Shusaku Endo och den ”moderliga katolicismen”

”Jag anser att den katolska kyrkan inte har någonting av värde att förmedla till det japanska folket då man nu och tidigare förmedlar sitt budskap utan att ta hänsyn till det japanska folkets problem.” Så säger Shusaku Endo helt frankt under en intervju med honom i Tokyo nyligen. ”Vi japaner måste ha en viss födelsekontroll”, fortsätter han, ”vi kan inte följa den katolska kyrkans linje i denna fråga utan att det för oss uppstår oöverstigliga problem. Se bara på vår bostadsfråga. Vi tvingas leva i mycket små hus på grund av de höga markpriserna. En familj kan inte under dessa omständigheter göra annat än att gå in för familjeplanering. Kyrkan har heller inte försökt att närma sig och förstå den japanska arbetarklassens problem. Om inte kyrkan anpassar sig efter de japanska förhållandena kommer kyrkan att fortsätta vara något abstrakt och föremål endast för intellektuella spekulationer istället för något konkret och verklighetsnära som den borde vara.

Hur skall då den ”katolska läran” se ut för att vara anpassad till Japan” ”Ja, kristendomen måste vara mycket mindre fordrande. Den måste vara mild och förlåtande som en moder för att passa för det japanska folkets psykologi. Prästerna här i Japan predikar en kristendom så som man gjorde under 1800talet i Europa. Många japaner känner inte till hur kristendomen har förändrats under 1900-talet. Japanerna är därför ofta avogt inställda till kristendomen. De känner omedelbart att det är en främmande produkt, som inte passar in i det japanska tänkandet. Vårt Gudsbegrepp t ex är mer panteistiskt och vi har kanske svårt att omforma detta till ett monoteistiskt sådant. Men jag tror att vi kan enas på mystikens grund. Den japanska buddhistiska mystiken och den kristna liknar varandra och jag tror att det japanska folket bättre skulle kunna acceptera och förstå den kristna läran om denna sida av kristendomen betonades mer här i Japan. Som det nu är så är kyrkan alldeles för intolerant i sitt tänkande för att vinna gehör bland folket.

Efter andra världskriget ökade antalet kristna här. Man uppfattade kristendomen som någonting kuriöst och man trodde att det var ett bra sätt att lära känna den västerländska mentaliteten. Närmandet skedde sålunda på ett mycket ytligt sätt och mycket snart sjönk antalet kristna i Japan igen. Idag beräknar man att det finns ca 500 000 kristna i Japan.”

Shusaku Endo vill i sin skriftställning försöka skapa förståelse för katolicismen i Japan. Han vet att den kan ge styrka och vara en kraftkälla för människor. Katolicismen måste dock mer betona sin mjuka sida och vara som en moder som skänker tröst till sitt barn, menar han, för att passa in i det japanska samhället. Ingen är väl heller bättre rustad än Endo, med hans speciella bakgrund, att föra ut just detta budskap.

I Shusaku Endos novell ”Mödrar”, som av de japanska kritikerna betraktas som något av det bästa han skrivit, får vi följa honom på en resa till de s k kakure, de gömda kristna, som idag bor på några öar i södra Japan. De har sina anor från den tid i 1600-talets Japan då de kristna förföljdes och var tvungna att antingen avsvära sig sin tro eller dö martyrdöden. Många valde döden, men inför utsikten att bli totalt utrotade, avsvor sig de flesta officiellt sin tro genom att trampa på bronsplaketten föreställande Kristus ansikte.

I hemlighet fortfor de emellertid att dyrka sin Gud och flyttade till otillgängliga bergsbyar för att undgå regeringstjänstemännens nitiska kontroll. Utifrån denna historiska situation har deras tro levat kvar och deras speciella tradition utvecklats. En tro fylld av ånger och skuldkänslor för att man genom historiens gång förnekat sin Gud. En tradition i skymundan där man gömmer sin tros symboler bakom ett buddhistiskt förhänge. ”Bönerna, som kakure uttalade i ett slags stammande viskning var alla födda i denna känsla av skam: Sankta Maria, be för oss syndare om Guds barmhärtighet på vår dödsbädd. Till Dig sänder vi upp våra suckar, vår gråt och klagan från denna jämmerdal. Vänd då, Heliga Moder, Dina barmhärtiga ögon mot oss!”

