Silverduvan

Andrej Belyj (1880–1934) räknas till Rysslands särklassigt största symbolister. Som experimentell prosaist blev han speciellt uppmärksammad för sina första verk, symfonier kallade, där språket ikläddes effektfull musikalisk dräkt. Efter dessa formmässiga provokationer lockades Belyj så småningom in i ambitiösa tematiska försök – bland annat ville han teckna vad han uppfattade som Rysslands historiska bestämmelse. ”Petersburg” är ett uttryck för denna författarintention. Romanen, som utkom i svensk översättning 1969, var tänkt som andra delen av en trilogi, men den kom att bli helt fristående. 1909 utkom den planerade trilogins inledande del, Silverduvan – en doftrik och mycket betydelsefull roman som nu föreligger i utmärkt översättning av slavisten och förläggaren Kjell Johansson.

Liksom på flera andra håll i sin produktion fångar Belyj här skeenden och stämningar vid tiden strax före den ryska revolutionen. Det talas ibland om att han kände atmosfären i luften, och dessa föraningar kan sägas genomsyra stora delar av texten. Med facit i hand tycks han ha ställt en säker prognos. Det gamla tsarväldets dagar är räknade. Samhället jäser av oro och tumult. Olika revolutionärer bedriver aktiviteter i tehus och på krogar. En lika destabiliserande funktion fyller ett par av de religiösa sekter som huserar i de politiska aktivisternas periferi. Den sekt som romanen handlar om, Duvans samfund, har samtidigt djupa rötter, inte minst i 1600-talets kyrkostrid.

De här duvorna visar sig snart få starkt inflytande över huvudpersonen Darjalskij, en nyfiken intellektuell som tagit sig till en liten by för att där komma i kontakt med det enkla folket. Hans dröm har länge varit att i det ryska folkdjupet finna någonting äkta och ursprungligt, ”en ännu inte utdöd kvarleva av den uråldrigaste forntid – av det antika Grekland”. Samtidigt fascineras han av den rysk-ortodoxa kyrkans ritualer. Darjalskij drivs dock inte endast av andligt sökande. Efter hand lockas han också av färgstark passion. Berusad av oväntade dofter överger han efter hand sin unga fästmö Katja Gugoleva för återkommande kärleksstunder med den förföriska bondkvinnan Matrjona Semjonovna, hustru till byns snickare. Maken har ingenting att invända emot detta arrange-mang. I själva verket är tanken att gästen skall medverka till avlandet av barn och på så vis så frön för sektens fortbestånd. Åtskilliga andra gestalter möter i Belyjs brokiga galleri – sångerskor, visdiktare, tiggare, anarkister, straffångar, eremiter. Några av porträtten utarbetas med speciell känsla. Man fäster sig vid den excentriske prästen, som i lag med diakonen ofta skickar efter vodka. En ännu tyngre roll spelar nämnde snickare, som i egenskap av skriftlärd gärna disputerar med kyrkfolk om skilda bibeltexter. Det rör sig om en mångbottnad och gåtfull profil med en avgörande ställning inom Duvans samfund. Författaren skriver: ”Ta nu en titt på snickaren, ja, titta på hans ansikte: där finns alls ingenting, och ändå finns där något slags värdighet, men var kommer då den ifrån?” Djupt involverad i sekten är exempelvis också vandringsmannen Abram, som ofta uppehåller sig där man minst anar det.

När de första intrycken och förvecklingar-na lagt sig får hjälten bättre möjligheter att fundera på egen hand. I ett av romanens mest centrala avsnitt söker han summera innebörden av sin vistelse på denna okända plats. Lika intensivt reflekterar han över kontraster mellan öst och väst (”Öst eller Väst” var för övrigt den tänkta titeln på Belyjs trilogi). I ensamma stunder tänker han länge på sitt land – ”här är inte solnedgången utplattad i en bok: här är solnedgången mysterium; i Väst finns det många böcker, i Ryssland finns det många outsagda ord; Ryssland är det mot vilket boken slås sönder, kunskapen pulvriseras, och genom vilket själva livet sätts i brand […]”. Dröm och verklighet tycks för en stund flyta samman när han blickar tillbaka på sitt stormiga liv och inom sig hör den avvisade fästmöns böner och rop. Vad han i själva verket lärt är däremot tveksamt.

Perspektivet växlar effektfullt när Belyj sedan inviger läsaren i sektens verksamhet och i parallella penseldrag fångar ljusskygga gestalter som stryker omkring i eller utanför byn. Duvornas bönestunder får nästan alltid ett kusligt drag över sig. Scenerna är märkliga. Samtidigt kan det vara nog så besvärligt att få grepp om den mystik som dessa eldsjälar lyfter fram: sekellånga fromhetsrötter sammanvävs gärna med mer eller mindre historielösa ideal, och en del fräck erotik. Många av romanens partier bär just en erotisk anstrykning, en eggelse som i sin tur kopplas till onda drömmar, syner och magi. Symboliken tätnar ytterligare i de ögonblick mörka naturfenomen visar sig på himlen eller hela atmosfären färgas av blixtar. Silverduvan avklingar sedan ganska hastigt, även om slutet verkar närmast följdriktigt.

Andrej Belyjs text bör dock inte läsas som en nattsvart profetia. Den rymmer mer än dystra föraningar om revolutionens barbari. Flera passager bärs upp av stark berättarlust och fängslande människokännedom. Länge vill man dröja hos de färgstarka gestalter som befolkar sidorna i denna briljant komponerade roman, där man också återfinner en del humoristiska stråk. Berättarformen och det uppsluppna tonfallet erinrar i dessa avsnitt om en Gogol.