av GIOIA FILOCAMO
Bland den italienska senmedeltida kristendomens många yttringar sticker en ut. Den så kallade lauda (pluralis: laude) är en sorts lovsång som utfördes utanför kyrkans liturgi. En lauda är en poetisk text på folkspråket, italienska, som följer en regelbunden struktur, med samma melodi för de olika verserna. Många laude inleds dessutom med en refräng, som upprepas efter varje vers. Tack vare den repetitiva strukturen var det möjligt för icke-professionella sångare att delta i sången. Musiken var enkel och lätt att minnas; den rörde sig i ett begränsat och enkelt tonläge som varken gick för ”högt” eller för ”lågt”. Texterna var moraliserande eller kateketiska och var ämnade att förklara på de troendes egna språk det som liturgin uttryckte på latin.
Dessa särtecken bidrog till att ”laudans” genre rönte stor framgång: i Italien förordade mendikantordnarna dess bruk inom lekmannabrödraskap fram till slutet av 1200-talet. Lekmannabrödraskapen föddes i städerna för att upprätthålla kyrkans verksamhet för de behövande på ett informellt sätt. Medlemmarna i dessa gemenskaper hade gett prov på en förmåga att leva exemplariska liv. Kommuniteterna bestod antingen av endast män, eller män och kvinnor tillsammans (det finns också ett fåtal sena exempel på rent kvinnliga kommuniteter). Medlemmarna hjälptes åt med både hälsoproblem och ekonomiska motgångar. De hade dessutom rätt att begravas i vigd jord, ett löfte som tilltalade många medeltidsmänniskor. Varje institution hade därför rätt att begrava medlemmarna i kyrkan i anslutning till sitt oratorium eller i ett avskilt område på stadens kyrkogård.
Den första gemenskapen som använde sig av laude och dokumenterade detta systematiskt var brödraskapet Santa Maria delle Laude i Cortona (numera i Arezzos provins i Toscana). Denna kommunitet lämnade efter sig en handskrift som kan dateras till 1200-talets slut. Den förvaras numera i det lokala kommunbiblioteket och innehåller den äldsta samlingen med laude som finns bevarad i dag. 46 av de 66 laude som inryms i denna volym är ”monodiska” – de sjungs enligt en enda melodisk stämma. Under 1300-talet blev repertoaren polyfonisk, med två överlappande melodistämmor. Det finns även exempel på ”musikalisk förfalskning”, där den profana texten i en populär sång ersattes med en religiös text. Vad som bestämde urvalet för de återanvända sångerna är fortfarande oklart. Några viktiga faktorer var likheterna mellan den ursprungliga texten och den religiösa texten eller dikternas metrik och struktur. Musikaliska förfalskningar kom att fortsätta att vara en vanlig företeelse under de följande 200 åren.
En speciellt intressant lovsångssamling från 1400-talet – en så kallad laudario – sammanställdes av Confraternita dei Battuti di Santa Maria della Morte di Bologna. Brödraskapet instiftades år 1336 med ett unikt syfte: att ”vinna tillbaka” dödsdömda brottslingar till den kristna tron. Brödraskapet byggde ett sjukhus år 1347, och från och med år 1433 fick de uppdraget att bära en ikon av den svarta madonnan, känd vid namnet Odighitria (”vägviserskan”), under den årliga processionen ner från Colle della Guardia till staden.
Vid sidan om brödraskapets vanliga textsamlingar, såsom stadgar eller listor, har ytterligare ett dokument av stort intresse blivit funnet. Det är en manual som instruerade medbröderna i konsten att trösta de dömda, genom att förbereda dem såväl psykologiskt som teologiskt. Medbröderna skulle utföra sin mission med professionalitet: tröstprocessen började kvällen före avrättningen och slutade dagen därpå med fångens död. Manualen finns i två olika versioner och är bevarad i sammanlagt 13 handskrifter. I 11 av dessa följs texten av ett varierande antal laude. Några av lovsångerna upprepas i flera av handskrifterna. Enbart två handskrifter från ”dödens” brödraskap – däribland den allra tidigaste, från slutet på 1300-talet – innehåller laude utan den föregående manualen.