Men resan som vi får följa Endo på går inte endast till en undangömd bergsby och trons konsekvenser för invånarna där. Vi får även följa Endo på resan genom hans egen andliga utveckling, hans tro och otro, hans skuld och kamp. Hans katolska döda mor träder fram i minnen, drömmar och visioner. Hans eget psykologiska drama vävs samman med kakures och medan dagens katoliker i Japan ser på kakure med förakt emedan de anser att deras tro är vidskepelse och en grov förfalskning av den katolska tron, upplever Endo en hemlig själsfrändskap med denna lilla utstötta, skrämda och skuldmedvetna grupp.

En novell som ”Mödrar”, som på ett sådant mästerligt sätt flätar samman historia med nutid, själsliga upplevelser med orts- och naturbeskrivningar, kan endast göras rättvisa genom att presenteras i sin helhet. Men då detta av utrymmesskäl är omöjligt skall den intresserade läsaren ändock nedan få en förkortad version av novellen:

”Det var redan skymning när jag anlände till färjplatsen . . . I väntrummet satt några stövelklädda män, uppenbarligen lokala invånare i detta område. De satt tålmodigt på bänkarna och väntade att biljettluckan skulle öppnas. Vid deras fötter låg gamla resväskor kringströdda samt lådor fullpackade med fisk och rottingkorgar överfyllda med levande kycklingar . . . Männen på bänkarna skickade då och då en frågande blick åt mitt håll, men talade inte, inte ens med varandra . . . Alla ansiktena liknade varandra. Utskjutande kindben, insjunkna ögon, uttryckslösa miner, som mörknat av skräckens skugga. Det vill säga ansikten, i vilka list och feghet verkade ha samarbetat för att etsa rädslans linjer. Detta intryck kunde naturligtvis vara resultatet av mina fördomar beträffande invånarna på den ö som jag var på väg att besöka. När allt kom omkring hade dessa öbor under Edo-perioden lidit av fattigdom, hårt arbete och förföljelse för sin kristna tros skull …

”Är allt väl med prästen? Jag fick hans brev och kom så fort jag kunde.” Min följeslagare svarade inte. Jag undrade om jag sagt eller gjort någonting som sårat hans känslor. Men en blick bakåt mot honom övertygade mig att detta inte var fallet. Det var mer sannolikt att han var en fåordig man, som talade endast när det var nödvändigt. Eller det kunde vara så att öborna genom århundradena hade lärt sig att undvika ord av ren självbevarelsedrift . . . (Endo hade tidigare träffat öns präst på en reception i Tokyo och hade nu till sin förvåning erhållit ett brev från honom.) Brevet började: ”Guds fred!” hälsningsord med vilka japanska katoliker alltid inleder sin korrespondens. Han skrev att han lyckats övertala kakure i sitt område att visa mig sina heliga bilder och böner . . .

Den natten drömde jag om min mor. I min dröm hade jag just kommit tillbaka till mitt sjukhusrum efter en lungoperation och låg hjälplös i sängen som ett lik. En gummislang, sammankopplad med en syrgastub var insatt i mina näsborrar och i mina armar och ben satt nålar som överförde blod till mina ådror från plasmaflaskan, vilken var upphängd över sängen. Fastän jag var halvt medvetslös och fortfarande påverkad av bedövningsmedel visste jag med säkerhet att den grå skuggan som höll min hand var min mor. Egendomligt nog var varken min hustru eller läkaren närvarande i rummet. Jag hade drömt denna dröm åtskilliga gånger tidigare . . . Jag har aldrig nämnt ett ord om denna dröm för min hustru. Faktum är att det var hon som tillbringade sömnlösa nätter för att vaka över mig efter var och en av de tre operationerna. Jag känner mig skuldmedveten gentemot henne, eftersom det i drömmen är som om hon aldrig existerat. Men det finns en ännu större orsak till att jag inte vill nämna om min dröm för henne. Jag skulle verkligen hata det om hon fick reda på det starka band som binder mig till min mor, ett förbund vars styrka jag endast gradvis har blivit medveten om. Att hon, tjugo år efter sin död, fortfarande skulle uppträda så tydligt i mina drömmar . . .

