Simone Weil och rätten att slå rot

Svårigheten med att närma sig den fransk-judiska tänkaren Simone Weil ligger inte i att hon skulle vara svår att förstå, som den förre ärkebiskopen KG Hammar nyligen menade i en artikel, inte heller att hon liksom Kierkegaard, Nietzsche och Kafka skulle tillhöra en grupp skriftställare som vi gärna läser men som i grunden är ”ohälsosamma”, som Susan Sontag menade i en essä på 60-talet. Det svåra ligger i att göra henne rättvisa. ”Det enda stora intellektet i vår tid”, sade Camus. Och en av hennes lärare, Alain, skriftställare och filosof, sade efter hennes död: ”Jag kände Simone Weil mycket väl. Jag ansåg henne överlägsen, ja vida överlägsen hela sin generation. […]. När hon kastade sig in i politiken […] väntade jag mig mycket. Mycket? Jag väntade mig helt enkelt lösningen.”

K?G Hammar sätter i sin artikel citationstecken kring ordet sanning och skriver att Simone Weil var övertygad om att Kristus fanns långt utanför kyrkan. Sanningen var för Simone Weil en helig sak, ingenting man satte citationstecken kring, och om förhållandet mellan Kristus och kyrkan var hon tydlig: ”De som tror på Kristus för kyrkans skull och inte tvärtom är avgudadyrkare.” Susan Sontag väljer att se på Simone Weil som ”litteratur” och att tala om hennes ”nobla och fåniga politiska gester”, ”utstuderade självförnekelser”, ”tröttsamma kurtiserande med lidandet”, ”fanatiska asketism”, ”brist på anspråkslöshet” och ”förakt för njutning och glädje”. Men vad sade Simone Weil om glädje exempelvis? ”Glädjen är ett urbehov för själen. Avsaknad av glädje, vare sig det kommer av olycka eller helt enkelt leda, är ett sjukdomstillstånd, som släcker intelligens, mod och offervilja. En kvävningsdöd. Människotanken livnär sig av glädje.”

Simone Weils skarpa blick för filosofiska oklarheter och psykologiska grumligheter är svår att förneka och kan förklara en del av de reaktioner hon väcker. ”Mänsklig mekanism. Den som lider försöker – än genom att öva misshandel, än genom att väcka medlidande – sprida till andra sitt lidande, för att minska det, och på det sättet minskar han det verkligen också. Den som är allra underst, den som ingen ömkar, den som inte har makt att misshandla någon (om han varken har barn eller någon som älskar honom), hans lidande stannar inom honom själv och förgiftar honom.” Ett tvång som stannar vid ingenting: ”Om man är så ytterligt svag att man varken kan väcka medlidande för sig själv eller tillfoga andra skada, så skadar man i stället allt som är bild och uttryck för universum i sig själv. Allt gott och vackert blir då en skymf.”

Allt för lätt är det också att uppehålla sig vid Weils lite udda och på många sätt sorgliga levnadsöde. Var skall man börja? Att hon dog 34 år gammal den 24 april 1943, av ”degeneration i hjärtmuskeln på grund av svält och lungtuberkulos”? Att rättsläkaren rubricerade det som delvis självmord och att lokaltidningarnas rubriker löd: Fransk lärarinna svälter ihjäl sig (Tuesday Express), Mystisk död av fransk fröken (South Eastern Gazette)? Eller skall man beskriva hennes hårda arbetsveckor på fabriksgolven, dit hon sökt sig för att lära känna arbetarnas villkor? Eller att hon tog sig till Spanien för att delta i inbördeskriget, men höll på att dö av brännskadorna som hon fått efter att ha vält en gryta? Att hon ansågs så klumpig, att kamraterna undvek att komma i skottlinjen för hennes gevär? Att hon vägrade sova i sängar av sympati för de hemlösa och gav bort det mesta av sin lön till de fattiga? Eller skall man berätta om hennes bräckliga kropp, om de livliga men ofta tafatta gesterna, om kläderna av manligt snitt som hon alltid bar, om att hon ansågs ful snarare än snygg? Och vad hände den där gången i Luxemburgsparken, då en främmande man närmade sig den unga Simone? Och vad med hennes sexualitet? Och hennes bacillskräck? Och den kroniska huvudvärken?

