Diabetes mon amour

Besöket på Vårdcentralen hade dröjt. När han, en man i sina bästa år, väl bestämt sig för att gå dit, tyder flera symptom på att något är på tok: viktminskning, onormal törst, synproblem. Undersökningarna och provtagningarna gick snabbt och det konstaterades att han hade sockersjuka. Äntligen hade han fått sin diagnos. Den kom som en befrielse: ”Diabetes. Jag repeterar de vackra orden för mig själv, känner hur de växer ur mina lungor som vita orkidéer. Mellitus. Hela min kropp genomfars av en mycket egendomlig känsla av välbehag, ett varmt lyckorus, utan tvekan en njutning som stegrar när jag tar orden i min mun. Diabetes mellitus.”

Huvudpersonen i Aleksander Motturis debutroman Diabetikern njuter av en sorts sjukdomsvinst, men det är inte en vinst som ger honom fördelar i form av sympati eller möjlighet att slippa vissa saker. Snarare blir det tvärtom. Den sympati och oro som hans närmaste bevisar honom uppfattar han som onödigt daltande och okunnigt pjosk. Den vinst han erfar kommer inifrån; sjukdomen ger honom en känsla av lycka: ”Det är inte bara det att diagnosen i sig förändrar mitt liv, min livsstil, utan sjukdomen har dessutom visat sig vara lyckobringande […] Det är heller inte bara så att man uppskattar det man har bara för att man nu har en diagnos, utan nej, det är själva diagnosen i sig som jag åtnjuter. Livet har blivit mer njutningsfullt helt enkelt.”

Motturis roman är indelad i tre avdelningar med de korta rubrikerna: biomakt, exil, restavfall. I den första avdelningen beskrivs ingående hur den diagnosticerade växer in i sin sjukdom, sin roll och i sin nya vardag. Samtidigt reflekterar han över sin nya (nyvunna) identitet. Skildringen blir ett skolexempel på Michel Foucaults begreppsbildning ur Sexualitetens historia. Foucaults namn dyker också upp i en av de många filosofiska reflektioner som romanen genomsyras av. Ett resonemang om de obönhörliga rutinerna och den nödvändiga kontrollen utmynnar i att den diabetessjuke på ett foucaultanskt sätt reflekterar över sin situation: ”Makten manifesteras alltså rent teoretiskt inte i den där bödeln som hotar med att ta livet av mig utan tvärtom i ett konglomerat av privata och offentliga instanser som fångar mig i sitt våld just i kraft av att jag är under dess ständiga uppsyn. Den förutan är jag död.”

I den andra avdelningen går den sjuke i exil tack vare att hans hustru får ett uppdrag i konstvärlden i New York. Livet i den frihetliga amerikanska storstaden målas upp som en kontrast till en insnävad, småborgerlig, svensk trygghetsnarkomani. Den sista avdelningen blir en epilog om hemkomsten.

Diabetikern är en kombination av idéroman och sjukjournal. Filosofiska betraktelser, skarpsinniga sociologiska analyser och träffsäkra vardagspsykologiska iakttagelser om identitetsskapande interfolieras med handfasta beskrivningar av den sjukes vardagsbestyr och omgivningens reaktioner. Den sjuke snickrar själv ihop ett skrin av mahogny, i vilket han förvarar sina ”reliker”, det vill säga kanyler, blodsockermätare, blodprovstagare, anteckningsblock etc. I locket ristar han in orden ”Diabetes mellitus, mon amour”.

Ibland kan man som läsare få en känsla av att det är en till en roman förklädd filosofisk informationsbroschyr för anhöriga och närstående som man läser. Huvudpersonen blir understundom litet tröttsam i sin självfixering, men det är väl kanske bland annat just detta som författaren vill uppnå med sin skildring. Många reflektioner och situationer är emellertid mycket dråpliga och man skrattar gott, inte minst när huvudpersonen med stor framgång halloween-klär-ut-sig till den slovenske marxistiske filosofen Slavoj Žižek, med en förvirrande filosofisk profil. Man lägger ifrån sig boken med en känsla av att ha kommit en person, som är till ett hundra procent medveten om sin sjukdom, mycket nära. Men även om diagnosen och sjukdomen kan tyckas väl mycket glorifierade, finns medvetenheten om sjukdomens och dödens allvar närvarande under ytan: ”Det är genom döden som jag undflyr all makt som lämnar döden åt sitt eget öde.”

Några dagar efter avslutad läsning av Aleksander Motturis roman får jag med morgontidningen en bilaga från Svenska Diabetesförbundet med rubriken ”Diabetesliv”. Här kan jag avläsa samma information som i romanen och får samtidigt lära mig att det i Sverige finns 385 000 diabetiker och förmodligen lika många som ännu ej fått sin diagnos. Världsdiabetesdagen infaller den 14 november.