Silversmed och praktisk teolog – Anna-Stina Åbergs sakrala konsthantverk

Hur många änglar får plats på ett knappnålshuvud? Teologi kan tyc¬kas vara den vetenskap som svävar iväg längst bort från den handfasta verklighet som vi tar in via våra sinnen. Så långt bort, skulle många hävda, att det inte är fråga om vetenskap över huvud taget. Och nu menar vi teologi som äkta vara, inte den senmoderna antropologiskt orienterade religionsvetenskapen som begränsar sig till att beskriva och analysera religiöst troende och praktiserande människor, utan teologi i bemärkelsen kunskap om Gud och Guds återverkningar i vår materiella tillvaro.

Begränsar vi oss till kristendomens kunskapssökande teorier och praktiker, har det dock med rätta sagts att kristendomen tvärtom är den mest materiella av alla religioner och världsåskådningar. Människan är vad hon äter (Man ist was man isst) sade den ateistiske filosofen Ludwig Feuerbach på sin tid. Författaren Berthold Brecht konstaterade nyktert: först kommer ätandet sedan moralen. Den kristna teologin instämmer på sitt sätt med dessa insikter. Hjärtpunkten i den kristna föreställningsvärlden är ju den paradoxala tron på att Gud blivit människa, att Gud visat sitt ansikte i ett mänskligt ansikte, hos juden Jesus från Nasaret och att det endast är genom att bejaka detta mest sanna mänskliga ansikte som människan kan erfara Gud och bli gudomliggjord. Människan blir vad hon äter. Hon äter i nattvardens sakrament Kristi kropp och blir så tillsammans med alla andra som gör det Kristi kropp – kyrkan.

Den kristna teologin har tiderna igenom försökt komma till rätta med denna grundläggande och för somliga besvärande paradoxalitet genom att betona än den ena, än den andra sidan av myntet. I Västerlandet har reduceringen oftast handlat om att förstå och begränsa Jesusgestalten till det blott och bart mänskliga, att betrakta religiösa fenomen som endast symboliska, det vill säga utan kontakt med den materiella verkligheten.

På samma sätt som det förhåller sig med kristendomens kärngestalt, förhåller det sig med den kristna religionsutövningen. Kristen tro och praxis har sedan begynnelsen uttryckt sig med mänskliga ord, handlingar, tecken och bilder som blir bärare av gudomlig verklighet. I och med den kyrkliga kris som resulterade i de protestantiska teologiernas framväxt från 1500-talet och framåt blev dock den visuella och framför allt den rituellt dramatiska sidan av praxis misstänkliggjord och förknippades med papism och vidskepelse. Religionen blev i den senmoderna protestantismen ett inre skeende bortom mänskliga gemenskaper, aktiviteter och yttre tecken. Det viktigaste sinnet blev hörseln. Syn, smak, lukt och känsel marginaliserades.

I den svenska protestantismen har genom olika reformrörelser och enskilda männi¬skors insatser den förlorade kroppsligheten återfunnits. Det är en märklig revolution som den svenska kristenheten genomgått under efterkrigstiden. Det som för trettio år sedan betraktades som hopplöst föråldrad katolicism är i dag högsta mode och självklarhet i de flesta kyrkor och samfund – från Livets Ord till Svenska kyrkan. Vi har sett ljusens, ikonernas, de rituella klädernas, rökelsens, dansens, korstecknandets, knäböjandets, pilgrimsfärdernas, processionernas, radbandens och framför allt Jungfru Marias och mässfirandets återintåg. Somliga pekar på att detta är en omvändelse under sekulariseringens galge – och att protestantismens inre sekularisering stadigt fortsätter bort från religionens hårda kärna mot firandet av den mänskliga gemenskapen i sig med självhjälpsterapi och estetisk upplevelseindustri som huvudmål. Kritiken mot denna materiella religionsutövning blir då som på 1500-talet att den fjärmar från religionens kärna i stället för att uppenbara den. Hur det är med den saken får väl tiden utvisa. Konstateras kan dock att de kristna gemenskaperna genom tiderna har varit intimt förknippade med en rad praktiker och att dessa praktiker gestaltats konstnärligt.