Det personliga och biografiska hos Weil kan fascinera men ter sig samtidigt som ovidkommande. På så vis liknar hon den litteratur som hon själv satte högt, en Platon, en Shakespeare, delar av Racine. Hennes allvar, moraliska kompromisslöshet och intellektuella kapacitet lyfter henne till en icke-personlig nivå. Margit Abenius, som i början av 50-talet översatte Weils främsta verk, Tyngden och nåden, skriver i sitt förord att det enda sättet att introducera Weil är att översätta henne, ty hennes stil ”så olik all utspädd journalism” kännetecknas så till den grad av att ”tanke och intuition är ett med uttryckssätt” att en redogörelse för hennes tankevärld inte låter sig göras. Det ligger mycket i det, men svårigheten sitter djupare än så. Den som Gud vill fördärva, gör han klarsynt, heter ett talesätt som ligger nära till hands när det gäller Weil. Och hon ställer själv den fråga som i själva verket är ett rop och som ständigt ljuder i hennes ord och tvingar till ett allvar svårt att bära: ”Vad finns det för hopp för oskulden, om den inte blir igenkänd?”

Enligt Weil har vi fått det mesta om bakfoten. Visserligen finner hon i historien spår efter kulturer med en sannare förståelse av vad som är verklighet och vad som är sken, av människan, världen, himmel och jord, men sällan har enligt henne den grundläggande okunnigheten om hur allting hänger samman varit större än i den nuvarande västerländska kulturen. Omkring henne rasar världarna, i form av klasskamp, moderna produktionsformer som slår ut gamla och beprövade traditioner, ett krig, ekonomiskt, kulturellt, militärt, såväl inom som mellan folken, som i framstegets och framtidens namn i en eskalerande fart hotar att undergräva själva de andliga och materiella förutsättningarna för det som gör livet meningsfullt, skönt och gott. Weil väljer det grekiska ordet metaxy – bro, förmedling, mellanled – för att beteckna den gemensamma, kulturella sfären. Språk, social och fysisk tillhörighet, allt som mildrar ensamhet och förhindrar alienation, som främjar broderskap och meningsfull samvaro, håller enligt henne på att gå förlorat i den moderna världen. Ja, kanske att moderniteten kan definieras som detta urholkande, oförmögen som den tycks vara att skapa bärande traditioner och värna mänskliga värden. Weils projekt är dels negativt, att visa på hur vår förståelse av problemen i vår tid brister, dels positivt, genom att hon framlägger en filosofi som kan fungera som såväl utgångspunkt som fundament för en kritik av samtiden. Vägen går över psykologiska iakttagelser och filosofiska reflektioner, ofta skolastiskt färgade, genom sina lite omständliga men alltid skarpa, begreppsliga analyser, över till ibland djärva men konsekvent utförda statsvetenskapliga och historiska utläggningar. För en modern läsare kan det hela framstå som spretigt, men läser man dröjande klarnar bilden och spretigheten faller tillbaka på läsaren; det är vår egen tids splittring som orsakar läsarten – och vår bild av verkligheten. Det är också denna splittring som Weil vill vederlägga. Teologin blir hos henne det språk som förmår förena motsatserna, upplösa motsägelserna, och som måste till, för att världen skall kunna begripas i sin helhet – och försonas.

