av CHRISTINE ZYKA
I augusti 2023 var det exakt 80 år sedan filosofen Simone Weil (1909–1943) gick bort. Hennes korta liv präglades av ett outtröttligt tankearbete och en rad erfarenheter, av både självvald och oförmodad art. Weil dör i London under ett pågående andra världskrig. Världskriget är också Weils stora huvudbry, både filosofiskt och praktiskt, de sex sista åren av hennes liv. Det är troligtvis den 25 eller 26 november 1942 som Weil anländer till Liverpool, för att efter par dagars karantän vara på plats i London, där hon skulle medverka i den av Charles de Gaulle ledda motståndsregimen Det fria Frankrike. Tack vare bland annat hennes forna kamrat Maurice Schumann, hade hon fått i uppdrag att delta i det redaktionella omvärderingsarbetet av den tredje republiken. För Weil, som konkret och på plats ville hjälpa till som sjuksköterska i kriget, och som dessutom hade författat en plan för detta, motsvarade uppdraget föga hennes egna förväntningar.
Redan före Londontiden var Weil aktiv i motståndsarbetet. Först en kortare tid i Vichy där hon även hamnade inför rätta för inblandning i motståndsrörelsen. Därefter genom att dela ut illegal press i Marseille. Hon författade också en rad artiklar under pseudonymen Émile Novis, som på ett maskerat eller rent av allegoriskt sätt kritiserade nazism och kommunism. Artiklarna publicerades i den filosofiska och litterära tidskriften Les Cahiers du sud under ledning av Jean Ballard. Texten ”Illiaden eller sången om styrkan” som publicerades i två nummer 1940–1941 (i Personen och det heliga, Artos 1994) utgör kanske det mest kända exemplet.
Men varför medverkade Weil i andra världskriget? Hur påverkade detta engagemang hennes tänkande? Men även omvänt; hur påverkade hennes tänkande ett aktivt deltagande i kriget? Hur Weil deltog och såg på andra världskriget är ett ämne som inte alltid får en så stor plats i Weilforskningen som det faktiskt förtjänar.
Weils engagemang i krig
Weil är ingalunda ensam om att som fransk filosof engagera sig i frågor som berör krig. Under spanska inbördeskriget (1936–1939) tar en rad filosofer och intellektuella plats i diskussionen kring krigets betydelse. Det som emellertid utmärker Weils engagemang – vilket förvisso är påtagligt i alla de olika uppdrag Weil genomför – är hennes ständiga strävan efter att förena tanke och handling. Trots att Weil är pacifist – ehuru inte på ett radikalt sätt – precis som sin gymnasielärare filosofen Alain (Émile-Auguste Chartier), deltar hon därför 1936 i det spanska inbördeskriget, övertygad om att situationen i Spanien är av den art att man inte bara kan stå och titta på. Engagemang är därför något mer än ett intellektuellt engagemang för Weil; något mer än en tankeverksamhet eller att vara ”filosofiskt engagerad”, som Jean-Paul Sartre senare uttryckte det. För Weil handlar det om att ”exponera sig själv för verkligheten”, för att tala som filosofen och Weilkännaren Robert Chenavier. Att förstå verkligheten kräver att människan utsätter sig för den – med hull och hår. I likhet med Sartre är Weils engagemang inget man kan välja bort. När kriget väl begynner är hon redan indragen i en mission för rättvisa som medför moraliskt ansvar. Men till skillnad från Sartres existentialism räcker det inte med att intellektuellt besvara eller litterärt bemöta denna situation genom att tillskriva den mening. Det enda sanna sättet att vara engagerad på är att genomgripande exponera sig för verkligheten, att direkt vilja bemöta den med hela sitt vara.
Icke desto mindre blir Weils medverkan i spanska inbördeskriget en kort och bitter erfarenhet, vilket också är en anledning till att hon senare bryter med Alains voluntarism. I ett brev till författaren och rojalisten George Bernanos (1888–1948) delger hon sin erfarenhet av hur människor som till synes är viljestarka och engagerade i rättvisefrågor blir svaga inför barbari. Människan kan vara hur oböjlig och karaktärsfast som helst, men när kontexten tillåter våld blir dödandet en naturlig lag: ”När man vet att det går för sig att döda utan risk för straff eller klander, så dödar man, eller så hälsar man med uppmuntrande leenden dem, som dödar” (Personen och det heliga).
