Savojarder – invandrare till Sverige på 1600-talet

Liksom i våra dagar var det på 1600-talet inte ovanligt att se inflyttade utlänningar på Stockholms gator. Bland dem fanns småväxta, mörkhyade män, härstammande från Europas urbefolkning i Savojens alplandskap. Utan möjlighet att försörja sig i sin bergiga hembygd sökte sig många savojarder till städer i det dåtida Frankrike, som deras eget landområde – gränstrakterna mellan Frankrike, Italien och Schweiz – ännu inte tillhörde. Några savojarder begav sig norrut och de första landsteg i Sverige på 1660-talet. De kom inte i grupp utan enstaka under en tidsperiod av 40 år. Ett tjugotal stannade i Stockholm, började bedriva handel av ett nytt slag, var skötsamma och fick med tiden erkännande att till och med få vinna burskap, dvs. bli borgare i staden. I Sverige blev de kallade savojardhandlare eller pudelkrämare (av tyska ordet Beutel, ränsel). Det de utbjöd, genom kringvandrande eller i förhyrda bodar, var små saker av nytto- eller lyxkaraktär såsom knappar, blyertspennor, fodral, knutna rosetter, strumpor, knäband, örhängen, speglar, solfjädrar m.m. Alltså föremål som andra yrkesutövare inte ansåg lönande att ha i lager. Savojarderna i Stockholm bodde nära varandra, hjälpte varandra och gifte in sig i varandras familjer. Några var kal-vinister, men de flesta katoliker. Tack vare bevarade handlingar kan vi följa hur några av dessa katolska invandrares liv gestaltade sig i Sverige.

Nestorn Niclas de Freno

Niclas de Freno och Noell Saillet, två av de först anlända savojarderna, var pionjärer som pudelkrämare i Sverige och blev båda borgare i Stockholm år 1680. De torde då ha uppnått 27 års ålder, enligt bestämmelserna för att få burskap. Som nästan alla savojarder i Sverige gifte de sig med svenskor, vilket visar att invandrarna vid sin ankomst var unga, ogifta män. Saillet och de Freno visste att hävda sina rättigheter vare sig det gällde att av Stockholms stad hyra tillfälliga bodar inför de årliga Mikaeli- och Tomasmässomarknaderna eller avtala om bodhyra. Niclas de Freno lyckades till och med utverka skattelindring efter en eldsvåda. Hans hustru hjälpte honom att sälja knivar – tills hon kallades att inställa sig hos Stockholms stads handelskollegium och förbjöds att fortsätta sin knivhandel. Knivsmederna klagade nämligen över att hon gjorde intrång i deras näring.

Makarna de Freno bodde på Söder i Stockholm och hos dem fick mången nykommen savojard husrum och goda råd. Flera av deras barn dog, som vanligt var, helt unga. Men äldste sonen blev liksom sin far pudelkrämare i Stockholm.

