackert. Ja, det är sant, viskade hennes moster tillbaka. Jag tycker just jag vill gråta, jag också. Så satt vi och höll varandra i hand så länge sången varade.”

Jag tror aldrig förr jag sett denna skildring av Selma Lagerlöf refererad. Det är en hälsning till oss för 110 år sedan från den gamla Eugeniakyrkan.

Uthållighet

Mycket av det som sedan hände i vår kyrka kan vi läsa om i jubileumsboken. Det var år av förväntningar, bakslag och nya impulser, säger Lars Cavallin.

Den katolska kyrka som nu var i verksamhet var den första och äldsta kyrkan i Sverige. Prästerna i Eugenia och de andra katolska församlingarna tillhörde samma heliga, katolska och apostoliska kyrka som Stefan, den förste ärkebiskopen i vårt land, 700 år tidigare. Om dessa medeltida traditioner erinrade också Birgittasystrarna, som år 1923 kom från Rom till Stockholm för att grunda ett gästhem i Djursholm och tolv år senare ett kloster i Vadstena alldeles intill den gamla klosterkyrkan, där den heliga Birgitta blev begravd.

Trots dessa band med det förgångna upplevde kyrkan och dess bekännare ändå så länge en isolering och ett främlingsskap i detta starkt lutherska land. Men de katolska präster som verkade här hade tålamod och arbetade på att göra kyrkan mera svensk och homogen. De utvecklade föreningslivet. Stor betydelse fick en förening för katolska familjer: Concordia catholica. Och den oförglömlige kyrkoherden Berndt David Assarsson utgav år 1920 den första katolska tidningen i Sverige. Det var Credo och dess mål var att tjäna som ”organ för information, för tankeutbyte och för katolsk opinionsbildning, en röst i kultur- och livsåskådningsdebatten, en plattform där principfrågor kan dryftas”. Det är intressant att sitta och bläddra i de första årgångarna.

Credo uppfattades nära nog som en utmaning, en provokation av den lutherska statskyrkans Sverige. Man märker också hur intensivt inställd redaktionen var på att försvara sina åsikter och hävda deras överlägsenhet mot en oförstående omvärld. Tiderna har sedan dess radikalt förändrats. Samtidigt som samhället alltmer befriades från sina statskyrkliga traditioner, grep sekulariseringen omkring sig. Credo övergav sin försvarsställning och såg i stället som sin uppgift att informera om katolska opinioner och fördjupa allmänna kristna principfrågor.

Jag vill gärna dröja en stund vid Credo, eftersom jag själv kom i nära kontakt med den, sedan jag konverterat för 30 år sedan. Vi som tillhörde redaktionen hoppades på en katolsk renässans i Sverige. Allt var nytt och spännande, och entusiasmen höll genom åren. Tidskriften hade alltid ont om pengar, och allt arbete var oavlönat. ”Pengarna räcker just så att man vågar trycka ännu ett nummer utan att förfara brottsligt”, skrev redaktören pater Josef Gerlach en gång. Gerlachs stora mål var att göra Credo till ett organ för den katolska akademikergeneration som växte fram i Sverige under och efter andra världskriget. Det var ett bångstyrigt släkte, och vi tyckte nog att redaktören var bra hård och okänslig för andras åsikter ibland, men han lyckades trots allt få fason på tidskriften och avvisade barskt alla frestelser som hotar redaktören för en fattig tidskrift: att fylla sidorna med välmenande dilettantism.

Under 30 år satt Josef Gerlach som redaktör för Credo. Han blev ett med sin tidskrift. När han avgick 1968 var det en epok i svensk katolsk kyrkohistoria som gick i graven. Han lyckades skapa ett svenskt katolskt kulturorgan som vi med skäl kunde vara stolta över. Credo uppgick senare i tidskriften Signum. David Assarsson skapade också församlingsbladet Hemmet och helgedomen som sedan blev katolsk Kyrkotidning.

Först år 1951 fick vi en verklig trosfrihet i Sverige och då fick en katolik nästan samma rättigheter som andra svenska medborgare. På 1950-talet kunde karmelitsystrar från Belgien skapa ett kontemplativt kloster i Gantofta. Det är det första slutna kloster som upprättats i Sverige efter reformationen på 1500-talet och det återknyter också sambandet mellan förgånget och nytt i Stefans gamla kyrka.

