Se människan i de sociala nätverken

Världens tredje största land har varken ett territorium eller en plats inom FN; det är snarare virtuellt, och dess ägare drivs av ekonomiska intressen. Det handlar om Facebook, en internettjänst med vars hjälp man via en profilsida kan komma i kontakt med andra människor och organisationer. Antalet aktiva användare per månad angavs i början av oktober 2012 vara en miljard människor (se newsroom.fb.com) – endast Kina och Indien har fler invånare. Internetföretag har i dag blivit en maktfaktor, och de sociala nätverken har fått en samhällelig och ekonomisk betydelse som inte bör ignoreras.

Sedan 2000-talets början har framför allt de internetbaserade nätverken förändrat sättet att kommunicera i hela världen. I det digitala, nätbaserade samhället kan vem som helst lägga fram sin åsikt eller sitt ”Gillar” [på Facebook], allt vetande tycks vara åtkomligt och drömmen om transparens och obehindrad diskussion förverkligad – åtminstone för de någorlunda utvecklade områdena. Den arabiska vårens omvälvningar förklaras som en Facebooksrevolution, eftersom de sociala rörelserna där organiserades via de internetbaserade nätverken. Själva rummet, som tidigare var en avgörande förutsättning för kommunikation och social tillhörighet, spelar en allt mindre roll. Över vår ”verklig-verkliga” värld, där vi demonstrerar på gatorna, där barn blir retade på skolgården och där den egna identiteten skisseras och uttrycks med klädsel och utseende, lägger sig den ”virtuell-verkliga” världen: Här undertecknar vi upprop on-line, upplever att mobbning på internet kan få ödesdigra konsekvenser och bemödar oss om att lägga upp profilsidor för hur vi önskar bli uppfattade.

Mer kommunikation och mer nätverkande medför mer rörlighet och utbyte och även mer solidaritet. Här avtecknar sig de sociala nätverkens stora mänskliga potential. Samtidigt blir vi osäkra på den stora mängden personliga uppgifter som finns lagrade någonstans, den utlösande indignationspotentialen och det faktum, att alltmer uppmärksamhet uppnås med hög hastighet och på kortare tid än med överväganden och differentieringsförmåga. Och vi känner osäkerhet inför de skiljelinjer som går igenom samhället: den unga generationen, barn, ungdomar och unga vuxna lever ett digitalt liv, som tydligt skiljer sig från det analoga livet för fem till tio år sedan.

Äldre människor kan inte förstå hur man kan föra ett samtal samtidigt som man skriver in text på mobilen och är pinsamt förskräckta över meddelandeglädjen hos en tämligen genomsnittlig Facebook- och Twitteranvändare. De yngre använder helt självklart flera kommunikationskanaler samtidigt och förenar lekande lätt kroppslig frånvaro med en ”verklig-verklig” interaktion. För några äldre ligger det absolut något i neurologen Manfred Spitzers teser om ”digital demens”: för ungdomarna däremot, the digital natives, är det knappast något att ta på allvar.

Medan några nätt och jämt har vant sig vid e-post som kommunikationsform, har tjänsten redan blivit någonting främmande för studenter och ungdomar, eftersom de kommunicerar via Instant Messaging eller via de sociala nätverken. För äldre handlar internet om något situationsanpassat som används för bestämda uppgifter, om något som man ”går in i”. För ungdomarna är nätet ett livsrum, som inte existerar vid sidan av det ”riktiga” livet utan som är integrerat i detta – eller tvärtom. År 2000 sysslade reklamen med frågan om man redan är ”inne” (Boris Becker för AOL); de aktuella platserna för mobilt internet utlovade ”allt är möjligt” (T-Mobile) och ”Mehr online, mehr frei sein” (Vodafone) och visualiserade hur vardagen tar sig uttryck på nätet.

Utan tvivel har vi att göra med en drastisk omställning av sociala och individuella kommunikationssätt. Liksom varje medial revolution sker inte heller denna över en natt och sedan länge inte heller på bekostnad av andra medier – exempelvis tittade människor avsevärt mer på tv år 2011 än för tio år sedan. Trots förändringarna i varje social kommunikationsform och inom alla nyhets-, opinions- och underhållningsmedier, står de sociala nätverken och online-gemenskaperna på goda grunder i centrum för den samhälleliga debatten om internetanvändningens väl och ve.