Kvinnlig konvertit

Savojarder var kända för att vara ivriga katoliker. I det lutherska Sverige var emellertid möjligheten att utöva eller sprida katolsk religion så gott som obefintlig. Visserligen hade några konstnärer och musiker, som de styrande i Sverige lockat hit, fått tillåtelse att bevista katolska gudstjänster och anlita härvarande katolska präster för kyrkliga förrättningar. Men sådana undantag gavs inte savojarderna. Dessa kom ju till Sverige på eget bevåg och ämnade stanna här för gott. De hade att underkasta sig landets stränga religionsstadgar, vilket innebar att de måste vända sig till lutherska präster vid dop, vigslar och begravningar samt – inte minst – att uppfostra sina barn till lutheraner. Niclas de Freno fick tidigt uppleva att det inte var lätt att vara katolik i Sverige. Han och andra katoliker bötfälldes 1670 för att de deltagit i en katolsk mässa hos den kejserlige ambassadören. Ambassadörens protester fick emellertid den svenska regeringen att förordna att böterna skulle efterskänkas. Lika bra gick det inte 1683. Då stod de Freno åter inför rätta, tillsammans med ett tjugotal trosfränder, åtalad för att ha bevistat en katolsk mässa. De dömdes alla att böta det kännbara beloppet 100 daler silvermynt. I den rättegången uppgav de Freno att hans barn brukade följa med sin mor i den lutherska kyrkan men medgav också att barnen ibland gick med honom i den katolska mässan. Savojardernas svenska hustrur var lutheraner och ingen av dem blev katolik med undantag av de Frenos hustru Christina Andersdotter Barck. Hon avled 1717. En katolsk legationspräst har i Franska kapellets kyrkobok antecknat att hon dog försedd med Kyrkans alla sakrament (varmed väl menades bikten, kommunionen och sista smörjelsen). Hon tycks alltså ha varit en av de sällsynta svenska konvertiterna till katolska kyrkan på 1600-t-alet – kanske påverkad av sin övertygade katolske make? Niclas de Freno dog, 72 år gammal, år 1721. Den katolske prästen noterade särskilt i kyrkboken att de Freno varit en ”civis Catholicus Holmensis” (katolsk borgare i Stockholm).

Villig katolsk uppfostrare

Noell Saillet undgick att bli ertappad som mässdeltagare men blev i Stockholms stads konsistorium (domkapitel) ökänd som aktiv katolik. Första gången Saillet kallades till konsistoriet var 1680. Han hade efter en katolsk fransk skräddares bortgång avtalat med dennes svenska änka att deras son Jakob skulle vara lärling hos Saillet i sex år. Änkan vände sig efter en tid till konsistoriet och ville att avtalet skulle upphävas. Det hade nämligen visat sig att Saillet förbjöd Jakob att gå i en luthersk kyrka. Dessutom hade Jakob fått ett radband och en katolsk bok! Tolv år senare erbjöd sig Saillet att sörja för en annan pojke, Johannes Andreas Clemenche, vars avlidne franske far uppfostrat sin son i den katolska religionen. Modern motsatte sig erbjudandet eftersom sonen ”redan var inpyrd i den katolska surdegen”. Johannes Andreas själv förklarade inför konsistoriet att han ville förbli i den katolska religionen och berättade att det kom mycket folk till mässorna hos den kejserlige ambassadören och att dennes präst undervisade ett tiotal barn i katolsk katekes. Månne inte Johannes Andreas var identisk med den Johan Andersson som några år senare, då gift med en av Saillets döttrar, fick burskap som pudelkrämare med Saillet som löftesman (en borgare som gick i god för att sökanden var kunnig i sitt yrke och klarade sig ekonomiskt). En annan av Saillets svärsöner torde däremot ha gjort honom besviken. Denne, savojardhandlaren Jean Baptiste Morel, katolik, och en av Saillets döttrar lovade nämligen inför kyrkoherden i Maria församling att de skulle uppfostra sina barn i den lutherska läran. Detta var i enlighet med ett kungligt brev som föreskrev att icke-lutherska brudpar skulle avge en sådan försäkran, annars fick de inte bli vigda. En händelse, som också skulle varit smärtsam för Saillet, slapp han att uppleva: en av hans söner övergick till den lutherska läran. Detta skedde först efter Saillets död och berodde troligen på att sonen ville bli officer i svenska armén och i den fick det inte finnas någon papist.