Lovsångssamlingen från Bologna inrymmer drygt 200 texter, som presenteras som ”böner på folkspråket” i en av de längsta handskrifterna. Vi vet utifrån de äldsta stadgarna från brödraskapet – en från omkring år 1393 och en från år 1522 – att medlemmarna bara fick tillstånd att sjunga laude i speciella fall: när de skulle göra den dödsdömde sällskap till galgen och tillbaka, under en medbroders begravning, under procession på en festdag samt efter mässan den sista söndagen i månaden i den numera raserade kyrkan San Giovanni Decollato, som byggdes i mitten av 1300-talet av själva brödraskapet och stod på Campo del mercato del bestiame, stadens djurmarknad. Därutöver kunde dessa laude sjungas under alla helgons och alla själars dag och under den rituella självspäkningen, som kunde äga rum såväl offentligt som privat. Tre av bönerna som finns i denna laudario kan också hittas i de andra två versionerna av tröstmanualen. Dessa inleds av verbet ”säga”: de skulle läsas (inte sjungas) för den dömde under specifika skeenden i tröstprocessen.
Texterna i denna laudario är av varierande längd, och rymmer allt ifrån 4 verser till 2 372. Verserna är inordnade enligt ett antal olika metriska och poetiska strukturer. Vissa dikter framför en sorts fromhetens teater, som gestaltar två sidor i dialog med varandra: kroppen och själen, djävulen och ängeln, syndaren och den heliga Maria, Jesus och hans moder. I dessa dikter berörs teman som Kristi lidande, Marias smärta och de heligas martyrdöd. Inspirationskällorna till dessa texter är inte begränsade till Gamla och Nya testamentet utan inrymmer även apokryferna, såsom Nicodemus evangelium och det armeniska barndomsevangeliet. Dessutom bygger många av dikterna på den spridda senmedeltida andaktstexten Meditationes vitae Christi, tillskriven pseudo-Bonaventura och möjligen baserad på en tidigare italiensk skrift av ledaren för spiritualerna, Jacobus de Sancto Geminiano, som dömdes i samband med den toscanska revolutionen år 1314.
Antologin som utgör brödraskapets laudario inrymmer ett ganska blandat innehåll. Vi finner delvis korta dikter som cirkulerade i Mellan- och Norditalien vid samma tid. Men när det kommer till 40 procent av materialet (sammanlagt 84 dikter) har vi att göra med unica, det vill säga texter som enbart återfinns inom brödraskapet och saknar motsvarighet i andra laudari. Med största sannolikhet härstammar dessa från själva brödraskapet, eller åtminstone nära anknutna personer. Fram till mitten av 1400-talet var den sociala sammansättningen av brödraskapen mycket heterogen, med såväl fattiga som adliga människor, lekmän och ordensfolk. Diktarnas varierande stilistiska förmågor gör den litterära kvaliteten i denna laudario mycket ojämn. Sju av författarna bestås med namn och kan därför identifieras. Genom att jämföra med andra texter kan man urskilja ytterligare 42, medan resterande 154 texter förblir anonyma.
Vår laudario från Bologna innehåller inga underlättande musikaliska anvisningar. Det blir därför omöjligt att föreställa sig hur avrättningarna som nämns i brödraskapets stadgar faktiskt såg ut. Genom att (på djupet) granska de samtida källorna har jag lyckats identifiera polyfona tonsättningar (musik som bygger på flera överlappande stämmor) för elva av texterna. I ett fall finns det till och med två olika tonsättningar för en och samma dikt, vilket inte alls var ovanligt. Men även när det gäller dessa elva fall är det inte uppenbart att dikterna faktiskt sjöngs av medbröderna själva. Anledningen till min skepsis är att det verkar osannolikt att bröderna skulle ha musiker med tillräcklig expertis för att kunna framföra polyfonisk sång. I ett dokument från 1522 omnämns exempelvis behovet av ”sångare och musiker” till Corpus Domini-festdagen, vilket tyder på att de avsåg att anställa professionella musiker, något som också gjordes av flera andra italienska brödraskap.