Weils erfarenhet av hur man dödar i krig kan här inte jämföras med den banala ondska hos Hannah Arendt, som bygger på att blint, men plikttroget, lyda överordnade. På den sida Weil deltar i kriget är de flesta frivilligt engagerade. För Weil handlar den bittra erfarenheten huvudsakligen om ”inställningen till dödandet” (Personen och det heliga). God inställning till rättvisan leder till att människans värdighet aldrig åsidosätts på ett mekaniskt sätt. Fallen i Weils egna läger, i trakten kring Barcelona, vittnar om det motsatta. En själ som orienterar sig mot fel källa tyngs ned, åt dödandets håll. Paradoxalt nog verkar tyngdkraften i termer av sociala krafter här föregå människans frihet. Den anarkistiska kontexten medför ett slags djungelns lag som smittar av sig. Samtidigt kan ingen handla utan att själv orientera sig. Frihet yttrar sig alltid i handling mot något. Emmanuel Gabellieri menar därför att tyngden hos Weil både är en förutsättning för frihet och utgör dess effekt (omvänt gäller samma sak för ljuset och nåden eller den rättvisa inställningen), vilket Weil ingående tematiserar, långt efter sin krigserfarenhet.
Motståndsrörelse och nätverkande
I proportion till Weils korta, cirka två månader långa medverkan i det spanska inbördeskriget finns det oerhört lite skrivet om Weils längre, sexåriga medverkan i andra världskriget; sex år om man räknar med hennes intellektuella förarbeten som i dag finns publicerade i den del av de samlade verken som har undertiteln ”Mot kriget” (Œuvres Completes II 3). Intressant nog skiljer sig dessa krigsengagemang åt, både vad gäller intention och aktiv medverkan. Avgörande i sammanhanget är förstås Weils möte med Kristus kring 1938, vilket färgar av sig på hennes syn på och deltagande i andra världskriget – även om det förblir i kontinuitet med hennes tidigare erfarenheter.
Under ett halvår, i slutet av 1941 fram till maj 1942, delar Weil ut Les Cahiers du témoignage chrétien, en ekumenisk tidskrift grundad av jesuiten Pierre Chaillet (1900–1972). Tidskriften i fråga är den enda kristna illegala press som vid denna tidpunkt öppet kritiserar Vichyregimens antisemitism (La résistance spirituelle 1941–1944. Les cahiers clandestins du témoignage chrétien, Albin Michel 2001). Pater Chaillet som bevittnar krigets upptakt från Österrike är känd för att oförbehållsamt fördöma nazismen. Han finns därför redan med i Gestapos register när han återvänder till Lyon 1940 och grundar motståndsrörelsen Témoignage chrétien. Pater Chaillet som verkar under pseudonymen Prosper Charlier, ägnar sig inte enbart åt att skriva artiklar, utan även åt förfalskning av identitetshandlingar och att gömma undan judiska barn. I sin biografi Pierre Chaillet (Fayard 1988) sammanfattar Renée Bédarida Chaillets liv med två för denne jesuit väsentliga och villkorslösa krav: ”sanning och barmhärtighet”.
