Avskedsbrev inför avrättningen

Den 11 januari 1945 dömdes Helmuth James von Moltke av nazisternas så kallade folkdomstol, ledd av dess ökände president Roland Freisler, till döden. Den 23 januari avrättades han, inte ens 38 år gammal. Han gick, som den katolske prästen på avrättningsplatsen Plötzensee i Berlin kunde förmedla till Moltkes hustru Freya, ”sin sista väg fullständigt behärskad, ja med en inre glädje, redo att dö […].” Att han kunde gå denna sin sista väg på detta sätt, bottnade främst i hans starka tro och – vilket inte går att skilja från denna – hans stora närhet till sin hustru Freya: ”Nur wir zusammen sind ein Mensch” (först tillsammans är vi en människa), skrev han till henne den 11 januari 1945, efter att ha fått sin dom.

Att detta brev finns bevarat, liksom alla andra mellan makarna som publiceras i denna volym, är den protestantiske fängelseprästen Harald Poelchaus förtjänst som såg till att breven nådde respektive mottagare. Han smugglade dem in och ut ur fängelset med fara för sitt eget liv. Boken tillägnas också honom och hans fru Dorothee. Båda var goda vänner till paret Moltke och hade stor betydelse för dem och för utvecklingen av deras religiösa övertygelse.

Moltke härstammade från en av det wilhelminska Tysklands mest kända högadliga officerssläkter, något som irriterade de nazister som förhörde honom. Han växte upp i Schlesien på ett ganska beskedligt gods som nu ligger i Polen (och har blivit en viktig plats för det polsk-tyska försoningsarbetet). Hans mor kom från Sydafrika. Hustrun Freya (f. 1911) härstammade från Köln i västra Tyskland. De fick två söner. Båda makarna läste juridik, James under många år i England. Under andra världskriget sökte han sig till en befattning från vilken han i hemlighet hade vissa möjligheter att hindra åtminstone några av regimens värsta excesser, nämligen som folkrättsexpert i överkommandots utlandsavdelning. Han kunde ta kontakt med motståndare mot regimen både i och utanför landet. Bland annat sägs han ha varnat de danska judarna. Men det som han är mest känd för var den krets av motståndare mot nazismen som samlades kring paret Moltke, den efter deras gods uppkallade ”Kreisauer Kreis”. Där och i Berlin träffades människor med helt olika bakgrund för att planera för ett nytt Tyskland efter nazismen: socialister och socialdemokrater, storgodsägare och kapitalister, fackföreningsmän och inte minst protestantiska och katolska kristna representanter. Även fängelseprästen Poelchau hörde till dem, men han blev inte upptäckt, till skillnad från de flesta andra. Paret Moltke själv lutade snarast åt en liberal-socialdemokratisk uppfattning, men mot slutet var det som verkligen höll, deras kristna tro. Om detta vittnar dessa brev.

”Dessa brev och kärleksbrev mellan en man som väntar på sin död, och en kvinna som måste fortsätta det gemensamt påbörjade”, som det heter i inledningen, har bevarats tack vare att de efter att ha smugglats ut ur fängelset gömdes av Freya i bikupor på godset. Kreisauerkretsens utförliga dokument hittades inte heller av nazisterna. Att Helmuth James von Moltke häktades i januari 1944 berodde på att han hade varnat motståndsvänner för en nazistisk spion. Han var således inte delaktig i planerna på att döda Hitler, den 20 juli 1944, men kände till gruppen bakom detta försök, även om han själv ogillade attentatsförsöket. Men när nazisterna fick reda på hans förbindelser med de sammansvurna flyttades han från skyddshäktet vid koncentrationslägret i Ravensbrück till fängelset i Berlin-Tegel och processen mot honom och en stor grupp i hans krets förbereddes, med många dödsdomar som följd.