Två tredjedelar av alla internetanvändare är aktiva inom sociala nätverk

De så kallade Social Networking Services bygger alla på att man är synlig i dessa sociala nätverk via en användarprofil och på att profiler kan kopplas ihop med varandra, vilket möjliggör ytterligare utbyte. Men redan inom de olika online-nätverken Facebook, Twitter, LinkedIn och Pinterest skiljer sig användarprofilens betydelse, sättet på vilket kontakter knyts och avsikten med kopplingen, från varandra. En av de mest väsentliga skillnaderna består i huruvida de båda personerna måste samtycka till en kontakt (som hos framför allt LinkedIn och Xing) eller om man kan ”följa” vem som helst (det vill säga abonnera på någons uttalanden) utan att han eller hon gett sitt medgivande (Twitter, Pinterest och Google+). Twitters framgångar har hos Facebook lett till att det ömsesidiga samtycket till en kontakt visserligen fortfarande utgör grundidén, men att möjligheten för ett ensidigt intresse för en person eller för en organisation kommer att utvecklas alltmer.

LinkedIn och Xing understöder, med idén om ömsesidigt godkännande för en kontakt och kravet på att lämna en så komplett som möjligt (yrkesmässig) profil, relativt stabila sociala nätverk: en ingången förbindelse avslutas inte utan vidare och en kontakt betraktas som (yrkesmässigt) värdefull och uppfattas till och med som ett (socialt) kapital. Båda nätverken (Xing betjänar snarast det europeiska och framför allt det tyskspråkiga området) syftar till yrkesmässiga kontakter och används intensivt för affärskommunikation inom vissa branscher.

Facebook fungerar inte uteslutande men framför allt som ett sätt att underhålla redan existerande privata kontakter och kommunikationen med vänner och bekanta från den ”verklig-verkliga” världen. Profiler på Facebook kan vara tämligen utförliga, men det är också möjligt att hålla dem kortfattade. Twitter, däremot, är ett fall för sig: I motsats till den personliga kontakten på Facebook lägger man inte till personer som ”vänner” (och inväntar deras medgivande till kontakt), utan man ”följer” den helt enkelt; den personliga profilen på Twitter är mycket kortfattad och kan nästan inte utformas.

Facebook är här den tjänst som har det största upplägget och som har integrerat flest av det sociala nätverkets egenskaper och möjligheter. Till detta kommer att underhållning, spel och andra medier är integrerade i tjänsten. ”Delandet” av information – bilder, länkar, videor och alla andra upptänkliga innehåll – med ”vänner” och vidare kretsar leder till att Facebook har blivit ett övermedium: Härifrån betraktas den mediala världen och anledningen till detta är framför allt någon annans hänvisning till ett konkret innehåll.

Även i Tyskland spelar Facebook sedan några år tillbaka en stor roll och är det överlägset mest använda sociala nätverket. (De följande uppgifterna kommer från en undersökning utförd av branschorganisationen Bitkom under år 2012): 45 procent av alla internetanvändare utnyttjar denna tjänst. Med tanke på det totala utbudet av sociala nätverk (i Tyskland framför allt även Stay-Friends och wer-kennt-wen) blir dess betydelse ännu tydligare: Två tredjedelar av alla internetanvändare är aktiva användare inom ett socialt nätverk; hos dem under 30 år är 85 procent aktiva användare inom ett sådant nätverk. Ungefär hälften av de aktiva användarna av ett sådant utbud tillbringar upp till två timmar per dag vid plattformen/programmet. Bland de erbjudna funktionerna står kommunikationen med etablerade vänner i förgrunden. Mer än en fjärdedel använder dessutom nätverket samtidigt som en informationskanal för att hålla sig uppdaterad om dagsaktuella nyheter.

Enbart storleken mätt i användaraktivitet och utbudets omfång gör Facebook till en synonym för digitalt socialt nätverk. De sociala nätverkens etiska problem blir därför mycket tydliga på Facebook, även om de också går att hitta på andra tjänster. De etiska utmaningarna låter sig indelas i fyra olika områden: datasäkerhet (privacy), demokrati/offentlighet, identitet/vänskap/gemenskap och otillbörliga och lögnaktiga (kommunikativa) beteenden (jfr det medieetiska diskussiondokumentet från den tyska biskopskonferensens publicistkommission med titeln Virtualität und Inszenierung [Virtualitet och iscensättning] från 2011.