När vi gick ut ur kapellet efter mässan hade regnet slutat falla och dimman hade kommit istället. I byns riktning, som prästen hade pekat ut natten innan, var allting klätt i mjölkvit dimma och endast några enstaka träd framträdde i silhuett. ”Vi kan inte gå i en sådan dimma,” sade prästen och gned sina händer. ”Bergsstigarna är mycket hala. Varför inte ta det litet lugnt idag, så kan vi gå imorgon.” I utkanten av staden låg en av de kristna martyrernas gravar och prästen föreslog att vi skulle besöka den på eftermiddagen. Kakures by låg högt uppe i bergen. För de lokala invånarna skulle det kanske vara lätt nog att ta sig ditupp även en sådan här dag, men med min lunga hade jag ingen större lust att kättra upp för ett lerigt berg i dimma och regn. Havet kunde ses genom tillfälliga luckor i dimmolnen. Det såg svart och kallt ut, helt olika det vatten jag hade åkt över dagen innan. Inte en enda båt var ute än. Även på detta avstånd kunde man se de vithuvade vågorna slå mot land . . .

På denna ö fanns det vid den tiden enligt historiska källor cirka 1500 kristna. Den präst som hade evangeliserat ön var jesuiten Camillo Constanzo. Han blev bränd på bål i Tabira 1622. Det finns nedtecknat att efter det att elden var tänd och han var insvept i svart rök så kunde människorna, som samlats runt omkring, höra honom sjunga Laudate Dominum. Efter att ha avslutat sin sång ropade han ut ”Helig, helig, helig, helig, helig” och gav upp andan.

Böndernas och fiskarnas avrättningsplats var en klippig ö – den hette faktiskt Klippön – och var belägen en halvtimmes väg med båt från staden. De kristna bands till händer och fötter och slängdes i havet från de branta klipporna. Under förföljelsens värsta tider, berättas det, att det aldrig var mindre än tio kristna som avrättades på detta vis varje månad. För att göra det lättare för sig så kunde ibland tjänstemännen binda ihop flera kristna, linda in dem i stråmattor och kasta hela bunten i det kalla havet. Deras kroppar återfanns nästan aldrig …

När vi körde genom staden i Jiros lätta skåpvagn, angreps mina näsborrar återigen av den kraftiga lukten av fisk som verkade genomtränga allt . . . ”Hur många kristna finns det på ön?” ”Det måste vara ett tusental.” ”Hur många kakure finns det?” ”Jag vet inte med säkerhet. De blir färre för varje år. Det är bara de gamla som bryr sig om att hålla traditionen vid liv. De unga tycker att det är ganska dumt.” Jiro berättade en intressant anekdot. Katolska präster och lekmän har gjort sitt bästa för att övertyga kakure att återvända till fållan, men utan framgång. Kakure insisterar på att deras kristendom har gått i arv från förfäderna och att de är den ursprungliga kyrkan. Katolska kyrkan efter Meiji-perioden är en ny kyrka. Denna övertygelse bekräftas av det faktum att prästskruden av idag skiljer sig mycket från de gamla fädernas, som den beskrevs av traditionen. ”En av de franska fäderna fick en ide. Han klädde upp sig som en av 1700-talsfäderna och besökte så kakure i deras by.” ”Och … ?” ”Jo, de höll med om att han såg ut som en präst skulle se ut, men ändå, det var något som inte stämde, så de vägrade att acceptera honom.” Någonting av Jiros förakt för kakure kunde man känna på det sätt han berättade historien, men jag kunde inte låta bli att skratta. Den franske prästen, som gjort sig besvär att klä upp sig som en 1700-talsmissionär och besökt kakure, måste ha haft humor. Anekdoten verkade passa denna exakt. Jag var mycket road av den …

Jag lärde mig att ljuga för min mor. Nu vet jag att detta inte var annat än ett uttryck för ett komplex, som jag hade utvecklat gentemot henne. Övergiven av sin man hade hon endast ett ställe dit hon kunde vända sig för att få tröst i sin sorg: den religiösa tron. Med samma passion med vilken hon i yngre dagar hade angripit fiolen, i det att hon åter och återigen övade samma parti tills hon uppnått perfektion, tog hon nu upp jakten på den ende sanne Guden. Fastän jag idag kan uppskatta visheten i hennes väg, så tyckte jag då att hennes religiösa mål var nedtryckande. Ju mer hon försökte övertyga mig om sin tro, desto mer gjorde jag motstånd, som en drunknande vilken försökte komma undan vattnets tryck för att komma upp och andas …