I denna krets ingick också några jesuiter, bland dessa provinsialen (ledaren) för orden i Sydtyskland, Augustin Rösch, som dock klarade sig. Mer känd är en annan jesuit, Alfred Delp, som tillsammans med en medarbetare i den protestantiska kyrkan, Eugen Gerstenmaier, ofta förekommer i breven. De tre placerades i tre celler intill varandra och behandlades som en särskild grupp. Som Freisler sade till Moltke med avseende på dem: ”Bara på en punkt är kristendomen och vi lika: vi kräver hela människan!” Pater Delp, som i fängelset skrev ner meditationer (bland annat om Fader Vår) på små papperslappar som smugglades ut och senare har publicerats, avrättades också, medan Gerstenmaier undkom detta öde. Han blev senare talman i den västtyska förbundsdagen. Men viktigt för alla tre var att de inte åtalades som sammansvurna i attentatsplanerna eller som medlemmar i de nationalkonservativa grupper som stod bakom dessa planer, utan att de skulle mista livet ”för något som vi a) har gjort och som b) lönar sig”, som Moltke skriver till sin fru om Delp och sig själv dagen innan de döms. Det väsentliga som de hade gemensamt var, som Freisler enligt Moltke mycket riktigt konstaterade och vilket står att läsa i samma brev, att hans ”trohet och tro” inte gällde Hitler, utan var förankrad ”i en annan värld”. Eller som Moltke efter domen skrev till jesuiten Delp (ja, de lyckades också skicka meddelanden till varandra): ”Freisler har uttalat mycket klart att nationalsocialism och kristendom inte går att förena, och detta faktum kommer att bli ’fruktbärande sädeskorn’ i vårt land. ’Herren har […], om han vill kalla oss till sig’ genom domen ’gett vårt liv en mening, som många, ja de flesta som i dag måste dö, kommer att sakna. För detta kan det bara finnas ett tack, även om vägen leder till Plötzensee’.” – Det kan här också noteras att i Kreisauerkretsens inledning till en tysk nyordning står följande, inte oproblematiska mening: ”Regeringen för det Tyska riket ser i kristendomen grundvalen för den moraliska och religiösa förnyelsen av vårt folk, för att övervinna hat och lögn, för nybygget av den europeiska folkgemenskapen.”

Denna bok är inte den första om makarna Moltke och om Kreisauerkretsen och inte heller den första utgåvan av några av makarnas brev. Redan före, men särskilt under kriget, vistades de under långa tider på olika platser och skrev då utförliga brev vilka tidigare har publicerats i samarbete med Freya som efter en tid i Sydafrika och sedan åter i Tyskland 1960 flyttade till USA där hon dog 2010, fem år efter sin yngre son. Först då kunde dessa nu föreliggande långa och så djupt personliga avskedsbrev publiceras. De fyller ca 500 sidor av boken, som dessutom innehåller en kortare inledning, några andra brev och dokument och biografiska notiser och förklaringar om det myller av personer av alla de slag som möter i texterna. Inte minst är det sönerna som tar stor plats i makarnas brev. Att fadern var mycket orolig för deras och hustruns öde säger sig självt. Kriget pågick ju, med ständiga bombningar, dag och natt, och så visste man inte vad nazisterna skulle företa sig med familjen. Ett av bokens finaste brev, den 11 oktober 1944, är för övrigt riktat till de både sönerna, då bara sju och tre år gamla.

Men det mest centrala temat är ändå dessa båda starka personers tro som blev allt djupare under denna plågsamma tid. De var i all sin kristna övertygelse ändå inte särskilt kyrkliga och anfäktades naturligtvis också av tvivel. Särskilt han förteg inte sin ångest. Stämningsläget pendlade mellan fortsatt hopp och insikt om det oundvikliga. Han brottades med sin tro tills ”mitt själsliga läge är där, där jag helst vill ha det: mycket långt ner, men där på en klippa som grund”, som han den 30 oktober 1944 skrev till Freya. ”Vår tro bar oss, även om den ’kom och gick som ebb och flod’”, noterade Freya senare. Och Bibeln och psalmböckerna var dagliga ledsagare. Men dagarna fylldes också av arbetet att formulera försvarsinlagor som de diskuterade med varandra i breven för att kanske ändå kunna påverka domstolen eller åtminstone få en benådning av Moltke till stånd.

Men hade myndigheterna känt till breven, hade sådana förhoppningar över huvud taget inte kunnat uppkomma. Paret Moltke resonerade politiskt, de sökte efter vägar till ett annat Tyskland i ett enat Europa, och de var nyktra jurister, in i det sista. Men de tänkte hela tiden även på andra än sig själva, personer i den nära och vidare bekantskapskretsen som kunde behöva hjälp. Och så diskuterade de givetvis även många familjära frågor och praktiska problem som hur tillvaron både innan- och utanför fängelset skulle kunna underlättas, och förvaltningen av det skuldsatta godset där den så driftiga och starka Freya nu drog ett tungt lass och blev den stora släktens medelpunkt. Men inte minst: de längtade efter ”ett härligt gemensamt liv” och tänkte på ”hur det kunde bli!”

Det blev inget gemensamt liv. I sitt sista brev till sin man den 23 januari 1945, ett brev som han inte längre kunde ta emot (något tillfälle till ett sista avsked gavs inte) skriver Freya: det finns tydligen ingen räddning. ”Nej, jag ser inget. Men detta sista år och dessa sista månader har lärt oss, att detta inte betyder något inför Gud […] Hur starkt bär jag dig hos mig i mitt hjärta, helt, helt fast och med den bergsäkra säkerhet, att inte heller din död kan ändra något i detta. Detta har den gode Guden, och detta har även du, mitt hjärta, lärt mig.”