För mer än 62 år sedan, den 20 november 1945, sammanträdde den internationella militärdomstolen i Nürnberg för första gången för att inleda rättegången mot de huvudskyldiga bland Tredje rikets krigsförbrytare. Hela partitoppen, riksregeringen och krigsledningen stod inför rätta. De som främst bar skulden till andra världskrigets katastrof fick göra räkenskap för sina gärningar med hela världen som åskådare. I domskälen beskrevs deras handlande minutiöst. För att ingen i framtiden skulle kunna skriva om historien eller förneka de gångna förbrytelserna framlade domstolen en sammanställning av fakta, som med sitt nyktra språk konstaterade fasornas obeskrivbara omfattning. Detta utslag utgör ett överväldigande dokument inom rättshistorien.
Här skildras inte enbart krigets barbariska grymheter som den tyska krigsmaktens förintelsemaskineri hade åstadkommit inom och utom Europa. Med samma eftertryck anges i domskälen de förbrytelser som begicks mot tyska medborgare av representanter för staten, partiet och SS. Särskilt gällde det planeringen, organiseringen och genomförandet av Förintelsen men också upprättandet av koncentrationslägren, där många tusen kvinnor och män miste livet under de mest fruktansvärda betingelser – tortyr, hunger, kyla, tvångsarbete – bara därför att de ansågs misstänkta av regimen eller hade råkat ut för partiets angivare. Likaså omtalas förbrytelserna mot krigsfångar, framför allt från den sovjetiska armén, krigsfångar som i strid mot krigsrättens normer drevs i döden i hundratusental. Som sista punkt nämns den utrotningskam-panj som sedan krigets begynnelse bedrevs mot det polska folket.
Efter en relativt kort rättegång fälldes domarna den 1 oktober 1946. Tolv av de anklagade dömdes till döden, tre blev frikända, sju fick långvariga frihetsstraff. Industrimannen Gustav Krupp von Bohlen und Halbach – huvudleverantör av den tyska krigsmaktens materiel – ansågs av hälsoskäl vara oförmögen att närvara vid rättegången, men hans son Alfried dömdes i en senare rättegång till fängelse.
Ett paradigmskifte i folkrätten
Nürnbergprocessen innebär en vändpunkt i den moderna folkrätten. I och med den väcktes tanken på en internationell straffrätt, något som ledde till upprättandet av den internationella brottmålsdomstolen i Haag den 1 juli 2002. Det paradigmskifte som då inleddes kan sättas på en enda formel: bort från jus in bello, en krigsrätt byggd på föreställningen om suveräna krigförande stater, i riktning mot en internationell straffrätt som står i tjänst hos en internationell humanitär människo-rättspolitik. Det nya, ja revolutionerande som kommer till uttryck i domslutens motivering ligger i föreställningen att varje människa, oberoende av rang, är ansvarig inte bara inför sin egen stat utan också inför världssamfundet. För första gången fastställde man att förbrytare kan bestraffas även om de inte formellt har handlat i strid mot sin egen stats lagstiftning.
Domstolen drog sig inte heller för att bryta med traditionella principer i folkrätten som tidigare hade gällt som sakrosankta: förbudet mot retroaktiva domar och immunitetsskyddet för innehavare av högre statliga ämbeten. De anklagades försvarare åberopade sig på principen att inte tillämpa strafflagar retroaktivt och citerade den klassiska latinska formeln nullum crimen, nulla poena sine lege (”inget brott, inget straff utan lag”). Domstolen ville först undvika misstanken att rätten enbart skyddar makthavarna och dömer fel personer enligt talesättet: ”De små tjuvarna hänger man, de stora låter man löpa.” Nürnbergsprocessens uttalade mål var det rakt motsatta: de som skall dömas är just de huvudskyldiga, de som ytterst är ansvariga och är första länken i beslutskedjan. Försvaret anförde att folkrättsliga sanktioner enligt internationell rätt aldrig kan riktas mot individer utan endast mot stater, men mot detta heter det i domsskälen:
”Förbrytelser mot internationell rätt begås av människor, inte av abstrakta enheter, och endast om de som begår sådana förbrytelser blir bestraffade kan folkrättens bestämmelser bli gällande.”
Inte mindre revolutionär är Nürnbergdomstolens definition av förbrytelserna. Planering, förberedelse och genomförande av anfallskrig blev för första gången en ny kategori av straffbara förbrytelser. Krigsrättens traditionella regler gällde endast själva stridshandlingarna, men nu drogs hela statens ledning fram i förgrunden, ansvaret för ett aggressions- och förintelsekrig, vars direkta och indirekta följder blev mer än 50 miljoner människors död.
