Solidaritet och internationell ekonomi

Globalisering och etik, det klingar hårt mot mjukt; ekonomiska frizoner och sekundsnabba kapitalströmmar mot enskilda människors utsatthet, inte minst de fattiga och marginaliserade. Hur ser mötet ut egentligen? Var formuleras frågorna – och svaren?

En plats för reflektion är den katolska europeiska biskopskonferensens (COMECE) expertgrupp för sociala frågor. Jag deltog nyligen själv där i ett möte med högt placerade tjänstemän vid EU-kommissionen. Temat handlade om utrymmet för solidaritet i den framtida budgeten för ett utvidgat EU. Här sker ett möte mellan ekonomi och etik, tänkte jag. Här ställs etiska frågor.

Men lätt förgår vårt sociala patos i floden av internationell statistik och politiskt rävspel. Det krävdes ansenlig ansträngning av alla närvarande för att behålla fokus på de sämst ställda. Av någon anledning gled de viktigaste ordens betydelse iväg. Solidaritet blev till en fråga om storleken på EU:s jordbrukssubventioner och den regionala utvecklingsfonden. Rättvisa kom att handla om EU:s budgetram. Skall den vara 1,17 % av unionens samlade BNP som det har fattats beslut om, eller är den i praktiken etablerade nivån på 1 % tillräcklig? Kanske 1,26 % är mer rättvist? Närvarande biskopar och präster debatterade livligt konsekvenserna av olika tekniska definitioner på ”nettobidragsgivande” kontra ”nettobidragstagande” medlemsländer. Omärkligt även för denna grupp av välmenande experter byttes strävan efter ”det gemensamma bästa” ut mot statistiska medeltal. Innebörden i att vara god hotades ständigt av att övergå i välgörenhet – konkret förvisso men fortfarande ytlig och distanserad. Men vi lyckades till slut hitta tillbaka. Det ställdes verkligen etiska frågor. Två begrepp visade sig vara speciellt viktiga för att kunna diskutera globalisering och integration ur ett etiskt perspektiv.

Det gemensamma bästa – bonum commune – är ett uttryck hämtat från den katolska socialläran som betonar allas gemensamma ansvar för att främja varje människas väl. Begreppet bejakar alla människors principiella rätt (och skyldighet) att utnyttja sina möjligheter. Varje människa är en okränkbar individ med självbestämmanderätt över sitt liv. Men den rätten begränsas av hennes sociala natur, av gemenskapens behov. Andras omsorger ger mig en möjlighet att inta min plats i världen, och genom att jag själv hjälper andra bekräftar jag mig själv som en social varelse. Sviker jag den som behöver mitt stöd eller undandrar jag mig mitt ansvar för samhället, riskerar det inte bara att drabba mig själv eftersom jag ingår i samhället, det innebär också att jag förnekar en viktig del av mig själv – min solidaritet. Vi har därför ett gemensamt ansvar för att förverkliga det gemensamma bästa. Vi sitter alla i samma båt – existentiellt sett.

Solidaritetens grund är inte som man lätt tror känslan. Inte heller specifika handlingar. Allra minst överföring av pengar. En närvarande äldre spansk biskop spände blicken i församlingen och fastslog med all sin auktoritet och klokskap: ”Solidaritet är den dygd som hör till situationer där beroendet är ömsesidigt – det är inte en känsla!” Solidaritet som dygd, det vill säga som ett synligt karaktärsdrag, skapas med andra ord genom att vi på ett djupgående plan inser att vi delar villkor med andra människor, att vi därmed gör dessa till ett gemensamt åtagande, att vi engagerar oss i andras problem och i en konkret praktik försöker lösa dem på lämpligaste sätt. Solidariteten gör oss disponerade att handla på ett sätt som främjar det gemensamma bästa. Det handlar om en dygd, en social praktik ur vilken medkänslan växer fram som en frukt. Empati är förvisso ett viktigt moraliskt verktyg men den goda viljan och det goda valet ligger steget före.

Tillbaka till den internationella ekonomins krumbukter. Är det inte orealistiskt, på gränsen till opassande, att föra in ord som okränkbarhet, empati och solidaritet i en ekonomisk-politisk diskussion? Hur troligt är det att Europas folk skall utveckla en sann solidaritet, när det i framtiden blir kanske så många som 30 länder inom ett Stor-EU? Och även om det skulle lyckas, kan ens något som bara avlägset liknar detta påräknas i global skala? Genom vilka mekanismer i sådana fall?

En som funderat på den frågan är Paul Ricoeur, en av Frankrikes mest namnkunniga nutida filosofer. Han har presenterat tre olika integrationsmodeller ”av tilltagande andlig täthet”, som han själv uttrycker det.

Den första, ”översättningsmodellen”, bygger på den erfarenhet vi alla delar, att vårt språk bara existerar i aktiv interaktion med andra. Språket är i sig ett integrationsverktyg, så mycket mer som de olika språken interagerar med varandra. Men framförallt lyfter Ricoeur fram översättandets anda, viljan att tränga in i en annans värld för att sedan föra denna värld in i sin egen – och övertygelsen att det faktiskt är möjligt. En sådan kulturell tvåspråkighet uttrycker, och inbegriper, den sortens gästfrihet som Europa så väl behöver.