Att skriva historien om religionsutövningens förändringsprocess i Sverige har i mångt och mycket gjorts genom studium av kyrkliga rörelser, teologer och kyrkliga förgrundsgestalter. Något som skulle vara lika fruktbart är ett brett studium av olika konstnärers estetiska och teologiska bidrag till denna utvecklingsprocess. Vi skulle då skriva om arkitekter som Jerk Alton, poeter som Britt G. Hallqvist, tonsättare som Lars Edlund, bildhuggare som Eva Spångberg, ikonmålare som Lars Gerdmar, skulptörer som Kajsa Mattas, textilkonstnärer som Agda Österberg, mosaikkonstnärer som Bengt-Olof Kälde och silversmeder som Anna-Stina Åberg. Dessa och många andra konstnärer har inte endast haft en vision för sitt konstnärskap utan ett teologiskt program, som i flera fall närmar sig en kallelse. Många av dessa män och kvinnor har inte endast varit utsmyckare i största allmänhet. De har haft och har en mission i ordets alla bemärkelser.

Vore ordet ”missionerande” inte så belastat på svenska skulle man säga att Anna-Stina Åbergs konstnärskap är ett sådant. En blick in i detta kan som en mikrohistorisk antydning säga något om vad en större teologiestetisk syntes över det svenska 1900-talet kunde ge. Oförtrutet trogen en grundvision har den Sörmlandsbaserade konstnärinnan sedan tonåren arbetat i kyrkans tjänst. För somliga är hon kanske mer känd som smyckeformgivare och designer åt IKEA, men en stor del av hennes konstnärskap har ägnats åt att förgylla kyrklig vardag och fest med silver. Hennes konstverk är inga religiösa kuttersmycken; de är talande teologiska objekt. Hur kom hon dithän?

Enligt vad Åberg själv skriver i sin bok Samtal om livskvalitet visste hon mycket tidigt vad hon ville ägna sig åt – silversmide och klosterliv. Det hållbara livsalternativet visade sig vara silverhantverket. Som sjuttonåring blir hon år 1958 elev vid Slöjdföreningens skola i Göteborg (dagens Högskola för design och konsthantverk). Där blir hennes lärare och mentor Thore Eldh. Fokus för Åberg ligger helt och hållet på praktiken, att skola in sig i hantverket. Hon är ingen rebellisk student med nya teorier eller konstnärsattityder utan en vetgirig lärjunge. Idéer och program kommer senare. Den estetiska grundsynen är funktionalistisk.

I Anna-Stina Åbergs skrifter och muntliga anföranden om konst och livsåskådning framträder tydligt vikten av lärjungaskap, lärlingstid, traditionsförmedling. När hon skriver om linhantverkets historia i Klässbol och intervjuar den tredje generationens linvävare Dick Johansson, sammanfattas traditionsförmedlingen med orden ”Man lärde sig sitt yrke görandes”. Likaså när hon fördjupar sig i och beskriver några ekologiska salladsodlares val av livsväg, står den praktiska livserfarenheten i centrum.

Hennes egen lärare beskrivs respektfullt som Mästaren. Det klassiska learning by doing är det som fastnat i minnet, inte konsthistoria eller teori. I sin bok med den dubbeltydiga titeln Silverskeden beskriver hon euforiskt sitt övertagande av den döde mästarens egen silversmedja: ”Det har i alla tider varit så att det sista en silversmed lämnar från sig är järnen och verktygen, som gått i arv från mästare till mästare i generation efter generation. Jag befann mig nu själv i den situationen och kände att jag fick vara en länk i en lång kedja av smeder.”