Katolska prästkandidater

Bland de barn som den kejserlige ambassadörens präst enligt Johannes Andreas undervisade i katolsk katekes, fanns söner till både Niclas de Freno och Noell Saillet. Prästen, jesuitpatern Martin Gottseer, blev så småningom klar över hur man bäst skulle kunna hjälpa Stockholmskatolikerna att bevara sin katolska tro: lämpliga katolska pojkar skulle sändas till Rom, där få teologisk undervisning och bli prästvigda samt som katolska präster återvända till Sverige för att uppmuntra katoliker till uthållighet. Gottseer lämnade Stockholm hösten 1698 med fem utvalda pojkar i sitt följe och prästvigning i Rom som mål. Bland pojkarna var Niclas de Frenos trettonårige son Stefan och Noell Saillets söner Frans och Josef, elva respektive nio år gamla. Saillet fick aldrig veta om hans söner nådde sitt resmål. Han avled den 16 maj 1699, några dagar innan prästkandidaterna anlände till Rom. Den kardinal, som stött idén om pojkarnas utbildning, blev inte helt nöjd när han mötte dem: ingen av pojkarna var av god börd eller hade enbart katolska föräldrar – vilket prelaterna i Rom hade begärt – och tre av dem var savojarder! Drömmen om svenskfödda katolska präster i Sverige gick ej i uppfyllelse. En av de utvalda pojkarna föredrog att bli militär och den mest begåvade av dem slutade sitt liv som luthersk präst. Stefan de Freno omnämns i bouppteckningen efter hans mor 1717 och upplyses ”nu för tiden vara hovmästare hos den kejserlige envoyén i Hamburg”. Han hade alltså övergivit den prästerliga banan och valt att i stället vara förman över ambassadens personal. Om bröderna Saillets eventuella prästgärning vet man ingenting. Till Sverige återkom de troligen aldrig.

Vem skall ta hand om barnet?

Nicolaus Code skilde sig från andra invandrade savojarder genom att han gått i lära hos en pudelkrämare i Karlskrona innan han 1689 fick burskap i Stockholm och att han gift sig med en fransyska. Hans hustru dog i september 1697. Nicolaus Code var då på marknad i Finland. En grannfru vid Hötorget, där makarna bodde, underrättade konsistoriet om att den dåvarande franske ambassadören, greve d’Avaux, låtit hämta makarna Codes två och ett halvt-årige son till ambassadörsbostaden. Konsistoriet skickade två kyrkoherdar att tala med ambassadören. Gossen borde ju få luthersk uppfostran! Kyrkoherdarna återkom med oförrättat ärende: ambassadören hade vägrat att ta emot dem. Ambassadören å sin sida skrev förargad ett brev till den svenska regeringen och frågade syrligt var det i den svenska lagen stod skrivet att konsistoriet hade lov att sända en deputation till honom. Regeringen sammanträdde och gav ambassadören rätt: eventuellt klagomål angående dennes uppträdande skulle framföras av regeringen. d’Avaux förklarade för riksråden att han ansett sig tvungen att ingripa eftersom den övergivna gossens moder var fransyska och båda föräldrarna var katoliker. Och inte kunde han väl låta gossen svälta ihjäl! Några år senare, när d’Avaux stod i begrepp att återvända till Frankrike, blev han villrådig. Vad skulle han göra med Codes nu femårige son? Ta med honom till Frankrike eller lämna kvar honom till sin efterträdare och be denne tillse att legationsprästen undervisade pojken om katolsk lära till dess pojken var stor nog att avgöra i vilket land han ville bo? d’Avaux ställde sina frågor i brev till den franska regeringen men svaret är okänt. Likaså är det ovisst om pudelkrämaren Code återkom från Finland och vilka efterforskningar han då gjorde för att själv ta hand om sin son.

Pestens offer

Pesten härjade i Stockholm 1710, minst 20 000 invånare dog. Den franske residenten tog tillsammans med sina tjänare, däribland legationsprästen, sin tillflykt till en ort i Västmanland. När pesten upphört 1711 återvände de till Stockholm. Legationsprästen förhörde sig om vilka katoliker som dött under hans bortovaro och skrev minnesrunor över dem i Franska kapellets kyrkobok. Tre av minnesrunorna gäller savojarder. Prästens på latin nedskrivna lovord lyder i översättning till svenska:

”Den 3 september 1710 bortrycktes i pesten herr Anton Portanier från Savojen, köpman och katolik. Av allt att döma drog han på sig sjukdomen från grannar, som plågades av den, och från sin lilla dotter, ungefär tre år gammal, som dog i den och som han själv ensam bar ut till den lilla graven. Han var på förhand styrkt av de heliga sakramentens skydd; därefter levde han ett liv enligt allas åsikt så redligt och Gudi behagligt, att han från döden övergick till ett evigt liv, efter vad alla redliga människor anser. Han efterlämnade en änka och en ettårig dotter. Alla goda ber enträget att dessa måtte bli hjälpta av den Gode och Store Guden, änkornas Fader. Den 13 oktober bortrycktes i samma svåra sjukdom och dog i Herren Laurentius Doucé, från Savojen, tjänare hos en köpman som likaledes var katolik och från Savojen, vilken han med stor trofasthet betjänat i nästan ett helt år. Även han drog på sig sjukdomen genom de tjänster som han, med otrolig kristlig kärlek, gjorde såväl sjuka som döda katoliker medan sjukdomen ännu var på tillväxt. Även han uppmuntrades med kyrkans heliga sakrament, några få dagar före sin död, och begravdes på S:t Jakobs kyrkogård. Må den redlige ynglingen vila i helig frid! I november dukade under för samma sjukdom herr Georg Duchemin från Savojen, köpman och far till fyra barn. Tre av dessa, nämligen två söner och en dotter, sände han i förväg till den saliga evigheten, och, som vi hoppas, följde han dem i denna. Han smittades av sjukdomen genom de barmhärtighetsgärningar han utförde för andra katoliker som ryckts bort och dött i denna sjukdom. Även han hade strax före sin död styrkts med kyrkans heliga sakrament. Hans barn, 7–10 år gamla, hade efter noggrann undervisning fått syndernas förlåtelse och enligt ritualen beretts för en lycklig död.”

(Georg Duchemin och Anton Portanier, tidigare dräng hos Duchemin, hade 1698 respektive 1704 fått burskap som pudelkrämare i Stockholm. De var gifta med svenskor, bodde i nuvarande Gamla stan och hade låtit döpa sina barn i lutherska församlingar.)

Mon très chèr papa

Jacques Beraud kom till Stockholm omkring 1690. Han gifte sig med Niclas de Frenos äldsta dotter Anna och fick 1696 burskap som pudelkrämare med sin svärfar som löftesman. Beraud nöjde sig inte med att sälja franskt kram i marknadsstånd utan började importera även andra utländska varor som han sålde vidare. På det blev han rik, köpte en fas-tighet i Västra kvarteret av staden och kunde bistå bland annat sin svärfar med lån. Inte undra på att många savojarder som ansökte om burskap ville ha Beraud som löftesman, han var en ansedd köpman. Makarna Beraud såg till att deras sex döttrar blev bra gifta, de flesta med fransmän boende i Stockholm. Det finns ett brev bevarat som en av döttrarna, Madelene, skrev till sin far 1718. Hon var då på Åland tillsammans med sin make, en fransk köksmästare. Troligen var maken kock hos baron Claes Sparre. Sparre, hög amiral, befann sig på Åland för att förbereda öns försvar inför ett väntat ryskt landstigningsförsök. Sparre hade bett Madelene att skriva brevet till Beraud. Hon meddelade sin far att Sparre önskade att Beraud skulle skicka kaffe, choklad, té, tobak, pipor och likör till Åland och hon gav anvisningar om hur båttransporten skulle gå till. Den unga Madelene skrev på franska och stavade orden så som de uttalades. Brevet vittnar om att man talade franska i Berauds familj och att Madelene, fastän hon var kvinna, fått lära sig att skriva. En av hennes systrar var för övrigt guvernant för högadliga barn i Stockholm. Enligt Franska kapellets kyrkobok avled Jacques Beraud 1742 och hans hustru Anna de Freno påföljande år. Legationsprästen angav beträffande båda makarna att de före sin död mottog botens, eukaristins och sista smörjelsens sakrament. Även Anna de Freno ansågs alltså vara katolik! Jacques Beraud var vid sin bortgång 83 år gammal. Han hade varit med om mycket under sin långa levnad i Sverige.