Ön kom gradvis närmare. Den levde upp till sitt namn … Ett dussintal kråkor cirklade runt toppen, hest kraxande. Deras skrik fyllde den grå regntyngda skyn och fick den öde ön att verka än mer kuslig. Nu var vi tillräckligt nära för att se klyftorna mellan klipporna. Det var någonting spöklikt över vågornas ljud då de slog mot berget och i molnen av vitt skum som följde. Jag frågade vilken klippa som de kristna hade kastats ifrån, men varken borgmästaren eller Jiro kunde svara …

”. . . varför är ni så intresserad av dessa egendomliga människor?” frågade borgmästaren i en fundersam ton. Jag försökte mig inte på en förklaring utan avfärdade honom med ett vagt svar . . .

En klar höstdag prydde jag min mors grav med krysantemer . . . Varje gång jag kom hit sköljde en flod av minnen över mig. Jag besökte graven på dagen av min universitetsexamen. Också dagen innan jag åkte till Frankrike för utlandsstudier. Och det var det första stället jag besökte efter hemkomsten till Japan i mitt sjukliga tillstånd. Jag underlät inte ens att komma samma dag jag gifte mig och inte heller samma dag jag skrevs in på sjukhuset. Jag gick dit ofta, men mycket förstulet, så att min hustru inte skulle märka någonting. Jag ville inte att någon skulle känna till de samtal jag hade här med min mor. Det var det jag hade i bakhuvudet när jag smög mig ut till kyrkogården på detta sätt …

När jag vattnade med min kanna blev jag påmind, som alltid, om dagen för min mors död. Det är för mig ett mycket plågsamt minne. När hon hade sin sista dödliga hjärtattack fanns jag inte i närheten. Jag var i Tamuras hus och gjorde någonting som skulle fått henne att gråta om hon sett mig. Tamura hade tagit fram en packe av någonting som såg ut som vykort … Han hade samma knipsluga leende på läpparna som han alltid hade när han ville lära mig någonting i smyg. ”De här kan inte köpas var som helst.” I tidningsomslaget låg ca tio bilder. De var dåligt framkallade och färgerna hade bleknat. I skuggan av ett träd såg man en mans mörka kropp ligga utsträckt över en kvinnas vita kropp. Kvinnan hade ett smärtsamt uttryck i ansiktet … Någonstans i huset ringde telefonen och någon gick och svarade . . . En kvinnoröst ropade mitt namn: ”Skynda dig hem. Din mor har fått en hjärtattack . . .” Mitt hem kom inom synhåll. Fönstret till mitt rum var halvöppet som vanligt. Grannbarnen lekte runt huset. Allting var som vanligt. Ingenting kunde ge mig en föraning om att någonting hänt. Men sedan fick jag se församlingsprästen framför ingången. ”Din mor är död”, sa han tyst, med betoning på varje ord. Till och med jag, trög och ung som jag var, kunde förstå av hans röst att han försökte hålla tillbaka sina känslor och jag kunde spåra en underton av kritik i hans röst . . . Mors ansikte var vitt som mjölk. En anings smärta syntes fortfarande mellan hennes ögonbryn. Fastän helt olämpligt så fick hennes ansiktsuttryck mig att tänka på uttrycket i ansiktet på kvinnan i Tamuras bild. Först då förstod jag vad jag gjort och brast i gråt …

Efter att ha skrivit en roman med den kristna perioden som bakgrund, började jag känna mig dragen till de avfälliga kristnas ättlingar. Jag började upptäcka en skugga av mig själv i dem. I alla dagar var dessa avfällingar dömda att leva ett dubbelliv, att visa ett falskt ansikte utåt mot världen och att alltid undanhålla sin sanna karaktär. Jag har också en hemlighet som jag aldrig avslöjat för någon och kommer troligtvis aldrig att göra det heller så länge jag lever . . .

När borgmästaren och Jiro gått hem återvände jag till mitt rum. Det kanske berodde på vinet, men mitt ansikte hettade och jag öppnade fönstret. Vågornas skvalpande föll på mina öron som trumslag. Mörkret täckte land och vatten åt alla håll. Ljuden från havet verkade förtäta både mörkret och nattens högtidlighet. Fast jag tillbringat natten på många olika platser hade jag aldrig upplevt en natt av en sådan intensitet.