Säkerheten kring personuppgifter är en väsentlig, kritisk fråga i samhällsdebatten. Problemen med privatlivet dramatiseras här ofta. Den yngre generationen och dess tänkare, exempelvis Facebookgrundaren Mark Zuckerberg och piratpartisten Julia Schramm talar om en postprivat tidsålder och vill därigenom få ut konservativa förmanare på banan, vilka i detta vill se källan till vårt samhälles moraliska förfall. Men bortom de övertygade åsikterna framstår det dock tydligt att vi lever i en ny tid med en annan livskänsla och att ”den privata sfären” uppfattas som ”något från 80-talet” (Schramm på Spiegel Online), visar att unga människor faktiskt har en annan uppfattning om den privata sfären än den som rådde före Facebook.

Likväl försvinner inte föreställningen om det privata, och värdet av det egna, intima och personliga förblir bestående. Visserligen kommer det att reserveras för annat och inte längre att användas som en kategorisk motsats till det som uppfattas som offentligt. Ett är i varje fall säkert: användare lämnar ut personlig information på Facebook. De fyller i sin profil och lämnar ut sina kontaktuppgifter och sina intressen eller sin partner och sina familjemedlemmar, de laddar upp foton, markerar sedan personer och klickar vid många tillfällen på ”Gillar”. Allt detta sparas och sätts i relation till vartannat.

Befrielse från en journalistisk elit?

Det är detta utlämnande av personuppgifter som Facebook och liknande tjänster tjänar sina pengar på: med hjälp av dessa uppgifter blir det möjligt för Facebook att visa reklam anpassad för användarna på webbsidorna. Företagen betalar gärna för denna reklam, eftersom de kan vara säkra på att nå exakt rätt målgrupp. Där en tv-reklam får bred spridning, eftersom den visas exempelvis före nyheterna, men endast når en diffus tittargrupp, lönar sig en schamporeklam för alla kvinnor mellan 25 och 30, som har uttryckt intresse för mode och vård av långt hår, mycket bättre. Facebook vill att användarna hela tiden lämnar ut mer personliga uppgifter; varje ny information om användarna ökar så att säga firmans förmögenhet. Likaså ändras webbsidan då och då för att förmå människor att lämna ut ännu mer uppgifter.

Användarna observerar visserligen detta kritiskt. Men så länge som de kan utgå ifrån att deras uppgifter inte kopplas ihop med deras namn och inte lämnas vidare, och att privat kommunikation förblir privat, tar de med detta i beräkningen. De byter alltså sina uppgifter mot de möjligheter som de får genom tjänsten. Om detta är ett frivilligt utbyte kan åtminstone ifrågasättas: en ung människa kan knappast kosta på sig att inte finnas på Facebook.

Facebook förfogar över en enorm mängd personuppgifter, som inte minst också stater är intresserade av (för exempelvis brotts- och terrorbekämpning). Kunskapen om människor är ytterst värdefull och väcker förhoppningar om omfattande ekonomisk eller politisk kontroll, och möjligheterna till missbruk är lika stora som skrämmande.

Visserligen finns det ingen omedelbar anledning att rikta något misstroende mot Facebook, men företagets aktieägare kommer att kräva avkastning. Det skulle kunna leda till att gränser överskrids. Därför är den rättsliga styrningen och prövningen av erbjudandena och dess leverantörer avgörande: lagstiftaren måste insistera på att leverantörerna själva åtar sig att skydda personuppgifterna, pröva att detta sker, noga reglera statens tillgång till uppgifterna och genom stränga lagar undanröja felaktigheter.

De sociala nätverkens påverkan på den offentliga kommunikationen och det politiska och demokratiska livet i bred bemärkelse är ytterligare en etisk utmaning. En vanlig anklagelse är att internet genom personinriktningen endast konfronterar oss med redan känd information. Internet framstår som en Filter Bubble [filterbubbla] (Eli Pariser) eller som ett ekorum, där vi inte längre blir överraskade utan som sportintresserade endast får förslag på sportinformation eller som läsare av vissa böcker endast får förslag på lämpliga böcker inom det egna intresseområdet. Om vi bara görs uppmärksamma på politisk relevant information när våra vänner i det sociala nätverket hänvisar till den, äger ett relevant informationsurval rum.