Hur ska vi då föreställa oss brödraskapets framföranden? Det verkar sannolikt att de framförde sångerna utan noter i en monodisk form, genom att sjunga en enda melodi som man enkelt kunde memorera. En annan hypotes, som inte nödvändigtvis motsäger den förra, är att deras framföranden tog formen av en ”enkel polyfoni” (något som tidigare även var känt under namnet ”primitiv polyfoni” eller ”retrospektiv polyfoni”). Enligt detta förslag improviserades en andra melodisk stämma ovanpå den allmänt kända melodin, en form som finns dokumenterad såväl i liturgiska fall som utanför mässriten.
Jag tror dock inte att alla texter samlade i vårt laudario blev sjungna. Denna övertygelse beror delvis på att jag har i enbart ett enda fall, i en enda handskrift och en enda dikt, hittat ordet ”kör” före texten, som en inledande anvisning. Ett ännu starkare bevis är att proceduren som beskrivs i manualen avsåg – i de fallen då fången vägrade tala med sina tröstare – att de skulle bli försedda med skriftligt material. Texterna skulle vara fyllda med uppbyggliga exempla: exempelvis ”boken om Kristi liv eller boken om de heliga fäderna eller om något annat fromt ämne”. Detta kunde naturligtvis endast ske om brottslingarna var läskunniga (vilket var ovanligt). Men det skulle i alla fall förklara varför många texter i laudariet lämpar sig väl just till läsning, exempelvis de långa dikterna eller de ”teatrala” dialogerna mellan karaktärer. Dessa texter hade passat dåligt till en repetitiv tonsättning, lik den som användes under processionerna, som oundvikligen hade minskat den narrativa kraften.
Tvetydigheten i hur brödraskapets laudario ska framföras är bevarad i själva texterna. Vissa texter vittnar om att de är tänkta att ”läsas”, medan andra innehåller verb som ”sjunga” eller ”höra”, vilket tyder på att dikterna skulle sjungas. En sak är säker: effekten av att sjunga eller läsa de rimmade, repetitiva verserna resulterade i ett slags hypnos. Målet var inte enbart att påverka den dödsdömde och publiken på ett känslomässigt plan, utan också att själv bli uppslukad av den repetitiva rytmen.
I manualen står det tydligt att medbröderna borde möta den dömde med själen obefläckad av synd. Riten började vid klockan 21, åtminstone om man ska lita på hur en 1800-talsarkitekt från Bologna, Giuseppe Guidicini, skildrade tröstprocessen. Manualen beskriver vidare hur medbröderna – som valdes ut av ordensföreståndaren – skulle komma dit efter biktens sakrament, nyktra. Dessutom skulle de ha bett Pater noster och Ave Maria tre gånger var, det vill säga de enda bönerna som den kristne var förpliktad att lägga på minnet vid sidan av trosbekännelsen. Med en ren själ kunde medbröderna hoppas på den dödsdömdes omvändelse till ett sinnelag av contemptus mundi (ringaktning för jordelivet) för att därmed kunna ta emot sitt öde med inre frid.
Stadgarna slog otvetydigt fast att medbröderna aldrig fick motsätta sig själva domen. Syftet var snarare att på några få timmar förvandla brottslingen till ett helgon, så att Gud skulle kunna ta emot dennes obefläckade själ. Fången skulle på så sätt förvandlas till ett rent offerlamm som gjorde bot för sin ogärning, dels inför offren för hans brott, dels inför Gud och hela staden. Brottslingens sinne skulle därför frigöras från känslorna som väcktes av publikens skrik. Manualen anbefaller tekniker för att åstadkomma detta: man skulle oavbrutet tala till den dömde för att ”isolera” honom, till och med när dödsdomen lästes upp från stadshusets balkong. Den sinnliga isoleringen gällde i lika stor grad synen. Manualen anbefaller även användningen av illustrerade tavlor som skulle skärma av folkmassan, som tröstaren höll upp med hjälp av små handtag. Tavlorna visade målade scener av martyrer och helgon, så att den dömde skulle få kraft att härda ut.
