Respektfullt möte mellan jämbördiga

Vissa språk har en så pass annorlunda struktur att grammatiken plötsligt blir spännande. Detta är fallet med de indianspråk som idag talas av ursprungsbefolkningen i södra Mexiko liksom i delar av Guatemala, Belize och Honduras. Dessa folkgrupper härstammar från den magnifika mayakulturen som hade sin höjdpunkt på 300–900 talet e.Kr. I den mexikanska delstaten Chiapas i södra Mexiko bor sammanlagt ca 1,5 miljon indianer som talar flera olika mayaspråk. De största folkgrupperna är tzeltales, tzotziles, choles och tojolabales.

Språkvetaren Carlos Lenkersdorf, professor i lingvistik vid universitetet UNAM i Mexico City, har ägnat stora delar av sitt forskarliv åt tojolabalindianerna. År 1973 lämnade han den mexikanska huvudstaden för att leva bland och arbeta med dessa india-ner som befolkar Chiapas’ djungler vid gränsen till Guatemala. Drygt 20 år senare kom han tillbaka till universitetet och sammanfattade sina erfarenheter i boken Los hombres verdaderos – voces y testimonios tojolabales (De sanna människorna – röster och vittnesbörd från tojolabalindianerna).

Språk och verklighetsuppfattning hänger ihop

Som den lingvist han är tar författaren avstamp i språket, men analysen stannar inte där utan söker visa hur vardagslivet, värderingar och normer hänger ihop med språket. Boken berör därför även tojolabalindianernas egenart beträffande människosyn, samhällsliv och kultur samt förhållande till naturen. Med rätta försvarar Lenkersdorf sina utflykter utanför den rent språkliga sfären genom att hävda att sättet som vi uppfattar världen på återspeglas såväl i enstaka ord som i språkets syntax och semantik. Språk och verklighetsuppfattning är inte isolerade från utan intimt förbundna med varandra. Som exempel från vår egen miljö kan nämnas det typiskt svenska uttrycket ”att skaffa barn”. Bakom begreppet ”skaffa” anas en materialistisk världsbild, eftersom det antyder att det handlar om en kapital- eller förbrukningsvara. Vidare märks tydligt i den nu pågående debatten om stamceller hur begrepp och värderingar flyter samman. Skilda uppfattningar om människolivets början motsvaras av de olika beteckningarna ”foster”, ”material”, ”person” vilka leder tanken åt vitt skilda håll.

Ömsesidig respekt

Tojolabalindianernas och andra mayaindianers språk å ena sidan, verklighetsuppfattning eller filosofi om man så vill å den andra, präglas av djup ömsesidig respekt. Lenkersdorf använder den något tekniska termen ”intersubjektivitet” när han vill visa hur den ömsesidiga respekten går som en röd tråd genom tojolabalindianernas liv. Intersubjektivitet har i detta sammanhang ingenting att göra med det som man i vetenskapsteorin betecknar som möjligheten för flera kunskapssubjekt att uppfatta och begripa ett och samma fenomen respektive sakförhållande. Lenkersdorf syftar snarare på grammatikens struktur och hans tes är att denna struktur är en spegling av en ömsesidighet hos mayafolken som utmärker såväl mänskliga möten som människans förhållande till naturen. Svenskans och andra språks meningsbyggnad utgår från ett subjekt, varom någonting sägs. Subjektet har huvudrollen och de övriga satsdelarna är underordnade subjektets verksamhet. Dativobjektet fyller sin funktion som den/det som subjektet riktar sig till. Det originella med mayaspråkens grammatik är just precis avsaknaden av dativobjekt. ”Mig”, ”dig”, ”sig” osv. lyser alltså helt med sin frånvaro. Vi kommer in i en värld som uteslutande består av subjekt (därav ”intersubjektiv”).

Samspel mellan två jämbördiga subjekt

Låt oss titta på några av Lenkersdorfs exempel som jag här återger på svenska. På svenska heter det t.ex. ”jag sade till dem…”. På tojolabal skulle man formulera sig på följande sätt: ”kala awab’yex” (”k”=jag; ”ala”= säga; ”aw+yex” = ni; ”ab”=lyssna) = ”jag sade – ni lyssnade…”. På svenska säger man: ”Han eller hon kramade mig.” Motsvarande handling uttrycks så här på tojolabal: ”stelawon” (”s”=han eller hon; ”tela”=krama; ”w”=binde-konsonant; ”on”=jag) = ”han eller hon kramade – jag upplevde (att han eller hon kramade)”. På svenska (liksom på flera andra språk) framgår det inte uttryckligen att någon lyssnar respektive känner sig omkramad, det är på sin höjd underförstått i den passiva form som dativobjektet intar. På tojolabal däremot har vi två aktiva subjekt, vilkas handlingar visualiseras med var sitt verb. De bägge subjekten är beroende av varandra för att handlingen skall kunna äga rum. Beroendet är ömsesidigt. De bägge subjekten möts liksom på halva vägen. Inte någon av dem har en underordnad position. På andra språk är detta inte lika tydligt, eftersom dativobjektet är ensidigt beroende av subjektet som har den dominerande rollen.