Att söka sin väg i ett traditionellt hantverk sker inte utan möda och vånda. Kampmotivet träder fram på olika sätt. Konstnärens kamp att erövra sitt hantverk och att frigöra sin egen kreativitet i hantverket är ett nödvändigt element i en traditionsförmedling. Därtill kommer kampen om att värna och lyfta fram de kvaliteter som hantverket har i en massproducerandets och -konsumerandets tid. I förbifarten noterar Åberg ”en kylig vind från den revolutionära samhällsförändringen”. Hon övervintrar i en tid då individuellt arbete är politiskt inkorrekt och valet av material – silver – omoraliskt: ”Varför göra en sked i ädel metall som kostar flera hundra kronor när en plastsked fyller samma funktion men endast kostar några få kronor?”, får hon höra. Men hon försvarar de enskilda, de unika objektens värde, som en omistlig kvalitet och en förutsättning för en massproduktion med kvalitetsstämpel. Hennes arbete med formgivning av bestickserien Teori för IKEA vittnar om att det här inte finns någon motsättning. Ellen Keys demokratiska paroll ”Skönhet för alla” förutsätter ett individuellt formgivararbete, väl grundat i teori och beprövad erfarenhet.

Anna-Stina Åberg återkommer till traditionen och dess betydelse, och det på ett genuint icke-romantiserande sätt i ordets grundläggande mening: överlämnande. Tradition är i ständig rörelse. I sin bok Silver mitt i maten skriver hon: ”Jag tycker mycket om ord som beskriver rörelse. Ordet följeslagare är det finaste jag vet. Där finns en inbyggd gemenskap med något eller någon som berör och som är på väg.”

Genom dessa livsåskådningsgrundelement – tradition, lärjungaskap, kamp, kvalitet – finns närheten till det religiösa språket och den kristna livserfarenheten. Apropå människans behov av symboler säger Åberg i ett sammanhang: ”I vårt land håller vi religiösa tecken och symboler inomhus och knappt där. Det är en strängt privat sak och ska varken störa eller påverka andra. Den religiösa prydheten är ett av våra kännetecken.”

Vid en snabb överblick över Anna-Stina Åbergs sakrala konsthantverk slås man av funktionaliteten och det svala, återhållsamma, avskalade uttrycket. Hon finner balansen i en mässkalk. Den står stadigt, är bekväm att hålla i med sin klassiska nod som stöd för handen, är drickvänlig och skvimpar inte. Det enkla uttrycket i dopfuntskålar och dopvattenkannor är en talande beskrivning av den rening och renhet som den religiösa handlingen innebär. Hennes klassiker den havande kannan med en grep i form av konturen av en livmoder är förmodligen hennes mest kongeniala verk vid den upplösta gränsen mellan det vardagliga och det sakrala. Det är vid denna utsuddade gräns som hennes konsthantverkskap blir som mest originellt.

Anna-Stina Åberg har med sin konst verkat inom Svenska kyrkan och bidragit till dess teologiska och liturgiska förnyelse. Hennes formspråk är, märker man, passande för denna kyrkas stil. Hon har dock inte endast skapat de traditionella föremålen utan också det som en mer katoliserande liturgi behöver såsom ljusbärare, processionskors och processionsstavar. Hennes senaste mest originella skapelse är rekonstruktionen av den votivgåva i form av en silverlöja som fanns och numera således finns i Visnums-Kils kyrka i Värmland.

Om Åbergs fantasi och skaplynne släppts loss i en annan kyrklig kontext som till exempel den katolska med monstranser, sakramentshus, rökelsekar, vigvattenaspergiller, processionsbaldakiner och många flera utensilier, hur nydanande hade inte det kunnat bli? Men det tankeexperimentet kan leda fel. Konstnären Åbergs eget credo bygger på att visionen för skapandet är själv¬erfaren.

Konstnärer av Anna-Stina Åbergs slag är praktiska teologer. De arbetar med språk som är lika nödvändiga som de talade och nedskrivna orden. Devisen ”Skönhet för alla” får hos dem en ny dimension. De exklusiva och dyrbara föremål som skapas blir allas egendom när de används i den gemenskap dit alla som vill har tillträde.