Skuldsatt ungkarl

När savojardhandlaren Nicolas Brulle 1717 låg döende i sitt hyresrum i Stockholm skyndade Jacques Beraud och den kalvinske köpmannen Johan Bedoire dit. De fick Brulle att signera en skuldförbindelse och förseglade hans koffert omedelbart efter hans död samma dag, letade upp nyckeln till den bod där Brulle förvarade sitt varulager och satte ett nytt lås för boden. Anledningen till köpmännens skyndsamma åtgärder var att de levererat varor till Brulle på kredit och att Brulles tillgångar sannolikt inte täckte hans skulder. Brulle var född i Paris men hade sökt sig till Stockholm där han 1715 fått burskap. Han var en flitigt kringresande handlare och hade nyligen besökt marknader i Örebro, Arboga, Salberga och Västerås. Hans hälsa var emellertid inte bra. En räkning visade att han av en apotekare fått ”något för magen då han stod på Skeppsbron i Marknaden”. En katolsk präst skrev i Franska kapellets kyrkobok att Brulle avled efter att ha mottagit Kyrkans alla sakrament och begravdes på S:t Jakobs kyrkogård i Stockholm. Brulle var ogift men antogs ha arvingar i Paris, som dock ingen visste namnen på. Beraud och Bedoire fick inte full ersättning för allt det som de så frikostigt levererat till honom. Det ordnades emellertid en måltid efter begravningen, låt vara att Brulles vänner fick dricka vin ur lånade glas och hålla till godo med skorpor och parmesan.

Ivrigaste katoliken

Kanske var det Jacques Beraud som lockade André Cres att i tjugoårsåldern bege sig till Stockholm. De var födda i samma stad i Provence nära den italienska gränsen. Cres blev lärling hos Beraud och vann 1707 burskap som pudelkrämare med Beraud som löftesman. Han gifte sig med en svenska och de fick 1718–1726 fem barn som nådde vuxen ålder.

I Stockholm hade 1687 en fransk-luthersk församling inrättats i hopp om att fransktalande icke-lutheraner skulle vända sig dit. Många savojarder lät denna församlings fransktalande präster döpa deras barn eftersom katolska präster var förbjudna att göra detta. På 1730-t-alet började emellertid kontrollen över katolikerna att avta. Sverige var i behov av kunnigt folk och konstnärer, musiker och mängder av vävare var välkomna till landet även om de var katoliker. En ny regering tillträdde och ville inte medverka till att de värvade utlänningarna lämnade landet på grund av bristen på religionsfrihet. Det blev allt vanligare att anmälningar om katolikers deltagande i katolska mässor eller anlitande av katolska präster lämnades utan åtgärd. Det är därför märkligt att Stockholms stads konsistorium så sent som 1745 ansåg sig böra ingripa mot Cres, som av kyrkoherden i fransk-lutherska församlingen påstods vara en av de ivrigaste katolikerna. Trots att han hade en luthersk hustru, gick han varken själv i den franska kyrkan eller tillät sina barn att göra det. Kyrkoherden fick i uppdrag att tala med den styvsinte mannen. Cres, nu 70 år gammal, berättade att hans första tre eller fyra barn hade blivit kristnade i fransklutherska kyrkan men att han låtit katolska präster döpa hans yngre barn. Hans samvete tillät honom nämligen inte att uppfostra sina barn i någon annan religion än den vartill han sig själv bekände sig. Han brukade först själv undervisa sina barn om den katols-ka läran och därefter skicka dem till Linz i Österrike, där det fanns ett kollegium för barn till katolska föräldrar som bodde i de nordiska länderna. Sin dotter hade han sänt till Frankrike för att bli konfirmerad. Konsistoriet beslöt att samla in fler exempel på katolikers otillåtna förehavanden men ingav aldrig någon klagoskrift till Kungl. Maj:t, troligen därför att tidigare påpekanden inte lett till någonting. Cres’ söner vågade inte vara lika trotsiga som sin far. Två av dem lät på 1740-talet döpa sina barn i den fransk-lutherska församlingen. Att Cres hade råd att sända sina barn utomlands tyder på att han i likhet med Beraud blivit en välbeställd köpman. Han ägde ett stenhus på Köpmangatan i nuvarande Gamla stan med värdefulla inventarier. 1751 avled han och begravdes av den franske legationsprästen på Jakobs kyrkogård. Hans son Pierre var den siste mannen med savojardhärstamning som – 1740 – vann burskap i Stockholm som pudelkrämare. Pierre Cres avled 1782 och fick också katolsk begravning.