Naturligtvis innebär detta också en befrielse från en journalistisk elit, inom vilken utvalda personer utarbetar information som vi sedan får ta del av. Mot detta växer sig modellen med den självständige, autonome sökaren efter information som inte är utlämnad åt en grupp gate-keepers. I länder där information är statligt filtrerad är denna potential hos nätet direkt uppenbar och har haft effekt under den så kallade arabiska våren. Däremot går det inte att ersätta de funktioner som en professionell journalistik fyller i moderna demokratier med enbart internets informationsrikedom. Försöker man utifrån denna rikedom att sprida relevant politisk information står sig Spiegel Online och andra journalistiska produkter fortfarande väl.

Här blir det tydligt att de sociala nätverkens mänskliga potential inte endast, men just i ett politisk-demokratiskt perspektiv, är beroende av användarnas möjligheter att delta. Här handlar det om olika kompetenser, exempelvis att kunna värdera informationens relevans och kvalitet, att förstå ett argument och att ställa upp motargument, och motivation att ge sig in i frågor om vad som är rätt och fel. Detta är utan tvivel frågor om utbildning och uppfostran.

Utökad social förmåga är nödvändig

Ett annat uppdämt problem med förändringen av den politiskt relevanta kommunikationen via de sociala nätverken är de så kallade upprördhetsstormarna: Med det menas en massupprördhet som riktar sig mot en person eller mot en organisation, och som utlösts av ett konkret yttrande eller handlande. Vågen av upprördhet växer snabbt i styrka, eftersom de aktuella blogginläggen twittras vidare, länkas på Facebook, och postas till kommentarsfält och diskussionsforum.

Det kan ”endast” leda till skada för ett företag, om exempelvis en basketbollstjärna i ett reklaminslag för en bank äter en köttkorv och företagets Facebook-sida kritiseras tusentals gånger av vegetarianer, varefter banken inte längre utgör något alternativ för vegetarianer. När det handlar om skadat rykte för personer, antar problemet en annan dimension, eftersom ryktet aldrig bara berör den professionella nivån. Bettina Wullf, hustru till den tidigare tyske förbundspresidenten, fick uppleva en sådan våg av upprördhet, när hennes bok, redan innan den publicerats, överöstes med kritik och hån.

Dessa exempel och andra visar att kritikens självförstärkning också tycks leda till att vanliga etablerade regler för allmänmänsklig kommunikation inte längre iakttas. Det moraliskt hämningslösa i kritiken och nivelleringen av skillnaden mellan saklig och personlig bedömning försämrar nivån på det offentliga samtalet och inverkar negativt på samhällets samtalskultur.

Inom ämnesområdet identitet och gemenskap riktas kritik mot att framför allt barn och ungdomar förlägger sitt sätt att vara och sitt sociala liv till den virtuella sfären, i vilken identitet, vänskap och gemenskap endast går att förverkliga som ofullkomliga avbilder av en ”äkta” identitet och social förmåga. Det finns farhågor för att vänskapsbegreppet degenereras för hela den unga generationen.

Visst finns det utan tvivel fall av sjukligt internetberoende, som också kan ta sig uttryck i oförmåga till lämpligt socialt beteende i den ”verklig-verkliga” världen. Men i allmänhet bortser man i dessa farhågor från att en uppkopplad värld inte ersätter en nedkopplad värld. Empiriska undersökningar, som studien Heranwachsen mit dem Social Web [Uppväxta med den sociala webben] (Schriftenreihe Medienforschung der Landesanstalt für Medien NRW, Band 62, 2009) visar hur barn och ungdomar använder de sociala nätverkens tjänsteutbud som verktyg för att bemästra sina egna utvecklingsproblem: Att skapa sig en identitet och att hitta sig själv i en social miljö pågår både online och off-line, och det går inte att hitta några tecken på att de sociala nätverkens tjänster leder till att identitetsbildningens utmaningar misslyckas oftare nu än för tio år sedan.

Grundidén med ”Min bästa vän”, ”Social Clique” eller ”Bästa kompisar” försvinner inte under några omständigheter. Till den gemensamt tillbringade fritiden sällar sig en annan form av intimitet i online-världen, som man kan beskriva som ambient intimacy (Lisa Reichelt): att ständigt kunna kommunicera med den bästa väninnan och känna till var hon befinner sig skapar en upplevelse av de andras närvaro i omgivningens miljö. För äldre personer kan detta låta märkligt, för unga människor är det en del av vardagen.