Under de 200 åren har den katolska kyrkan blivit fastrotad i svensk mark och en vital del av den svenska kristenheten. Det finns så många präster och andra som man skulle vilja nämna i denna lilla kavalkad över pionjärerna och vägröjarna, deras misslyckanden och tålmodiga kamp. Det är en som särskilt faller mig i tankarna och det är Sankta Eugenias förre kyrkoherde Richard Wehner. Han hade samma entusiasm för svensk kultur och svensk historia som biskop Studach, och genom sina arbeten från svensk medeltid och reformation hjälpte han till att förankra kyrkan i svensk miljö. Detta arbete var för honom något självklart eftersom han var inte bara en from själaherde utan också en stor patriot i Studachs anda. Under pater Wehners sista år kom vi varandra nära. Han hade en brinnande entusiasm och forskarglädje när han sökte sanningen om det förgångna.

År 1953 upprättades Stockholms katolska stift, som omfattar hela Sverige.

Var står vi svenska katoliker i dag? Vi kan med historisk visshet säga att vi är de rätta arvtagarna till ärkebiskop Stefans kyrka. Men vi reser inga krav, kommer inte med några petitioner. Den kristna familjen i Sverige är splittrad, men alla eller de flesta känner det gemensamma ursprunget, och vi skall umgås med samma öppenhet och förståelse med dem som står utanför kyrkan som vi visar varandra. Vi har mycket att lära av varandra. Ingen är felfri. Den katolska kyrkan behöver reformeras nu liksom på den heliga Birgittas och reformatorernas tid.

Vi har ett rikt förflutet här i Sverige och vi kan hämta mod och inspiration av föregångarna, men vi måste lära oss att se framåt. Mycket har förändrats i kyrkan under de trettio år jag själv tillhört henne. Vad jag särskilt gläder mig över är det växande lekmannainflytandet och gemenskapen inom församlingen. Glädjande är naturligtvis också den ökade förståelse vi möter ute i samhället och de många människor som nu söker sig till kyrkan. Vad det nu gäller i denna växande kyrka är att slå vakt om kyrkans inre liv, andakten, mystiken och bönelivet. Byggnader kan lätt läggas i ruiner – många av oss var med om rivningen av Eugenia kyrka år 1968.

I denna dag tänker jag på min mormorsmor. Hon var irländska, katolik från Kilkenny. På underliga vägar hamnade hon på 1860-talet i Höganäs i Skåne. Hennes man som var sjökapten dog tidigt. Hennes barn uppfostrades protestantiskt i skolan – så gick det till på den tiden – en del av dem utvandrade. Hon lärde sig aldrig tala svenska och blev mycket ensam. Man undvek henne utomhus. När man såg henne, gick man över gatan, ibland i yngre år, innan hon lärt sig tålamod, brukade hon gå ut på fäladen och skrika av förtvivlan.

Hennes enda vän var en piga som varit i Amerika och kunde tala engelska. Hon förstod inte att man måste undvika katoliker – och Gud skall tillgodoräkna henne hennes enfald. Hennes stora glädje var att fara till den katolska kyrkan i Köpenhamn eller Malmö. Min mor – hennes barnbarn – som var ung flicka brukade följa henne. Det var en stor procedur. Den gamla damen tog på sig sina bästa kläder och den lilla runda irländska mössan och sedan åkte de tåg hela dagen och också färja till och från kyrkan. Min mor kom ihåg hur den gamla drog henne i kjolen inne i kyrkan och viskade: ”For God’s sake down on your knees.” För Guds skull ner på knä. Maningen gäller ännu i dag. Vill du stå upprätt, fall på knä.

I sitt rum i Höganäs byggde hon ett altare. Var morgon föll hon på knä på en pall framför kommoden, där hon hade ett krucifix och sin Holy Bible. Min mor mindes bönen genom den stängda dörren: ”Most holy Mary, mother of God, Saint Joseph, Saint Patrick, all blessed saints of Paradise, pray to God for me that I may not offend today by any sin.” Heliga Maria, be till Gud att jag inte måtte såra honom i dag med någon synd. När jag första gången besökte kyrkan i Kilkenny, fann jag att man där fortfarande läste denna bön – hon måste ha läst den hela sitt liv.

När hon blev mycket gammal, sa hon till min mor: ”Jag har bett varje dag till Gud. Jag har sagt ske Din vilja. Herre jag är redo. Men han har aldrig behövt mig.” I sin ödmjukhet förstod hon inte att Gud behöver en armé i ständig beredskap, en sky av vittnet, av goda föredömen. Det är dessa vittnen som står före oss och som vi skall minnas i kväll.

Hon dog år 1912, när hon var 82 år gammal. Större delen av sitt liv hade hon levat i ett andligt stenbrott, i ett samhälle som inte velat veta av hennes tro. Hon höll fast vid den och sökte leva ett katolskt liv. Hon ägde det som när allt kommer omkring är det viktigaste av allt – och som jag vill önska oss alla – hon ägde uthållighetens gåva.