Vittnesbörd för evangeliet i dagens värld

Först när kärleken yttrar sig helt konkret och fullt ut engagerar sig i den älskades konkreta situation, först när man söker den andres intimitet, när man möter den andre med sin egen konkreta intimitet, först då blir kärleken äkta, existentiell, djup, bottenlös, tidlös, evig, övermateriell, andlig…

Dess förebild är den historiske Kristus’ konkreta tillvaro. Han har helt och hållet, ända till döden, engagerat sig i människans helt konkreta situation, han har till och med konkret vänt sig till hennes bortvändhet – till slutet: till döden. Så visade han ända till det yttersta att hans kärlek var äkta: därför att ”ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner . . .”

När vi beskriver apostolatet som personlig kontakt vill vi inte bara visa på en form bland andra former, utan vi menar den egentliga formen, den enda formen för uppbyggandet av Guds rike. Vår huvudsakliga energi måste inriktas på det målet…

I London träffade jag en lärare från en kommunistisk satellitstat. Han tillbringade en månad i den fria världen, för övrigt under sträng kontroll. Han förmanade mig ständigt: ”Om du kommer att publicera detaljer av vad jag nu berättar, ‘don’t mention my country’ .” Sedan han var ung hade han inte hört talas om Gud, berättade han. Frågan om Guds existens var inaktuell för honom, berörde honom inte längre. Första dagen handlade våra samtal framför allt om förhållandena i hans land och här i väst. Andra dagen besökte jag honom i hans eländiga källarrum i hotellet där han bodde. När vi möttes den gången var det på en annan nivå: han frågade om meningen med och innehållet i mitt personliga liv som präst och ordensman. Jag försökte förklara, men han begrep inte mycket. Han var fullkomligt främmande för den religiösa sfären, eftersom den för honom helt och hållet hade med västvärlden att göra. Att frivilligt ta på sig de evangeliska råden, att lyda, det var psykologiskt omöjligt för honom. Efter middagen (han reste hem till sitt land igen dagen därpå) ville jag hjälpa honom i hans ganska svåra ekonomiska situation. Av sin regering hade han fått ett engelskt pund för en hel månad och måste därför gå kilometervis till fots i London. Han vägrade att ta emot pengar, eftersom han inte ville förstöra vår kontakt som växt till vänskap: ”because we were so friendly together”.

Vårt möte hade gått på djupet. Vi hade, om också i beslöjad form, mött Kristus och Fadern i varandra. Den Uppståndne var närvarande bland oss med sin Ande och sin kärlek. I vårt möte lärde han känna Gud, ty den som älskar, han har lärt känna Gud, han är räddad, om han förblir trogen mot detta möte, ty ”kärleken förgår aldrig”. Vi kommer aldrig mer att träffas. Därför älskade jag honom ”hän mot Gud”, därför hoppas och tror jag att vi skall återses hos Gud. Därav får vi kraften att hela livet förbli vårt möte trogna. . . .

… Som Guds kärlek blivit fattbar i tiden, så måste vår apostoliska kärlek bli fattbar i tiden, med samma konsekvens som hos Kristus. Annars blir den parodi, en halvsanning eller som bäst en omogen kärlek. Om vi verkligen älskar den andre (resp. världen), måste vi tvingas av Kristi kärlek att gå honom (resp. världen) till mötes. Detta kan inte ske på deltid, alltefter behag, amatörmässigt (ett fabriksexperiment på några veckor räcker inte) utan verkligt, i historien. Vi måste konkret leva med den andre (resp. världen), som Gud konkret har levt tillsammans med oss. Kristus stannade längre än sex veckor på jorden, Fadern sände inte Sonen till världen som praktikant, för att skaffa sig tillräcklig information för att Försynen skall fungera på optimalt sätt så att allt annat kan regleras från himlen. Lika litet sände han honom i världen för att hålla en kampanjvecka för att klargöra vissa saker och predika frälsningen från predikstolen. Vi kan inte nöja oss med att predika frälsningshistorien för människorna, vi måste själva bli frälsningshistorien, liksom Jesus Kristus blivit frälsningshistorien…

Att predika Guds ord från predikstolen har inte större värde om man inte möter de människor som man talar till på djupet, som personer. Det är på den nivån som Fadern talar sitt Ord, och där måste vi också tala med honom. Personens djupaste kärna når vi bara om vi möter den andre i det konkreta livet med våra konkreta liv.. . .

Ett exempel: bara den korta cykelturen med pojkarna från Dam’ lät mig förstå betydelsen av den konkreta gemenskapen (och dess ytterligare möjligheter). Bara på grund av denna konkreta samvaro, den konkreta påtagligheten i min person kunde den personliga frågan komma på tal: ”Varför har du egentligen blivit pater?” En helt äkta fråga. En vågad parallell, som dock bör nämnas: Hade inte Kristus levt tillsammans med apostlarna en längre tid, innan tiden var mogen för frågan: ”Vem är du egentligen?” Frågan var fullkomligt äkta, liksom Filippus’ fråga: ”Vi skulle gärna vilja se din Fader, mer begär vi inte”.

Not

Ett kvarter i Amsterdam. Som teologiestuderande hade han ofta träffat dem.