av JOHN SJÖGREN
Efter att ha läst ut den första novellen i Sara Stridsbergs nya novellsamling måste jag lägga boken ifrån mig, sluta ögonen och bara andas en stund. Det är inte ofta det händer, men ibland ställs man inför konstverk som, utan att man riktigt kan förklara hur eller varför, rör vid något slags smärtpunkt och får hela ens varelse att vibrera. Och det är just detta som sker i mitt möte med den inledande titelnovellen i Sara Stridsbergs Hunter i Huskvarna.
Det är en märklig liten berättelse. En kvinna som minns sin uppväxt i Huskvarna, vänskapen med den besynnerlige Hunter som en dag bara försvann, historien om en stad och hur det kom sig att berättaren trots allt stannade kvar där. Vad är det då som berör mig så, vilken är den smärtpunkt som Stridsberg snuddar vid? Kanske har det att göra med den där avslutande beskrivningen av hemkomst som berättarjaget upplever när hon kommer körande längs Vättern och närmar sig hemstaden. ”Det är mer än att komma hem”, skriver hon, ”det är att bli den jag är, vem det nu är, men på något sätt hänger det ihop med den här stan och dess vinklar och begränsningar. En svag känsla av att vara utvald, att ha kommit fram och att ha kommit fel på samma gång.”
Ja, där har vi det. Den eviga längtan efter hemkomst, dömd att förbli ouppfylld, känslan av att ”ha kommit fram och att ha kommit fel på samma gång”. Är inte det alla människors innersta smärtpunkt? Längtan att få komma hem? Samtidigt förklarar det inte djupet av den känsla som drabbar mig i mötet med Stridsbergs text. Det är också något annat; den säregna blandning av bävan och tacksamhet som uppstår när man ställs inför något så genuint ovanligt som ett stort och äkta konstverk. Det är som Ingmar Bergman beskriver sitt första tidiga möte med Wagner. Tårarna rann längs kinderna. Inte för att musiken var sorglig, eller för att han blev tagen av musikens eventuella innehåll, utan helt enkelt för att det var så förbannat bra.
Jag tror det är något liknande som händer mig, som gör att jag nästan andfådd måste lägga ifrån mig Stridsbergs bok. Jag drabbas av konstens mysterium, litteratur när den är som bäst. För litteratur på högsta nivå framstår alltid som något av ett mysterium. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att säga exakt vad det är som gör den stor. Ja, många gånger är det rent av svårt att säga vad den ens handlar om. Om jag, ytligt, skulle försöka säga vad novellerna i Hunter i Huskvarna handlar om skulle det långt ifrån göra berättelserna någon som helst rättvisa. Men, eftersom det hör recensionsgenren till, låt mig ändå försöka.
De elva novellerna i Stridsbergs bok utspelar sig alla någonstans i gränslandet mellan saga och verklighet, dröm och vakenhet. Det handlar om existenser i samhällets marginaler, ofta om minnen från en sårig och utsatt uppväxt. De som läst Stridsberg tidigare känner igen bilderna och tematiken. Här finns fåglarna, näckrosorna, det allestädes närvarande vattnet, mentalsjukhusen, könsdriftens urkraft, döden, fäderna och bilarna. Stridsberg skriver fram sina mörka människoöden med en oerhörd kärlek. Visst är svärtan påtaglig, men det är ett mörker som ger ifrån sig ett trotsigt ljus. Kanske är det stora tema som går genom boken vänskap. Det handlar inte sällan om formativa vänskaper som gjorts i barn- eller ungdomen; om att för en kort stund hitta hem hos en annan människa.
Det två inledande samt de två avslutande novellerna är samlingens starkaste. Men här finns också en mindre lyckad text, den på förhand mest omtalade. Stridsberg lovade efter sitt utträde ur Svenska Akademien att hon aldrig skulle skriva om sin tid där. Det löftet har hon nu brutit. Novellen ”Familjen” handlar om en kvinnas tid i ”ett hemligt sällskap för några äldre herrar och ett fåtal damer, alla i samma branta sluttning mot döden, med uppgift att samla och katalogisera ett antal föremål som hörde till kulturen”. Stridsberg skriver med förvånande värme om detta hemliga sällskap. Men stilistiskt och genremässigt är det en utsvängning som passar Stridsberg dåligt. Allegorin är en mycket svårhanterlig genre, och rimmar illa med Stridsbergs estetiska hållning som snarare än den allegoriska symbolen söker sig mot den outtömligt mångtydiga bilden.
Och med Hunter i Huskvarna är det som att Stridsberg hittat den ultimata formen för denna estetiska hållning. Det är första gången Stridsberg skriver i novellformatet. Och det är som om hon hittat hem i denna form. Det som i hennes romaner, med det ihärdiga mörkret och de många upprepningarna, stundtals kan bli lite väl tungt blir i novellens koncentrerade form oerhört uttrycksfullt. Jag kan bara konstatera: Sara Stridsberg har skrivit sin bästa bok hittills.
John Sjögren är kulturskribent och kritiker, Uppsala.
Ur Signum nr 8/2021, s. 55–56.