Angreppet riktar sig främst mot vår tilltro till den moderna vetenskapen och ”makten”. Weil menar att Hitler är den ledare i västerlandet som fullt ut har dragit de logiska konsekvenserna av den världsåskådning som bestäms av vår moderna vetenskap. Hitler upphöjer styrkan till allenarådande, alltså gällande även över människan och hennes relationer, och om den moderna vetenskapen har rätt i sin beskrivning av verkligheten, är det ofrånkomligt att människan – betraktad som materia bland annan materia – måste lyda dess lagar. Men, frågar Weil: ”Hur är barmhärtigheten möjlig?” Antingen måste vi erkänna att det finns en annan makt än styrkan, menar Weil, eller också acceptera att styrkan är allenarådande även i mänskliga relationer: ”I första fallet kommer man i radikal motsättning till den moderna vetenskap som grundats av Galilei, Descartes och andra. I andra fallet kommer man i radikal motsättning till den humanism som uppstod under renässansen och som triumferade i Franska revolutionen.” Weil drar en slutsats som 1942 måste ha tett sig svårsmält, i synnerhet som den kom från en fransyska i tjänst hos den franska exilregeringen i London: ”Den filosofi som inspirerade sekulariseringen och den radikala politiken grundar sig både på denna vetenskap och på denna humanism, vilka, som vi sett, är oförenliga. Man kan alltså inte påstå att Hitlers seger över Frankrike 1940 betydde att en lögn segrade över en sanning. En osammanhängande lögn besegrades av en sammanhängande.” En fundamental dimension har blivit osynliggjord och resultatet är en verklighetsuppfattning som inte går ihop: ”Om styrkan är absolut suverän, så är rättvisan absolut overklig. Men det är den inte. Det är något som vi vet av erfarenhet. Den äger verklig existens i människornas hjärtan. Ett människohjärtas struktur är en realitet bland andra realiteter i vårt universum.”

Med hjälp av metaforer som samtidigt är bokstavligt menade försöker Weil uttrycka denna människohjärtats struktur och realitet. Mot tyngdlagen ställer hon ljuset, ”som vi inte kan beröra och inte väga, men som kommer träd och sädesax att stiga mot höjden trots tyngdlagen”. Och, liksom regnet, är sorgen en verkande kraft på jorden, vilket tårarna i ögonen visar. Vi är dömda att vara en makt bland andra makter, säger Weil, ”att äga det övernaturliga ljus som ensamt kan höja människan över materien”.

Vi kan enligt Weil ta denna dimension för given. Att exempelvis säga att materialismen är sann låter sig sägas, men det faktum att det överhuvudtaget kan sägas, att ord och tankar existerar, bildar mening och kan överföras från en människa till en annan, är någonting som en materialistisk vetenskap (en logisk motsägelse i sig) inte förmår förklara. Det andligas verklighet, för att ta ett ålderdomligt uttryck, försvinner inte för att en vetenskap inte kan förklara den. Weil skriver att en barmhärtig gärning, som görs av kärlek, är ett lika stort under som att någon går på vattnet. Det låter högstämt, och mycket otidsenligt, men kan ju vara sant för det. Förnuftet – när det väl är förnuftigt – säger oss att det som förnuftet inte fattar är verkligare än det som det fattar, menar Weil. Och varför är det så? Därför att det verkliga finns oberoende av vad förnuftet kan tänkas fatta och inte fatta. Den moderna, sekulariserade och vetenskapsorienterade männi­skan greppar det hon finner men är blind för själva greppmekanismen. Hon söker så intensivt, som ett förlorat barn, att han glömmer vad som ständigt gives henne. Weil talar om en uppmärksamhet så ogrumlad och ren att den blir som en bön, ja, att denna högsta uppmärksamhet är bön.

Analogt med styrkan på den materiella nivån råder makten på den andliga. I människans värld, från den individuella till den samhälleliga, har en idé om maktens ofrånkomlighet blivit förhärskande. Makten har korrumperat vår verklighetsuppfattning genom att hävda att den är – verklig. På samma sätt som styrkan i den moderna vetenskapen har överskridit sina naturliga gränser har makten gjort sig gällande bland männi­skorna. Men makten är en imaginär historia, säger Weil, en fantasi. Den är en negation, ett förnekande av verkligheten, kanske detta förnekande självt. ”Jag är övertygad om att maktbegreppet är centralt i varje försök att tänka klart över de mänskliga relationerna – det är det där X:et som förvandlar varje person som utsätts för det till ett ting.” Idén att en människa skulle vara ett ting är visserligen en logisk motsägelse, konstaterar Weil, ”men det som är omöjligt inom logiken blir fullt möjligt i livet, och denna motsägelse som själen härbärgerar sliter den i stycken”.