I alla dessa århundraden hade kakure levat med ljudet från havet i sina öron. Tanken på detta slog an djupa strängar inom mig. De var ättlingar till avfällingar vilka på grund av köttets svaghet och dödsfruktan hade övergett sin tro. Föraktade till och med av regerings-tjänstemännen och buddhisterna hade de emigrerat till öarna Goto och Iko samt till denna ö. Men inte ens här hade de funnit frid för de var oförmögna att befria sig själva från sina förfäders lära, samtidigt som de inte hade mod att öppet demonstrera sin lära som martyrerna gjort. På så sätt hade de varit tvungna att leva för generationer med den bittra vetskapen om sitt föraktfulla svek. Det var denna kunskap som gradvis skulpterat deras ansikten . . . – alla hade de samma sorts ansikte, ett ansikte i vilket man kunde läsa både list och rädsla …

Kakure låtsades naturligtvis att de var buddhister och blev därför registrerade som buddhister i de lokala templen. Det fanns ett tillfälle varje år då de, liksom sina fäder, var tvingade att trampa på Kristus-bilden i närvaro av regeringstjänstemännen. Den dagen skulle de återvända hem till sina byar och fyllda av vämjelse över sin egen feghet skulle de börja piska sig själva med en piska gjord av vävda fibrer vilken de kallade t e m p e n s h a, ett ord som verkar ha kommit från det portugisiska ordet för piska, ”penitentia” . . . Deras enda hopp var att Maria skulle ingripa så att deras svaghet blev förlåten. För kakure var Gud en sträng fader. Precis som ett barn kan be sin mor medla hos fadern, så bad kakure om Marias medling …

Denna natt drömde jag åter om min mor … Det är inte bara i drömmen som min mor visar sig för mig. Jag har sett hennes ansikte plötsligt skymta bland molnen när jag passerat en bro i solnedgången … Ibland när jag arbetar vid mitt skrivbord sent på natten får jag en känsla av att hon sitter bakom mig och betraktar hur pennan rör sig över pappret … Min mor är vid dessa tillfällen inte den intensiva person, som gång på gång övar samma musikstycke tills det är perfekt. Inte heller är hon den dam som sitter i ett hörn på det tomma morgontåget och ber rosenkransen. Istället sitter hon stilla med händerna tillsammans i knät och tittar på mig med sorgsna ögon.

Denna bild av min mor verkar ha formats gradvis, precis som en genomskinlig pärla formas i ett ostronskal. Vad som får mig att tro detta är att jag inte kan påminna mig att ha sett henne se på mig med så sorgsna ögon … Jag vet nu hur denna bild blev till. Genom att lägga bilden av min mors ansikte över bilden av Den Sorgsna Modern, vilken var en av föremålen för hennes vördnad.

Efter min mors död delade vänner och släktingar på hennes kläder och personliga tillhörigheter … Bland de föremål de ratade var en billig staty av den Välsignade Modern … När jag var på sjukhus hade jag statyn med mig på rummet … På natten i sängen brukade jag ofta kika på den Välsignade Moderns ansikte, knappt skönjbart under nattlampan. Ansiktet såg sorgset ut och verkade stirra på mig.. Det var mycket olikt ansiktet på Vår Fru, som jag sett i västerländska målningar och skulpturer. Bombanfall och tidens gång hade spräckt ansiktet och förstört näsan så att allt som tycktes återstå var ett uttryck av sorg … Vid någon tidpunkt måste jag ha kommit att associera uttrycket i min mors ansikte, när hon kom till mig i drömmen, med statyns …

Dimman fanns överallt. Men när jag hörde kråkornas kraxande visste jag att vi till slut närmade oss byn … Kråkorna fanns också inne i byn. De sågs sittande uppflugna på halmtaken. De kraxade högljutt som om de ville anmäla vår ankomst för byborna. Kawahara Kikuichis hus var något större än de övrigas och taket vara täckt med lergodspannor. I bakgrunden stod ett gigantiskt kamferträd. En blick var nog för att övertyga att Kikuichi var prästens ersättare i byn . . . Han var en gammal man på ca 60 år. Han svarade på mina frågor utan att se på mig. Hans skrämda ögon verkade se åt något annat håll. Han var fåordig och gav intryck av att han önskade att jag skulle gå så fort som möjligt … Jag såg mig noga omkring, men hittade förstås ingenting; varken stav eller heliga bilder. Till slut fick jag höra bönerna, som Kukuichi hade fått från sina förfäder. De var likadana som kakures böner på andra orter. En lång litania av sorgsna böner om förlåtelse …