Av ännu större betydelse var en kategori av brott som det tidigare inte funnits något begrepp för i det internationella juridiska språket: förbrytelser mot mänskligheten, som här nämndes för första gången. De illdåd som begåtts inom det tyska riket eller i Polen och Ryssland – särskilt det systematiska utrotandet av judarna – kunde inte definieras enligt förut existerande regler eftersom de inte hade något omedelbart samband med krigshandlingar.
Förbrytelser mot mänskligheten
För att rätt kunna fördöma de förfärliga gärningar som de huvudanklagade gjort sig skyldiga till utformade domstolen vad som med straffrättslig terminologi kallas ny brottstyp. För varje människas rättskänsla står det klart att dessa förbrytelser mot mänskligheten – mord, utrotning, omänsklig bestraffning, deportation och slaveri – är brottsliga handlingar som förtjänar straff. Detta är också förankrat i det faktum att alla civiliserade stater bestraffar sådana handlingar. Om de genomförs systematiskt och med teknisk precision och ändå förblir ostraffade kan inga principer motivera att man skyddar den som skulle ha upprätthållit rättsordningen.
Införandet av den nya brottstypen ”förbrytelser mot mänskligheten” måste ses som Nürnberg-domstolens största prestation. De överväganden och de nya folkrättsliga argument som låg till grund för domsluten var av avgörande betydelse för de senare kodifikatio-nerna av folkrätten genom världssamfundet, särskilt för den europeiska människorätts-konventionen från 1950 och för FN:s internationella överenskommelse om civila och politiska rättigheter från år 1966.
Gentemot Nürnbergdomarnas intellektuella mod och innovativa argumentationskraft är Nürnbergdomstolens svagheter av mindre vikt, särskilt att domarna tillsattes av segrarmakterna och att krigsförbrytelser mot de besegrade inte beaktades. Dessa brister vid det tillfället är nu enbart av historiskt intresse, och domstolens grundtanke gav impulsen till folkrättens kommande utveckling. Man kan också fråga sig om inte de allierade genom Nürnbergprocessen gjorde det tyska folket en oskattbar tjänst. Med tanke på hur många tyskar som var inblandade i den nazistiska terrorregimen hade det knappast varit möjligt för tyska domare att döma på ett sätt som hade kunnat sätta ett streck för det förgångna och tjäna som grund för den andliga och materiella återuppbyggnaden.
Den rättsetiska legitimationen för en internationell straffrätt
Rättens försteg framför moralen består i att den kan genomdriva sina krav. Befogenheten att använda tvång är ett viktigt framsteg i den nationella rättsstaten som gör anspråk på våldsmonopol. Förbudet för enskilda att utöva våld är en förutsättning för att den demokratiska staten skall kunna fylla sin fredliga uppgift och skapa rättsligt organiserade samhällen. Monopoliseringen av yttre tvång och tanken att människor skall leva i fred med varandra hör till den nutida civilisationsprocessens viktigaste framsteg.
Huvudproblemet när man söker genomföra en universell straffrätt ligger som bekant i att det inte finns någon bemyndigad skiljedoms- och straffinstans som skulle kunna vaka över att ett rättsligt ordnat våldsmonopol iakttas i staternas förhållande till varandra och i de enskilda staternas förhållande till sina medborgare. Så länge det inte finns någon ”världspolis” måste man skapa funktionella motsvarigheter på lägre nivå, som kan överta den rudimentärt utvecklade världsauktoriteten. Om världssamfundet utvecklas till en federal världsrepublik eller om de enskilda staterna delvis avstår från sin suveränitet till förmån för operativa instanser för säkerheten i världen är av underordnad betydelse för den vidare utvecklingen av en internationell straffrätt.
Viktigare är att dess legitima grundval blir allmänt erkänd och att verksamma sanktionsmöj-lig-heter skapas i de fall då dess fordringar ignoreras. Ett viktigt steg i den riktningen, som togs av militärdomstolar-na i Nürnberg, i Tokyo, i Rwanda och i Sierra Leone, ledde till en avgögrande inskränkning av nationalstatsprincipen. Grundsatsen att man inte skall blanda sig i suveräna staters inre angelägenheter skyddar ingen mot förföljelser och svåra kränkningar av mänskliga rättigheter som begås på uppdrag av dessa stater eller med stillatigande tolerans från deras organ. Detta har redan fått ett visst erkännande, när enskilda stater har hävdat sin rätt att ställa främlingar och utlänningar inför rätta för brott som begåtts på deras eget territorium.