Maktens förutsättning är att den har tillgång till ”en svärm av tomma begrepp och abstraktioner”, och Weil exemplifierar med begrepp som kapitalism, liberalism och kommunism, vilka vi uppfattar som speglande en verklighet men som i själva verket hindrar oss från att se vad som utgör problemets data. Uppgiften blir för Weil – och för varje intellektuell – att urskilja de verkliga begreppen och avfärda dem som fun­gerar som besvärjelseformler mer än någonting annat; ett liberalt samhälle som anser att varje problem som uppstår beror på för lite liberalism, en demokrati som undviker all självkritik genom att hävda att lösningen heter än mer demokrati, och så vidare.

Att makten strävar efter att behålla sitt grepp beror på att den bygger på illusioner och därför inte kan vara annat än instabil. Visserligen är de styrande alltid färre än de som lyder, men just för att de är få bildar de en enhet som är starkare än massan, vilken endast undantagsvis är enad. Att makthavarna förr eller senare faller beror på att deras maktinstrument (vapen, ekonomiska resurser, tillgång till medier, och så vidare) har en materiell sida som när som helst kan hamna i någon annans händer. Detta ständigt närvarande hot tvingar maktens representanter till ett så att säga ”neurotiskt” förhållningssätt till sin omgivning, och i sina försök att möta detta (på samma gång inbillade och verkliga) hot, utvidgar de sina maktanspråk till dess att underlaget för en sådan ”tillväxt” är urholkat. Och då faller de, som av sin egen tyngd.

För att förstå hur Weil rättfärdigar sin kritik måste man se den underliggande premissen i hennes filosofi. Mot fantasin ställer hon det verkliga. Mot intelligens och intellekt ställer hon inspiration och kärlek. Hon hävdar med emfas att det endast är genom en högre form av uppmärksamhet som vi kan möta verkligheten som sådan, att det är med denna förmåga som vi kommer i direkt beröring med tillvaron. Ett intellekt som är frikopplat från denna uppmärksamhet – hur intelligent det än må vara – befinner sig på villovägar och berövar verkligheten dess värden – dess verklighet. ”Tron”, som Weil även benämner denna uppmärksamhet, är en erfarenhet, och inte en lägre form av vetande, som man ofta föreställer sig. ”Tron är erfarenheten att förnuftet upplyses av kärleken.”

Fantasin av-inkarnerar människan, kärleken för henne till verkligheten. Hur är det möjligt? Genom att kärleken har behov av verklighet: ”Kan man tänka sig något hemskare än att en dag bli varse att man tvärs­igenom den kropp man har framför sig har älskat ett väsen som inte är annat än en inbillning? Det är straffet för vårt brott att ha närt kärleken med fantasier.”

Erfarenheterna från fabriksgolvet ger Weil tuberkulos men också en insikt om hur människan berövas verkligheten. Det dagliga tvånget, känslan av att vara ett bihang till maskinerna, av att inte existera i egen rätt, bryter på några veckor ned hennes självkänsla. Det som hon trodde var inre skäl, visade sig var beroende av yttre faktorer. Värdighet, självaktning, stolthet överlever inte i en omänsklig omgivning. När jaget drabbats av ett övermäktigt lidande, av utstötthet, våld, svek och verklighetsförlust, hotar den yttersta olyckan: ”Själen mister förmågan att älska.”

Om Weil haft några förhoppningar om en samhällsförändring kommande ”underifrån” ger hon upp dem på fabriksgolvet. Impulsen till revolt förtvinar i den moderna produktionsprocessen, det ”kvantitativa trycket” ser till att det enda värde som överlever är ”effektiviteten”, och kvar står en passiviserad, i det närmaste håglös människa, vars blick inte sträcker sig längre än till plånboken och vad den kan tänkas ge. ”Arbetarklassen betyder ingenting och kommer aldrig att någonsin betyda någonting”, konstaterar Weil.