Katoliker i 150 år

Nu, när savojarderna inte längre hade det så svårt som katoliker i Sverige, hotade den katolska kyrkans bestämmelser att stöta bort några av de kvarvarande. En dam uppsökte 1767 legationsprästen hos Spaniens ambassadör och berättade om dilemmat. Damen var änka efter sidenvävaren Barthelemy Peyron, liksom hon katolik. Deras dotter Ulrica ville gifta sig med en läkare, Chrysostomus Martinau. Båda kontrahenterna var katoliker, vilket ju var bra. Men de var, ansåg den katols-ka kyrkan, alltför nära släkt med varandra för att få vigas. De härstammade nämligen båda från Niclas de Freno och hans hustru genom två av Jacques Berauds och Anna de Frenos döttrar, som gift sig den ena med en perukmakare Martinau och den andra med en fransk musiklärare. Legationsprästen lovade att försöka utverka dispens till äktenskapet och tillskrev en biskop i Wien. Prästen betonade det som änkan Peyron framhållit: kontrahenternas förfäder hade slagit sig ner i Sverige för hundra år sedan. Hovet hade lovat dem förmåner om de bytte religion men de hade föredragit att ha det mindre bra framför att överge sin heliga religion, trots det offer som detta kostat dem. Denna familj är den enda katolska familj som lever i ett visst välstånd i detta land och det finns ingen annan lämplig partner bland katolikerna för vare sig flickan eller läkaren, upplyste prästen. Och, fortsatte han, man kan frukta att de övergår till att bli lutheraner för att kunna gifta sig, om de inte får denna dispens. Dispensen kom omgående. Chrysostomus Martinau och Ulrica Peyron vigdes i Spanska katolska kapellet. Deras förstfödda, Susanne Angelique, döptes 1770 av en katolsk präst. Ulrica Peyron-Martinau överlevde sin make och dog 1818 efter att tåligt ha genomlidit en långvarig sjukdom. Apostoliske vikarien Gridaine förrättade begravningen på Maria Magdalenas kyrkogård i Stockholm i närvaro av hennes släktingar och vänner. Denna notis är den sista som står att finna i en katolsk kyrkobok angående någon medlem i de savojardsläkter som nämnts i denna artikel. Under dottern Susanne Angeliques namn i kyrkboken har en person senare antecknat ”Prot” (= protestant). Men hur många från början katolska familjer kan uppvisa att de i Sverige under 150 år haft åtminstone någon medlem som varit den katolska kyrkan trogen? Niclas de Freno kan vara nöjd!

Källor

Mitt intresse för savojarder väcktes av en artikel ”Savojardhandlande eller pudelkrämare” av fil. lic. Jonas Berg i Sällskapet Sankt Eriks årsbok 1996</i. Jag har kompletterat Bergs uppgifter med vad jag funnit om savojarder i bouppteckningar och Stockholms domkapitels protokoll (Stockholms stadsarkiv), Riksrådsprotokoll (Riksarkivet, Stockholm), franska diplomaters depescher (C. P. Suède, Archives des affaires étrangères, Paris) samt katolska prästers anteckningar i de Franska, Spanska och Kejserliga kapellens samt Katolska församlingens kyrkoböcker (Sankta Eugenias arkiv, Stockholm).