I sin monografi Römisches Strafrecht anger Theodor Mommsen (1817–1903) den egentliga grunden för detta bruk som praktiserades redan i den antika rätten. Vid svåra brott som mord, mordbrand, stöld och skadegörelse frågar domarna ”inte efter den etiska skulden, inte efter gärnings-mannens civilstånd” eftersom ”förbrytelsens begrepp, både den offentliga och den privata, inte avser medborgaren utan människan.” I den klassiska krigsrätten var det en vedertagen grundsats att de som tillhörde fientliga stridskrafter kunde ställas inför rätta av sin militära motståndare om de överträdde de då gällande bestämmelserna för jus in bello. Redan hos en av den moderna folkrättens fäder, den spanske dominikanen och teologen Francisco de Vittoria (1483–1546) kan man läsa: licet punire … illos pro iniuriis illatis (”det är tillåtet att straffa dem [fienderna] för orätta handlingar som de begått”).
Rätten att straffa var och en, oberoende av härkomst eller nationalitet, gäller bara vid svåra övergrepp mot värden som måste skyddas eftersom mänskligt liv annars är omöjligt. Men det är just svåra övergrepp mot mänskliga rättigheter som väcker kravet på en internationell straffrättskipning.
Invändningen att domarna i Nürnberg och Tokyo inte kunde stödja sig på någon kodifierad rätt och kunde tyckas motsäga förbudet mot retroaktivitet har förlorat sin aktualitet genom folkrättens utveckling sedan dess. I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och i upprättandet av en internationell brottmålsdomstol (ICC) finns klara regler beträffande brotten och de internationella instansernas befogenheter. Det står helt klart att världssamfundet inte kan tolerera att en stat förbryter sig mot sina medborgare, och den som begår sådana brott får räkna med straff även om han för tillfället har statens stöd eller tolereras av den. Att diktatorer som Saddam Hussein och Milan Milosevic ställts inför rätta och att krigsförbrytare som Radovan Karacic nu efterspanas har en signalfunktion som når långt utöver de aktuella enskilda fallen.
Universella hot om straff
Den internationella straffrättens och den internationella brottsmålsdomstolens befogenheter tycks i dag vara tydligt reglerade. Det gäller svåra förbrytelser, som enligt den civiliserade mänsklighetens bedömning förtjänar straff. Med utgångspunkt i Nürnberg och Tokyo kan man särskilja fem grupper av förbrytelser: för det första folkmord, särskilt om det begås systematiskt; för det andra förbrytelser mot mänskligheten (också mot den egna befolkningen), särskilt dödande, tortyr och annan omänsklig behandling, godtyckliga arresteringar och slaveri, likaså förfaranden som syftar till diskriminering och ofrihet (t.ex. apartheid); för det tredje krigsförbrytelser, inklusive etnisk rensning och utplåning av delar av befolkningen, våldförande på människor som en del av krigföringen och rekrytering av barnsoldater; för det fjärde angreppskrig; och för det femte den gränsöverskridande terrorismen, vartill kommer andra gränsöverskridande förbrytelser som människohandel och illegal vapenhandel.
Var och en som begår sådana förbrytelser måste få veta att världssamfundet inte accepterar sådana överträdelser. Det universella hotet om straff riktar sig i grunden mot alla människor, oberoende av kultur, social rang och nationell tillhörighet. Ingen undgår rättslig prövning, ingen har immunitet, ingen kan åberopa sig på historiska undantagssituationer, till exempel ett inbördeskrig eller att staten brutit samman totalt (som tidvis i Rwanda), och räkna med att slippa att ställas inför rätta. Förbrytelserna är så grova att det inte heller kan finnas någon preskription eller allmän amnesti, och att ingen långvarig utredning eller flykt till ett avlägset land kan ge ett säkert skydd. Detta är det budskap som utgår från tanken på internationell straffrätt så som den utvecklats under tidigare århundraden.
Det finns också en utbredd konsensus om att alla formella rättsprinciper inom den demokratiska rättskulturen också är giltiga enligt internationella mått. Därför utgör också skuldfrågan en del av förfaringssättet vid internationella rättsprocesser. Straff kan utmätas endast mot den som personligen har begått de handlingar som han anklagas för (till vilket också hör anstiftande av eller passivitet inför dem). Utesluten är däremot varje tanke på kollektiv skuld eller en kollektiv bestraffning enbart på grund av tillhörighet till någon bestämd grupp. Sanktionsmöjligheterna omfattar framför allt frihetsberövande ända till livstidsstraff och avsättning från politisk maktställning, däremot inte grymma kroppsstraff som sträckbänk och tortyr och inte heller dödsstraff.