Låt oss definiera betingelserna för glädje, låt oss klargöra vilka de grundläggande mänskliga behoven är, såväl de materiella som de andliga, och låt oss göra det i formuleringar som var och en kan godkänna. Weil arbetar med uppgiften tills hon stupar. Det kommer att resultera i Att slå rot, en bok som liksom alla hennes böcker publiceras först efter kriget, flera år efter hennes död. Behov är fakta, säger Weil. Liksom människan behöver äta och sova, behöver hon mat och möjligheter till att sova. Mot varje behov svarar en förpliktelse, och detta gäller även de andliga behoven. Samhällets uppgift är att se till att såväl behoven som de tillhörande förpliktelserna är erkända – i annat fall förfaller behoven till tomma rop, till krav på ”rättigheter”. ”Begreppet rättighet har släktskap med ord som andel, utbyte, kvantitet. Det har något av handel i sig. […]. Att stå på sin rätt betyder alltid att lägga in krav i tonen och har väl den tonen blivit allenarådande, då står redan makten redo i bakgrunden, för att ge den eftertryck, varför­utan den blir löjlig.”

Frihet är ett grundläggande andligt behov, säger Weil, och ringar in några förutsättningar för att det skall röra sig om en reell, grundad frihet: ”När möjligheten att välja är så stora att de skadar det allmännas bästa åtnjuter människorna ingen frihet. Ty antingen måste de fly in i ett tillstånd av ansvarslöshet, barnslighet eller likgiltighet, och i allt detta kan de inte finna något annat än leda, eller också är de dömda att ständigt tyngas till jorden av fruktan att skada andra.” Yttrandefrihet bör gälla ovillkorligt, men endast för individer, ty frihet är ett intellektets behov: ”Ingen sammanslutning kan alltså rätteligen kräva yttrandefrihet, ty ingen sammanslutning har det ringaste behov därav.” Varför inte förbjuda politiska partier? säger Weil, ”överallt där det finns politiska partier är demokratin död”. Vi har glömt statsapparatens främsta funktion (som alltså inte är att ansvara för skattebetalarnas pengar) och därmed omöjliggjort det goda samhället: ”Statens rättsskipande funktion är oförenlig med propaganda. Följaktligen med partiväsendet.”

Ett annat andligt behov är Ordning, som definieras som ”en vävnad av sociala sammanhang, av bindande förpliktelser”. Titeln Att slå rot syftar på detta: nödvändigheten av att skapa en jordmån där det är möjligt att slå rot. Weil skräder inte orden här: ”Allt som har den effekten att det gör en männi­ska rotlös eller som hindrar henne från att slå rot är kriminellt.”

Ansvar, att veta att man är till nytta, och rent av nödvändig, är ett andligt behov. Trygghet ett annat. Och Lydnad, som man enligt Weil blir sjuk av att berövas. Människan är utsvulten på lydnad, vilket alla fals­ka gudar visar, säger Weil, och nämner Napoleon, Jehova och Allah som exempel på sådana. Straff är ett andligt behov; att ge brottslingen en möjlighet att sona sitt brott och återföras till Lagen. Och Sanning. Och Jämlikhet, med tillägget att när penningen gjorts till enda drivkraft har man underminerat jämlikheten och därmed förgiftat hela samhällslivet. ”Den rörliga, flytande klasskillnaden väcker driften att arbeta sig upp och har inte mer med jämlikhet att göra än den stabila.”

En vän av ordning frågar sig kanske varför man skall ställa upp på de förpliktelser som behoven svarar emot. Är inte männi­skan en egoist som lever främst för sig själv? Weil svarar att det är den största fantasi att tro att vi överhuvudtaget kan vara egoister. Dels kan vi inte leva som ändamål för oss själva utan är alltid riktade ut mot omvärlden, dels – vilket är det samma – hungrar människan efter det goda, eftersom det goda är detsamma som det verkliga. Weil blir ändå svaret skyldig: Varför lever vi inte enligt dessa riktlinjer redan? Varför föredrar människor ”avgudar” framför verklighet, sanning och godhet? Och hur kan det goda vara liktydigt med det verkliga? Kanske skulle Weil ha svarat med att citera sig själv: ”Glädje: fullhet i själva verklighetsupplevelsen.” Men fantasierna? Varför väljer vi dem? Därför att vi längtar efter det goda men saknar det tålamod och den uppmärksamhet som krävs? Därför att frestelsen till ett ”inre liv” blir för stark och befrielsen genom fantasin för stor?