Den intersubjektiva konstruktionen används inte bara i mänskliga sammanhang. Medan man på svenska säger: ”jag ser majsplantan” heter det på tojolabal: ”majsplantan upplever – jag ser” (wa xkila ja `ib’e `iximi). För att jag skall kunna se majsplantan krävs så att säga växtens samtycke. Det låter märkligt i våra öron. Den ömsesidiga respekten (intersubjektiviteten) mellan människa och natur kommer sig av att tojolobalindianerna tror att allt det som finns är besjälat, har ett hjärta. En tojolabalindian vid namn Chepe förklarade vid ett tillfälle för Carlos Lenkersdorf att: ”Ser Du, broder, alla ting har hjärta, allting lever. Den där klockan Du bär har hjärta. Du ser hur den går, hur den rör sig. Blommorna, växterna, åkern har ett hjärta. Av den anledningen borde vi besöka dem, tala till dem och vänta på att de talar till oss” (sid. 72). Naturen tillskrivs t.o.m. känslor och tankeförmåga. Någon sade en gång till Lenkersdorf: ”Vår åker är ledsen. Det har gått en vecka sedan vi besökte den sist” (s. 109). Jorden ses dessutom som en källa till liv, varför mayafolken talar om ”vår moder jord”. Det är ju i och för sig ett uttryck som även återfinns i svenskan, men vi betraktar knappast jorden som ett subjekt med personliga egenskaper.

Gemenskapen i första hand

Vid en jämförelse mellan mayaspråken och andra språk respektive mellan folkgrupper härstammande från mayakulturen och västerländsk kultur bör alltför drastiska positioner undvikas. Det ligger nära till hands att romantisera ursprungsbefolkningens värld som den alltigenom fina och respektfulla och i gengäld generalisera västerländsk kultur negativt för att vara kall och exploaterande. Den andra extremen, i vilken den västerländska civilisationen ses som genomgående överlägsen medan den indianska kulturen betraktas som hopplöst primitiv, leder heller ingen vart. Utan att falla i någon av dessa extrempositioner kan ändå påstås att västerländsk kultur har en individualistisk (i sämsta fall egocentrisk) tendens medan den från mayakulturen härstammande ursprungsbefolkningen har en gemenskapsbetonad mentalitet. I västerländsk kultur utgår vi vanligtvis från oss själva och lever tämligen oberoende av varandra. Frihet uppfattas ofta i bemärkelsen frihet från det som hindrar oss (ekonomiska problem, lagens restriktioner eller rentav frihet från medmänniskor som kan vara i vägen). Tyngdpunkten ligger på individens strävan efter att maximera sin egen lycka genom aktiviteter som skall leda till personligt självförverkligande. De indianska folkgrupperna utgår istället från gemenskapen. Den enskilde får sin betydelse och upplever sig fri inom gemenskapen. De utgår från en relation (mellan jämbördiga subjekt) och inte från den enskilde individen (som subjekt ställt mot objekt). Frågan för de indianska folkgrupperna lyder hur vi tillsammans skall kunna skapa en harmonisk miljö, inte hur jag själv skall få ut så mycket som möjligt av det hela.

Själv hade jag under en tid förmånen att vistas bland de indianska folkgrupperna i Chiapas (bland tzotzil- och tzeltalindianerna). En av de första iakttagelserna jag gjorde var kvinnornas enhetliga klädsel. De bär vackra, färgglada folkdräkter inte bara vid festliga tillfällen utan även till vardags. Färgerna och mönstren skiljer sig åt från region till region, men i en och samma bygd har alla kvinnor likadana klädesplagg. Detta är ett, om inte annat yttre, tecken på den gemensamma identiteten, på den självklara tillhörigheten till en gemenskap. Mina mexikanska vänner som talar tzotzil respektive tzeltal intygade att den intersubjektiva grundhållningen även går att identifiera i indianernas sätt att samtala. När man talar med dem skjuter de med jämna mellanrum in ett ”bra”, ”visst”, ”jo”, vilket för oss västerlänningar till en början uppfattas som att man ständigt blir avbruten. Men syftet är ingalunda att störa konversationen, utan att ge uttryck för ett aktivt lyssnande. Den som talar har någon som lyssnar.

Grannar med dialogfilosofin

Den människosyn, filosofi och kultur som utmärker mayafolken ligger påfallande nära dialogfilosofin (till dess främsta företrädare hör förutom Martin Buber även Ferdinand Ebner, Franz Rosenzweig, Gabriel Marcel och Emmanuel Levinas). Enligt dialogfilosofin kan människan ha två radikalt olika grundläggande attityder till världen. Hon kan på ett individualistiskt manér se sig själv som händelsernas centrum och betrakta tingen i omvärlden som sina objekt, utanför och väl avgränsade från henne själv (jag-det-förhållande). Naturen och medmänni-skan blir i denna modell lätt förtingligade, eftersom var och en är inriktad på att använda eller utnyttja omgivningen till sin egen fördel. Det vore en överdrift att påstå att västvärlden helt genomsyras av detta synsätt, men jag vågar trots allt hävda att utvecklingen går åt det hållet. Samhället i väst fostrar individer relativt isolerade från varandra med följden att relationer brister och respekten för den andres värdighet inte alltid beaktas fullt ut.

Den motsatta hållningen är relationsorienterad, i den meningen att medmänni-skan och naturen upphör att vara objekt för mig. Människan utgår här från relationen till den andre och blir till som person i det möte som skapas (jag-du-relation). Strålkastaren vrids bort från den enskilde och uppmärksamheten riktas mot det som uppstår mellan personerna. ”Allt verkligt liv är möte”, som Buber uttrycker det. I ett samhälle som kännetecknas av jag-du-relationer växer männi-skorna tillsammans som personer. De från mayakulturen härstammande folkgrupperna ger i mångt och mycket ett smakprov på denna modell som i längden kanske visar sig vara den mest hållbara.