”Jag undrar om vi skulle kunna få se er nandogami”, sade jag tveksamt. Kukuichi svarade inte. Hans ögon var bortvända. Jag kanske skall förklara att nandogami inte uteslutande är en term som passar kakure. Vanligtvis hänförs det till gudarna (kami/gami), som tillbeds i ett inre rum (nando) i huset. Men kakure gömde sina objekt som var föremål för tillbedjan i det inre rummet, där det var minst troligt att de skulle väcka uppmärksamhet. De kallade dem nandogami och lurade på det sättet regeringstjänstemännen. Till och med idag när religionsfrihet råder vill kakure inte visa sina heliga bilder för ”icke-troende”. Många tror att det skulle befläcka bilderna.

”När allt kommer omkring så har han kommit hela vägen från Tokyo. Ni borde visa honom bilderna”, insisterade Nakamura. Slutligen reste sig Kikuichi och ledde oss genom husets golvlösa del … Detta rum var ännu mörkare än det andra och luktade av strå och potatis. Mittemot ingången fanns ett litet buddhistaltare, prytt med stearinljus. Detta var bara för syns skull. Kikuichis ögon vilade på någonting till vänster om altaret. Han tittade på två blekgula förhängen, som inte väckte någon uppmärksamhet när man kom in. De hängde ner från en hylla på vilken låg små riskakor och en vit risvinsbägare, sådant som vanligtvis offras till gudarna. Kikuichis rynkiga hand rullade långsamtupp förhänget och avslöjade gradvis en gulnad pergamentsrulle. ”Det är en målning”, utropade Jiro bakom mig.

Det var en målning av Maria med Kristus i armarna. Nej, det var en målning av en bondkvinna med sitt barn vid sitt bröst. Barnets klädnad var målad i ljusblått och kvinnans i gult. Av den oprofessionella kvalitén på färg och komposition kunde man se att bilden blivit målad av en av kakure för länge sedan. Kvinnans bröst var exponerat. Bältet var ihopbundet framtill. Hon bar vanliga arbetskläder. Hennes ansikte var av samma slag som kunde ses överallt på ön. Det var ansiktet på en mor som diar sitt barn medan hon arbetar på åkern eller lagar nät … Jiro hade något av ett hånleende på läpparna. Nakamuras ansikte uttryckte allvar, men jag är säker på att även han skrattade inombords.

Hur som helst tog det tid innan jag kunde ta mina ögon ifrån ansiktet av modern, som någon oskicklig hand hade tecknat. Stående så framför bilden hade kakure knäppt sina knotiga händer och vädjade om förlåtelse. Inom mig vällde en känsla upp att de kanske varit i samma hjärtats tillstånd som jag. För länge sedan tog missionärerna med sig läran hit om en Fadersgud. Men under tidens gång, efter det att missionärerna hade drivits bort och kyrkorna förstörts så hade de gömda kristna så småningom kastat överbord alla element i religionen som inte passade dem och ersatt dem med det som är mest väsentligt i all japansk religion, hängivenhet för Modern. I detta ögonblick tänkte jag på min egen mor. Hon verkade stå vid min sida, en grå skugga. Hon spelade inte fiol och inte heller bad hon rosenkransen. Hon stod där med händerna knäppta och tittade på mig med sorgsna ögon.

Dimman hade lättat något när vi lämnade byn. Långt nedanför kunde man se det svarta havet. Återigen vispades det upp av vinden. Klippön, som vi besökt dagen innan var inte inom synhåll. Dimman låg fortfarande tjock i dalarna och kråkorna hördes kraxa i träden, svarta skuggor som flöt upp och ut ur dimman. ”I denna jämmerdal, försvara oss; vänd Dina barmhärtiga ögon mot oss”, jag viskade bönen som Kikuichi hade lärt mig, tyst för mig själv. Jag intonerade bönerna som kakure hade gjort i århundraden.

”Vilken idioti! Att visa oss sådant strunt! Jag är rädd att ni måste vara förfärligt besviken.” Jiro bad om ursäkt, som om det hade varit hans ansvar. En bit framför oss vandrade borgmästaren i tystnad, stödd på sin käpp som han tillverkat av en trädgren. Hans rygg var stel. Jag hade ingen aning om vad han tänkte.”