Alla som kan hantera en penna har ett ansvar för den situation vi lever i, menar Weil. Litteraturens roll ligger i dess förmåga att bidra med öppningar till det goda, men eftersom författarna till övervägande del ägnar sig åt fiktioner är det fullt möjligt att fördöma litteraturen i dess helhet. Och varför inte? säger Weil. ”Passionerade författare och dito läsare kommer här att ropa högt och säga att bristande moral inte är någon estetisk bedömningsgrund. Men de måste då bevisa, vilket de aldrig har gjort, att endast estetiska bedömningsgrunder får tillämpas på litteraturen. Då ju de som läser böcker inte utgör något släkte för sig, då de som läser är samma människor som fyller en mängd andra funktioner, kan det omöjligt vara så att litteraturen är fritagen från kategorierna gott och ont, vilket alla mänskliga aktiviteter är underkastade.”

Det är inte bara i litteraturen som fiktionen föder omoral. Det sker även i själva livet, säger Weil. Framtiden diktar vi upp för oss, det förflutna likaså, och vi ser vad vi helst vill se. Verkligheten förser oss med materialet, alldeles som hos romanförfattarna: ”Det är bara när verkligheten ger oss en stöt så stark, att vi för ett ögonblick vaknar upp, t.ex. vid mötet med en helig man, eller om vi störtas ned i olyckans och brottets sfär, som vi kan för en minut känna det ondas fasansfulla monotoni, eller det godas ofattliga, underbara skönhet. Men vi sjunker snart tillbaka i vår vanliga halvdvala, som vi fyller ut med vårt prat.”

I brist på en kultur som tillgodoser människans behov av att slå rot återstår fiktionerna, allt annat blir outhärdligt. Men eftersom även ensamheten utvidgas i takt med att människan lösgör sig från det verkliga, blir inte bara själva verkligheten henne snart olustig, utan också hennes fiktioner. Det som borde ha givit lust, njutning eller tröst blir främmande. Vi faller ned till tingens nivå, börjar leva av och för sinnesintryck: ”Det verkliga i livet är inte sinnesintryck, det är aktivitet – jag menar då aktivitet i både tanke och handling. De som lever på sinnesintryck är materiellt och andligt endast parasiter jämfört med arbetande och skapande människor.”

Simone Weils sista brev är mycket uppgivna. Hon äter inte, hon sover inte. Hon träffar allt färre människor. Hon har sagt upp sig, trött på ”härvan av absurditeter”, på maktkampen i de ledande kretsarna bland exilfransmännen, på propagandan (där tyskarna framställs som odjur), på bristen på allvar i en situation där Europa hotar att brinna upp. Vårt förflutna är vår största skatt, skriver Weil, ty där finns det mest verkliga, det som inte går att ljuga bort. Men nu bombas det sönder och samman. En värld går upp i rök, och ingen lyssnar. Den äldsta dottern i huset där Simone hyr ett rum ser på kriget som en risk för henne själv att träffas av bomber. Ja, hela hennes liv kretsar kring schlagersånger, smink och kläder. ”Hon har inte två tankar i sitt huvud, hon har inte en”, konstaterar Simone i ett brev till sin mor. En morgon hittas Simone avsvimmad på golvet. Hon förs till sjukhus. Tuberkulosen har slagit ut, hon blir inte bättre, och hon ber om att förflyttas till ett sanatorium ute på landet. I breven till föräldrarna berättar hon ingenting, i deras värld är hon frisk, arbetar, och njuter av våren i London. ”Vilket vackert rum att dö i”, utbrister Simone, när hon ser utsikten mot trädgården. Handstilen förblir fast, hon svarar sin mor in i det sista: ”Kära M, du tror att jag har någonting att ge. Det är illa uttryckt. Men också jag har mer och mer ett slags inre visshet om att något är nedlagt i mig, en fond av rent guld, som är till för att ges ut. Det är bara det, att mina iakttagelser av min samtid allt mer övertygar mig om, att det inte finns någon som vill ta emot det.”

Einar Askestad är författare, bl.a. till boken Frånfällen 2010, Stockholm.