Det eviga livet var inom räckhåll, men bara för den som följde tre regler: (1) förlåta andras synder mot en själv och bli kvitt all bitterhet, till och med gentemot bödeln; (2) be om förlåtelse för de egna synderna genom biktens sakrament; (3) ta emot eukaristin. Den som avrättades efter att dessa tre krav hade uppfyllts upptogs till himmelriket utan att först behöva vistas i skärselden, som Jesus lovade rövaren på korset (Luk 23:43). Vid sidan av dessa tre krav betonar manualen vikten av den dömdes attityd i den sista stunden. I likhet med Kristus borde den dömde också säga ”I dina händer, Herre Gud, befaller jag nu min ande”. Dessa fick inte vara enbart tomma ord, eftersom enligt reglerna för 1400-talets ars moriendi, döendets konst, berodde själens öde i livet efter detta på tillståndet själen befann sig i den sista stunden. Bitterhet eller överdriven kärlek till jordelivet kunde äventyra själens frälsning.
Tröstprocessen byggde på en traditionell uppfattning av reparativ rättvisa av germanskt slag, men synsättet kompletterades med en fredsskapande ansats som verkade på två nivåer. På det individuella planet ville man frälsa den dödsdömdes själ, medan man på den kollektiva nivån ville läka såret som brottet hade vållat i den politiska gemenskapen. Genom sin verksamhet blev dödens brödraskap en brygga mellan olika politiska spelare, i en stad där spänningarna ständigt växte – allt sedan stadens grundande år 1116. Bologna slets av konflikter mellan oligarkiska grupperingar som gjorde anspråk på makten. Detta mynnade ut i spända relationer med påven, som utövade rättslig kontroll över staden från och med år 1278, och gjorde Bologna till ett andra centrum i de påvliga staterna efter Rom. De lokala spänningarna var hur som helst uppenbara i stadens regerande samhällsskikt: konflikterna mellan oligarkin, gillena och folket, de konstanta fejderna mellan familjerna, friktionerna mellan påvemakten (företrädd av en diplomat) och staden. En av de mest kända diplomatiska framgångarna var de så kallade Capitoli, en pakt som undertecknades år 1447 under Nicolaus V:s pontifikat, som omfördelade den politiska makten mellan romersk auktoritet och företrädare för staden. Resultatet blev en diarki där den påvliga diplomaten och de bolognesiska oligarkerna samarbetade i stadens regering.
Dödens brödraskap rönte stor framgång i staden. Bolognas invånare såg på avrättningens ”spektakel” kollektivt, för att kunna dra lärdom av hur den dödsdömde fridfullt mötte sitt öde. Omvändelsen var ett tecken på att den avrättade återupptogs i den politiska gemenskapen, något som förstärktes av medbrödernas ombesörjande av brottslingens begravning i vigd jord.
Vi möter här den antika konsten att harmonisera och balansera kontraster i staden, något som den romerska rätten hade kodifierat i lagen och kristna på individnivå anammat. Denna tanke kom tillbaka under senmedeltiden för att hantera stadslivets motsättningar. Som den militära orden Frati Gaudenti anbefallde just i 1200-talets Bologna var harmoniseringen av kontrasterande krafter nyckeln till stadens blomstring. Åtminstone under 1300- och 1400-talet bidrog det bolognesiska brödraskapet till att samla olika grupper i staden. Den blandade sociala sammansättningen garanterade en viss distans till de stridande fraktionerna, vilket var nödvändigt för att kunna bli den långvariga institution brödraskapet till slut utvecklades till. De sjungna laude bidrog också till denna process, genom att förmedla brödraskapets syfte på ett emotionellt engagerande sätt.
Översättning: Lapo Lappin
Gioia Filocamo är professor i musikalisk poesi och dramaturgi vid statliga musikaliska konservatoriet Briccialdi i Terni. Under 2021–2022 var hon gästforskare vid Swedish Collegium for Advanced Studies, SCAS, i Uppsala.
Ur Signum nr 3/2023, s. 13–17.