Men sociala nätverk är inget universalmedel mot samtidens individualistiska tendenser. Det finns tecken på att det parallellt med ökningen av de sociala kontakterna och nätverkandet pågår en individualisering. Det tycks vara utmärkande för sociala nätverk att de leder till en samtidig och egentligen paradoxal ökning av såväl de kommunikativa kontakterna som att vara hänvisad till sig själv. Individualisering och sönderfall av homogena sociala enheter är visserligen allmänna kännetecken på det moderna, men med den sociala kommunikationens tilltagande nätverkskaraktär formerar sig den ”nätuppkopplade individualismen”.

The networked individualism är nätverkssamhällets nya operativsystem, som ställer speciella krav på de nätuppkopplade individerna, krav som inte låter sig uppfyllas med smart och snygg teknik utan som kräver en utvidgning av sociala förmågor. Den nya boken Networked. The New Social Operating System (Cambridge, Mass. 2012) av Lee Rainie och Barry Wellman ger belägg för och förklarar denna form av den sociala förändringen.

De nya nätverken och dygderna

Beträffande problemområdet med olämpligt och bedrägligt (kommunikativt) beteende ska här endast kort pekas på mobbning på nätet och kriminellt beteende. Det kriminella beteendet, exempelvis sexuellt ofredande, ska åtalas och stoppas. Föräldrar har dessutom ett ansvar för att följa och vara medvetna om sina barns aktiviteter på internet och göra dem uppmärksamma på olämpliga kontaktförfrågningar och anmäla konstigheter. Utrustade med ett sådant medvetande kan de åtminstone underlätta för barn och ungdomar att undvika farorna.

Mobbning på nätet är ett allvarligt problem, eftersom vardagliga konflikter från exempelvis skolan reflekteras i online-världen och många följdverkningar där förstärks. Framför allt visar mobbningen på nätet hur viktig tillhörighet är, även i online-världen: att höra till en grupp är inte bara viktigt i skolan och på fritiden utan också på Facebook. Men om någon enskild mobbas på nätet, det vill säga blir systematiskt utesluten, kränkt och förlöjligad, antar skeendet genom internets förmåga att minnas och sprida text en kusligare dimension, som under vissa omständigheter får svåra psykiska följder för den som berörs.

Med hänsyn till grundläggande moraliska regler för kommunikation infinner sig frågan, om det finns särskilda dygder som måste praktiseras inom online-livet, exempelvis diskretion med hänsyn till ett flertal problem som rör privatlivet, eller välvilja och återhållsamhet med tanke på lockelserna till hämningslös kritik.

En moralisk diskussion om de sociala nätverken har förutom den nödvändiga kritiken också riktat uppmärksamheten mot de positiva sidorna av utvecklingen. Att uppmana till mer kommunikation, självständigt handlande, solidaritet, politisk deltagande och mer gemensam aktivitet är i allmänhet något gott. Nya gemenskapsformer inom de sociala nätverken tycks motsvara mänskliga behov av relationer. Dessa former och kommunikationsmöjligheter kan även användas för det gemensamma kristna handlandet.

Benedictus XVI har uppmärksammat internets och de sociala nätverkens betydelse i detta avseende. Enligt hans budskap vid den 45:e världsdagen för social kommunikation 2011 visar kommunikationen i de sociala nätverken ”att en människa alltid är inbegripen i det hon meddelar”. Ur detta härleder han möjligheterna, men också det kristna uppdraget att kommunicera via nätet, som kan anta en förkunnande kvalitet. Den goda kommunikationsstilen i online-nätverken ”förverkligas”, enligt påven, ”i form av uppriktig och öppen, ansvarsfull och gentemot andra respektfull kommunikation”.

Därför kan det inte vara blott en strategi att som kyrka engagera sig i de erbjudanden och möjligheter som internet ger – i ”relationsnätet” (Benedictus XVI) – och vara närvarande. Ett kyrkligt engagemang i sociala nätverk är ingen reklamkampanj. Engagemanget är tvärtom en nödvändighet, en konsekvens av den kristna gemenskapen i tiden, eftersom internet blir till den plats där det mänskliga livet i allt större utsträckning utspelar sig. Därför måste främlingskap, distans och särskilt offline-vana övervinnas. Endast inifrån kan så ett också med nödvändighet kritiskt, men framför allt autentiskt, deltagande i de nya möjligheterna för kyrkan äga rum.

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 12/2012.