Den andra modellen, ”utväxling av minnen”, ser varje människa som insatt i en berättelse. Det liv vi levt existerar i form av berättelser och inte bara i en utan i oändligt många. Vi ingår i andras berättelser och man kan berätta flera historier om samma händelse i livet. Vi är ”insnärjda” i historier. När vi förstår hur vi hakar i varandra och i andras berättelser kan ett nytt mer solidariskt förhållningssätt födas. På ett socialt plan handlar det om att överge en styvnackad bild av den egna historiens förträfflighet och istället vara öppen för att den kan berättas på fler än ett sätt. Ricoeur argumenterar framför allt för att vi skall hjälpa varandra att frigöra den kapacitet till liv och förnyelse som stelnade kulturella traditioner döljer. För ingen tradition överlever utan nytolkningar och omtolkningar. Synsättet är kreativt i alla bemärkelser, inte minst tanken att det förflutna, att våra traditioner, innehåller ”en oförlöst framtid” som en korsning av minnen och en utväxling av berättelser kan frigöra.

Här finner vi den tredje och mest djupgående integrationsmodellen, ”förlåtelse”. Det förflutna kan revideras, speciellt det lidande som man åsamkat andra och själv blivit utsatt för. Glömska eller lättvindighet har inget med detta att göra. ”Det finns en tid för det oförlåtliga och en tid för det förlåtliga.” Förlåtelse är bara möjlig med minnet i gott behåll men med en över tiden möjlig öppenhet för varaktig förändring.

Ricoeurs tankar gäller naturligtvis inte bara för EU-projektet. De skulle kunna minska destruktiviteten även i den mer diffusa och storskaliga globaliseringsprocessen. Det finns också andra mer konkreta inslag i EU-projektet som, om de förs upp på agendan, skulle kunna göra ”globaliseringen” mer människovänlig.

Exempelvis har EU visat att utvecklingen av ömsesidiga ekonomiska beroenden mellan fiender kan fungera fredsbevarande. Det är en lärdom som skulle kunna omsättas i praktiken även på annat håll. Det är också så att frihandeln har haft en positiv effekt på den ekonomiska tillväxten, vilket i sin tur minskat de sociala spänningarna i regionen.

Vissa länder, speciellt Irland, har också haft stor hjälp av direkta bidrag från EU för att få igång sin egen ekonomiska utveckling. Man närmar sig allt snabbare en situation där bidragsflödet nu kan vända tillbaka till EU. När så sker har vi skapat ett mycket värdefullt positivt åskådningsexempel på praktisk solidaritet mellan länder.

Samtidigt finns det en fundamental skillnad mellan Europas integrering och globaliseringen som omöjliggör paralleller. EU är en union och inte bara ett frihandelsområde. Friare marknader kan vara bra på att skapa tillväxt, men de fungerar dåligt när det gäller att fördela den. Här har en union fördelen av att också kunna arbeta med politiska medel. Politiken skall med andra ord användas för att motarbeta de oönskade effekterna av frihandeln. Men genomförandet av politiken kräver en budget som i sin tur måste bygga på en föreställning om en gemensam framtid. Att utarbeta en sådan budget är i sig ett arbete, eller en gemensam erfarenhet, som bidrar till insikten om det gemensamma ödet – solidaritetens jordmån. Man skulle kunna uttrycka det så att budgetarbetet inom EU handlar om att utväxla berättelser på många olika språk. Lite vanvördigt uttryckt kan en sådan solidarisk budgetpolitik komplettera Ricoeurs strategier för integration.

Men den verkliga utvecklingen inom EU är oroande. Den budgetram för 2006–2010 som diskuteras för närvarande verkar stanna kring 1 % av medlemsländernas samlade BNP – en formell sänkning. Samtidigt utvidgas EU under samma period med 10 nya medlemmar, som alla har mer eller mindre stora ekonomiska problem, inte minst arbetslöshet. Den största bidragsgivaren Tyskland dras med stora inhemska ekonomiska problem, Frankrike likaså, vilket kommer att trassla till förhandlingarna. Utrymmet för lånefinansierad konjunkturpolitik är också stängt på grund av stabilitetspakten, som skall begränsa medlemsländernas underskott i statsbudgeten. Återstår därmed den inhemska konsumtionen. Det tycks vara svårt att undvika slutsatsen att solidaritet, i vår del av världen – den rika – handlar om att avstå något till förmån för de fattiga eller målmedvetet prioritera (läs: köpa) deras varor och tjänster. Exit EU:s jordbrukssubventioner således.

Byggandet av EU måste också gå hand i hand med en solidaritet med omvärlden. Istället håller Europa på att kapsla in sig. Polen bygger en järnridå österut. I Ryssland t.ex. finns knappast några sociala skyddsnät och de som finns fungerar inte i praktiken. Mot detta försöker vi skydda oss – handgripligt. Situationen i Ukraina och Kroatien för att inte tala om Marocko eller Tunisien är inte mycket bättre. EU kan inte i längden skydda sig från dessa länders problem utan behöver tvärtom engagera sig och bidra till konkreta lösningar. Solidaritetens geografiska gräns är högst tillfällig. Att beträda solidaritetens väg slutar obevekligt i en etisk globalisering, det vill säga i en engagerad insikt i att vi bebor samma sandkorn.

Källor: Paul Ricoeur: ”Ett ethos för ett framtida Europa”, Signum 5/97.

Tomas Brytting är docent i företagsekonomi. Han är verksam som forskare, författare och konsult vid Etikakademin, som är en fristående stiftelse inriktad på frågor om etik och ekonomi.