Förutom skuldfrågan och inskränkningen av frihetsstraff bör också regler tillkomma som skyddar opartiskheten och därmed höjer chanserna för att domsluten skall kunna bidra till att goda förhållanden skapas inom staten i fråga. För att den internationella brottmålsdom-stolen skall kunna få en moralisk auktoritet ovanför partierna är det nödvändigt att domarna är politiskt obundna och att rättegångarna sker i full öppenhet. Det vore också önskvärt att domstolen inte enbart ställde de skyldiga bland de besegrade inför rätta utan också de politiskt mäktiga, ekonomiskt inflytelserika och militärt obesegrade – hur utopiskt detta än kan tyckas.
Ett särskilt problem utgör den rättsfilosofiska frågan om straffets syfte. Förbrytelsernas omfattning och straffets symboliska betydelse för det internationella rättsmedvetandet ger principen om sonande av brottet en oöverskådlig betydelse. När förövarna grips lever de ofta sedan länge ett socialt liv och är yrkesarbetande medborgare i samhället. Många av de nazistiska förbrytarna hade redan nått hög ålder, de levde obemärkta sedan årtionden, och det fanns ingen risk för att de skulle återfalla i brott.
Anklagelserna mot dem beror på att de, om också för länge sedan, har utövat sitt våld med yttersta brutalitet mot värnlösa människor. Deras illdåd uppvisade ett förakt för det rent mänskliga som inte kunde lämnas ostraffat, även om förövarna nu levde ett normalt borgerligt liv. Straffvärdet för deras förbrytelser grundas uteslutande på nödvändigheten av att återställa den rättvisa ordning som de har kränkt på det mest allvarliga vis.
Svårigheter att genomföra en internationell straffrätt
Att världssamfundet reagerar kraftigt inför brott mot mänskliga rättigheter är en viktig signal till regeringar och enskilda. Men en sådan beslutsamhet garanterar dock inte att sådana brott verkligen upptäcks och får rättsliga konsekvenser. Orsaken till detta är inte enbart bristen på samarbete mellan lokala och nationella rättsvårdande instanser utan också oklarheten om vilka som bär ansvaret för kränkningar av mänskliga rättigheter.
Jag vill till slut formulera några frågor som skall göra tydligt vilka svårigheter som föreligger när man vill genomföra en internationell straffrätt för att förhindra att mänskliga rättigheter kränks.
En första svårighet består i att avgöra vilka som är aktörerna bakom sådana förbrytelser och har förberett dem. Vilken roll spelar de som handlar med diamanter, droger eller vapen? Hur skall man bedöma piloter och bussförare som har medverkat vid förintelse och deportationer? Hur kan man spåra upp de ytterst ansvariga i det så kallade kriget mot terrorism? Sådana grupper och enskilda, som planerar och finansierar brotten och bidrar till dem på olika sätt faller också under folkrättens domvärjo.
Det finns också en gråzon av passivitet bland dem som på grund av sin ställning inom den lokala förvaltningen eller polisledningen hade kunnat förhindra brotten. Många av dessa brott kan ske därför att så många tolererar dem eller indirekt understödjer dem genom sin passivitet. De flesta västerländska rättsordningar innehåller straff för försumlighet att ge hjälp åt någon som är i svårt nödläge, något som varje medborgare är skyldig att göra. Bör inte samma regel också gälla för folkrätten? Man behöver inte själv ha utövat våld för att vara medskyldig till förbrytelserna. Det räcker med att en byäldste, en polischef eller en plantageägare underlåter att inskrida när sådana brott sker.
Nationalstaternas utrikespolitik kan inte uteslutande tjäna det egna landets intressen. Regeringarna har också ansvar för människor som lever i ett tillstånd av ofrihet i andra stater. När människorna på vår jord kommer varandra närmare och det internationella nätverket av stater tätnar alltmer, fordrar den politiska etiken en större insikt om hur en regerings handlande kan påverka människornas levnadsförhållanden i andra länder. Alla medborgare har som turister, konsumenter, aktie-ägare och investerare också ett ansvar för detta.
Tanken på en internationell människorättspolitik fordrar att det utvecklas en internationell straffrätt med egna organ. Men också den bästa rättsordning kan bara ge ett yttre skydd och fordrar att människor moraliskt engagerar sig för varandra.
Översättning och redigering: Per Beskow
Artikelförfattaren är professor i moralteologi vid universitetet i Freiburg.