Senecas liv och verk i svensk språkdräkt

Bo Lindberg, professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet, har gett ut en bok som kan beskrivas som ett till formatet litet men till innehållet stort verk. Formaliamässigt rör det sig om en förhållandevis klassisk indelning som är lätt att orientera sig i. Om läsaren enbart skulle vara intresserad av en viss aspekt av Senecas liv eller lära så är det lätt att finna kapitlet ifråga.

Lucius Annaeus Seneca föddes någon gång emellan år 5 f.Kr. och år 1 e.?Kr. i Colonia Patricia (Cordoba) i utkanten av det romerska världsväldet. Han tillhörde en förmögen och framstående familj som var del av Equester ordo, utbildades i Rom och tjänade som den blivande kejsar Neros lärare men kom att avsluta sitt liv genom självmord efter det att han av kejsaren anklagats för delaktighet i en komplott mot dennes liv.

Seneca har länge inte setts med alltför blida ögon inom de filosofiska och antikhistoriska vetenskaperna. ”Senecas karaktär med dess bedrövliga klyfta mellan principer och praxis i kriser, är stundom uttalat avskyvärd” skrev den engelske Seneca-kännaren E. Phillips Barker i The Oxford Classical Dictionary, 1949. Även i Sverige har Seneca betraktats mycket kritiskt och hans idéer och livssyn har kallats för både underliga och motbjudande. Man såg honom som en omoralisk man som predikade en typ av livsregler medan han själv levde efter helt andra. Det är därför glädjande att Bo Lindberg försöker att hålla sig något mer neutral i sin biografi över denne, vid sidan av kejsar Marcus Aurelius, kanske mest kände romerske stoikern. Boken är ett mycket välkommet bidrag till vetenskapen eftersom den senaste större monografin i Sverige över Senecas liv och verk kom ut 1880, en skrift som för övrigt dessutom var författad på latin.

Bo Lindberg må ej vara helt avfärdande gentemot Seneca, men naturligtvis är han mycket medveten om att Seneca varken var en självständig eller nytänkande filosof och inte heller följde stoicismens alla principer och moraliska riktlinjer, men Lindberg försöker dock att ge en nyanserad bild av Seneca. Författaren ger även en bra och kortfattad översikt över den stoiska filosofins historia, från Zenon i 300-talets f.?Kr. Aten till Senecas egen tid. På Senecas tid var stoicismen en filosofi som formulerade teorier om ”Gud, naturen, människan, moralen och om redskapen för att nå kunskap; stoicismen blev en heltäckande världsförklaring som innefattade både kunskapsteori, metafysik, naturfilosofi och moralfilosofi” (Lindberg, s. 20). Kärnan i stoicismen är dock att det inte finns någon högre auktoritet än förnuftet. Först och främst är världen sådan som förnuftet visar den för oss, det finns inget högre. Naturen styrs av principer som kan förstås med hjälp av förnuftet, och Gud är den förnuftsmässighet som genomsyrar oss. Gud finns alltså ej utanför världen utan inne i den, han är världens intellekt och självmedvetande.

Som redan framgått var Seneca inte någon revolutionerande nytänkare, men han formulerade sina och stoicismens ideal så väl att de fortfarande är levande och även läses utanför akademiska kretsar. Han ville, precis som sina grekiska företrädare, ge en förklaring till naturen och världsalltet. I Quaestiones naturales skrev han om kometer, regn och Nilens översvämning och så gott han kunde försökte han efterfölja Gaius Plinius Secundus. ”Vad blir lönen för mödan, frågar du. Den största som finns, att lära känna naturen.” Först och främst var han dock intresserad av den praktiska etiken och hans skrifter var avsedda att ge råd. De Clementia var avsedd att lära kejsar Nero om begreppen mildhet och godhet, vilket tycks ha misslyckats. I Ad Helviam vänder han sig till sin mor med trösterika ord efter det att han förvisats till Korsika år 41. Det längsta och mest lästa verket var dock Ad Lucilium Epistulae morales, bestående av 124 essäer i brevform vilka tar upp en mängd olika ämnen, men där filosofin intar högsätet. Från detta verk kommer bevingade ordstäv såsom Non qui parum habet, sed qui plus cupit, pauper est (Fattig är inte den som har lite, utan den som önskar mer), Effugere non potes necessitates, potes vincere (Du kan ej undgå nödtvånget, men du kan besegra det) och Non vitae sed scholae discimus (Vi lär inte för livet utan för skolan). Denna version av det bevingade ordet var avsett som en pik mot dåtidens undervisning. I dag känner vi det kanske mest som Non scholae sed vitae discimus (Vi lär inte för skolan utan för livet).

