Sekulariseringens död

”Vad är det jag älskar när jag älskar Gud?” Augustinus fråga i Bekännelser bildar utgångspunkt för den amerikanske filosofen John D. Caputo i boken On Religion. Han har tillägnat boken den franske filosofen Jacques Derrida, eftersom Derrida enligt Caputo lossat hans tunga. Caputo är professor i filosofi vid Villanova University – ett katolskt universitet i Pennsylvania, USA – och har bland annat skrivit verk om Thomas av Aqui-no, den tyske filosofen Martin Heidegger och Derrida. Under senare år har Caputo ordnat konferenser vid Villanova som tagit upp frågan om religionen och det postmoderna. En av gästerna där har varit Derrida.

Jacques Derrida kommer från en enkel assimilerad sefardisk-judisk familj i Alger. Han är en av de filosofer som gått i bräschen för en postmodern eller poststrukturalistisk filosofi sedan 1960-talet. Hans ”dekonstruktiva” ifrågasättande av nedärvda strukturer, av sätt att tala och tänka, av olika fördomar bottnar delvis i hans bakgrund och i erfarenheten av att inte riktigt höra hemma i den franska kultur som han samtidigt representerar. Derrida har omvandlat exilen, främlingskapet till ett filosofiskt projekt. Ett grundtema för hans syn på tillvaron är att det inte finns någon närvaro utan frånvaro, inget liv utan död eller brist.

Efter att länge ha intresserat sig för språket och för skriftens problem vände Derrida sig mot etiska och juridiska frågor. Under det senaste decenniet har han blivit mer intresserad av religiösa frågor. Den självbiografiska texten Circonfession är som en parafras på Augustinus Bekännelser (Confessiones).

Kan vi tala om ”Guds återkomst” i den postmoderna filosofin?

Caputo menar att den sekulära världen nu blivit postsekulär. Efter att ha avslöjat det förmoderna tänkandets fördomar har man vänt kritiken mot sig själv och sina egna fördomar. Faran med Nietzsches proklamation om Guds död är att allting blir relativt, ”inget är sant, allting är möjligt, en tro eller ett perspektiv är likaså god som en annan”, säger Caputo. För Nietzsche stod ordet ”Gud” för alla översinnliga krafter som tänks styra världen, som förnuftet, moralen eller Gud. Att ”Gud” dör innebär då att varje absolut sanning dör.

Även Guds död är död, menar Caputo. Då sekulariseringen kan ses som ett perspektiv bland andra, finns det inga absoluta argument att välja det ena perspektivet före det andra. Det handlar om att ha ett mer ödmjukt förhållningssätt och inte längre tro att vi vet allting. Caputo talar om ett postsekulärt tänkande. Det är alltså inte säkert att religion och Gud är något förlegat.

Hur är det då med intresset för religion idag? Det överväldigande flertalet människor i USA säger att de tror på Gud, enligt några studier så många som 95 procent. Med en analys av George Lucas filmserie Stjärnornas krig visar Caputo hur religion och teknologi idag tänks existera i en symbios med varandra. Hyperverkligheter utgör en grogrund för allt slags religiositet, hälsningen ”The Force be with you” är en omskrivning av ”The Lord be with you”.

Caputo ser ett problem i de olika fundamentalister som finns i alla religioner och som ju är starkt kritiska mot ett samhälle som är gudlöst, promiskuöst och girigt. Deras uppror mot samtidens mångtydighet och deras egen strävan efter entydighet kan få våldsamma konsekvenser som avlägsnar dem långt från den kärlek till Gud som de säger sig predika.

Religion är till för dem som älskar, säger Caputo. Motsatsen till en religiös person är då inte en person som inte tror, en ateist, utan motsatsen är en kärlekslös person. Kärleken år måttet för religionen och inte reli-gionen i dess institutionella form. Kärlek är ju generositet utan förbehåll, den går bortom våra vanliga avtal och plikter. Det handlar helt enkelt om att ge utan att vänta något i gengäld. Kärlek är alltså ingen investering utan en villkorslös gåva. Att älska förbehållslöst är att älska Gud, säger Caputo och däri kan vi se en parallell till Kierkegaards Kärlekens gärningar.

För att tydliggöra vad han menar med kärleken till Gud tar Caputo upp vad han med Derrida kallar ”det omöjliga”. Som kontrast ses det möjliga som innebär det som vi kan planera och förutse, det som man vill arbeta med, det som handlar om hur vi vill bo och när är det läge för barn, medan kärleken till Gud går bortom den framtid vi kan planera, det som inte står i vår makt att åstadkomma. ”Det omöjliga” är alltså inte något absolut omöjligt utan det vi inte kan planera. Det finns inget som garanterar det omöjliga, varken försäkringar eller skrivna kontrakt, utan när det omöjliga sker är det en gåva från Gud. Det omöjliga är för Caputo det som gör livet värt dess salt, som kärlek, även mänsklig, och rättvisa, även gudomlig.

Gud är det omöjligas möjlighet, som ifrågasätter alla självklarheter. Det hänger för Caputo ihop med att människan är en gåta. Han hänvisar såväl till Kierkegaard som till Augustinus.”Jag vet inte vem jag är eller huruvida jag tror på Gud”, det är en utgångspunkt och nog så sant, säger Caputo, som menar att det inte finns något slutgiltigt svar. Det vore att reducera oss själva till något givet och förneka såret i vår existens.

Caputo betonar att det inte handlar om någon moderiktig relativism utan om en lärd okunnighet. Bara den som verkligen tar gåtan på allvar intellektuellt och existentiellt kan sägas leva i den. Gud är ingen lösning på existentiella problem, utan genom att hålla såret öppet lever människan sant mänskligt. Vi svävar alla mellan tro och ovisshet, mellan kärlek och kärlekslöshet i en ”religion utan religion”, säger Caputo med låneord från Derrida.

Det avgörande, för Caputo, är inte att tillhöra en eller annan religiös tradition utan att älska Gud, alltså att utöva denna förbehållslösa kärlek i den värld vi lever.