Denne filosof, som tjänade som den blivande despoten kejsar Neros lärare, kom att påverka senare filosofer och tänkare under mycket lång tid, framför allt beroende på det faktum att Seneca skrev på latin, trots att grekiska var de lärdas språk på denna tid. Detta gjorde att hans skrifter till stora delar fortsättningsvis studerades även efter Västroms fall 476 e.?Kr. Latin blev ju då det ledande språket bland de lärda. Den andra orsaken är den att både Seneca och stoicismen länge sågs som nära allierade med kristendomen. Det är inte utan orsak som forskare länge har försökt finna kristna budskap i exempelvis den stoiske filosofen och kejsaren Marcus Aurelius’ Självbetraktelser, även om kejsaren själv betraktade de kristna som statsfientliga och lät avrätta många av dem.

Bland de betydande filosofer och tänkare som influerats av Seneca kan nämnas Diderot och Kant. Även om vi med säkerhet kan säga att Seneca ej var kristen så finns det många beröringspunkter mellan hans författarskap och kristendomen. Det mest kända citatet är nog följande passage från Epistulae morales, även om inte heller det har uppenbart kristna beröringspunkter:

”Servi sunt.” Immo homines. ”Servi sunt.” Immo contubernales. ”Servi sunt.” Immo humiles amici. ”Servi sunt.” Immo conservi, si cogitaveris tantundem in utrosque licere fortunae (De är slavar, säger du. Snarare människor. De är slavar, vidhåller du. Snarare ringa vänner. De är slavar, fortsätter du. Snarare medslavar, om du betänker att ödet har samma makt över er båda).

Boken är som sagt logiskt och kronologiskt upplagd och Bo Lindberg är en god pedagog då han på ett mycket lättbegripligt vis kan förklara svåra filosofiska argument. Grunden i Senecas livssyn är att bota själens oro och på så sätt kunna hålla sig lugn och stoisk, om adjektivet ursäktas, i tider av oro och kris. Även om Seneca själv inte alltid följde denna regel, exempelvis inte när han i skriften Consolatio ad Polybium, för att åter citera Phillips Barker, ”grät i Korsika och kröp framför Polybius” så avslutade han sitt liv på ett stoiskt vis då han lugnt och stilla tog sitt eget liv på order av kejsar Nero.

Stoicismen och kristendomen har länge uppfattats som två sidor av samma mynt men som vi redan sett så ansåg nästan alla stoiker och goda romare att de kristna var statsfientliga och framför allt opatriotiska. Seneca själva avskydde exempelvis begrepp som lidande och medlidande, vilka är ytterst centrala inom kristendomen.

Ypperligt är det appendix som återfinns på sidan 175 ff., vilket innehåller en förteckning över alla Senecas verk samt vilka textutgåvor och översättningar som bör användas. Sedan följer även en lång lista över de mest kända Seneca-citaten, många av dem tror jag att de som studerat latin i skolan känner igen.

Det jag saknar är dock i vissa fall noter i den löpande texten. Visserligen har författaren valt att dela upp sin litteraturförteckning efter varje kapitel men ändock skulle några noter varit önskvärda. Författaren har även använt sig av ett flertal klassiska författare, exempelvis skriver han på sidan 14 om Dion Kassios, men någon hänvisning till var i sina verk denne författare skrivit om Seneca återfinns ej. Kutym bland klassiska historiker är att i början av sin käll- och litteraturlista ägna en separat del enbart åt de klassiska författare vars verk har använts. För de läsare som vill fördjupa sig i ämnet hade detta varit önskvärt.

Summa summarum skall dock sägas att författaren har gjort vetenskapen och den bildade svenska läsekretsen en stor tjänst genom att på svenska författa en biografi över Seneca. Precis som författaren skriver och som jag redan nämnt inledningsvis så har ingen biografi över Seneca utkommit i Sverige sedan 1880 då Carl Axel Brolén gav ut sin De philosophia Senecae. Bo Lindbergs verk är både läsvärt, intresseväckande och allmänbildande och kan med god behållning läsas såväl av den intresserade allmänheten som av forskare inom filosofi, klassisk historia och idé- och lärdomshistoria.