Vad gäller Weils medverkan i utdelandet av Les Cahiers du témoignage chrétien i Marseilles omnejd, hänvisar jag nedan till Malou Blums bok, Le choix de la résistance (Cerf 1998). Det är nämligen genom Blums vittnesbörd som vi i dag främst känner till Weils insatser i detta nätverk av hemliga, oftast kristna, agenter. Tack vare Blum lär vi också känna Weil från vänskapens glada sida, där ransonering tillfälligt kunde åsidosättas för det Weil kallade ”vänskapens skyldigheter”. Men Blums fascinerande skildring torde vara intressant för alla som vill förstå motståndsarbetets risktagande inifrån. Det är dominikanpater Joseph-Marie Perrin som till Blum förmedlar kontakten med Weil, när Blum som ny ansvarig står inför uppbyggandet av sitt nätverk av tidningsutdelare. Att vara ansvarig för ett nätverk var ingen enkel uppgift, skriver Blum. Det handlade inte sällan – som i hennes eget fall – om att ljuga för den egna familjen. Allt var hemligstämplat: att man delade ut tidskriften förstås, vem som ingick i ens nätverk och hur många tidskrifter som delades ut i det egna nätverket. Inte ens ansvariga personer kunde sinsemellan dela dessa uppgifter. Vännerna Blum och Weil visste därför mycket lite om varandras insatser. Det är också därför ingen som vet exakt hur stort ansvar Weil egentligen hade. Till Maurice Schumann skriver Weil senare från New York att hon hade ”ett ganska stort ansvar” i nätverket. Simone Pétrement omnämner mycket kort engagemanget i sin biografi över Weil. Som en viktig del av Weils betydelsefulla insatser i kriget, förvånas Blum över hur lite det har skrivits om Weils medverkan i detta viktiga men för henne med judisk bakgrund extremt farliga uppdrag.
Ett drygt år senare när Weil är på plats i London återkommer hon till nätverkets och den illegala pressens roll i sina tankar över det pågående kriget. Tre texter är värda att nämna i sammanhanget (alla i Œuvres Completes V 1): ”Kämpar vi för rättvisa?”, ”Detta krig är ett religionskrig” (som också finns översatt till svenska i Personen och det heliga) och ”Reflektioner kring revolten”. Det är framför allt i ”Reflektioner kring revolten” som Weils tankar om den illegala pressen framträder. Som enda text där Weil anger konkreta åtgärder eller rent av en handlingsplan för en fransk organiserad form av motstånd, är det tänkbart att just denna text lästes upp för Charles de Gaulle själv.
Den illegala pressens roll framstår i ovan nämnda text som beundransvärd, men Weil pekar också på dess tillkortakommande och dess onödigt riskabla faror för alla inblandade i motståndsrörelsen. Dessutom består pressen enbart av ord eller av ”uppmaning till handling”. Weil efterlyser därför ord som tillsammans med handlingen, ”leder till konkret och materiell förstörelse för motståndaren” (Œuvres Completes VI 1, min översättning). Weil talar nu av erfarenhet och tycks se ett behov av en upptrappad form av civil olydnad eller revolt från fransmännens sida, om kriget ska ta slut. Precis som med det spanska inbördeskriget räcker det inte längre med en passiv form av pacifism. Ett eko till konkret och detaljerad handling återfinns även i verket Att slå rot, som Weil skriver parallellt med ovan nämnda texter. Att tro att fransmännen skulle skrida till handling på eget bevåg räcker inte. Den Londonledda regimen måste därför ”oavlåtligt och så detaljerat som möjligt, samt med alla tillgängliga medel, radio och annat, ge anvisningar om vilka handlingar som bör utföras”.
Sammanvävningen
Att slå rot illustrerar annars främst hur Weil tänker sig bakgrunden till Frankrikes sammanbrott och dess ödesdigra konsekvens – Vichyregimen, inte bara i termer av en militär förlust, utan framför allt ur ett moraliskt, politiskt och andligt perspektiv. Det vidhåller även Christine Ann Evans i sin omfattande historiska analys av den tredje republiken, The French Historical Narrative and the Fall of France. Simone Weil and her Contemporaries Face to the Debacle (Lexington Books 2022). Historiskt sett är Frankrikes statsskick enligt Weil labilt långt före den tredje republiken (1870–1940). Därför är det varken de olika ledarnas oförmåga att styra eller avsaknad av nationens ”heliga” identitet efter 1870 som är roten till problemet. För Weil börjar sammanbrottet redan med modernitetens intåg.
Det är i Platons Statsmannen som jag menar att Weil finner visionen till en ny sammanhållen eller sammanvävd (fjärde) republik. Två begrepp är centrala för denna hypotes: sjukdom och väv (nät). För det första analyserar Weil fransmännens sammanbrott i termer av sjukdom. I Att slå rot handlar det som bekant om att råda bot på rotlösheten. Men hos Platon kan sjukdom även definieras som konflikt, tvedräkt eller splittring (statis på grekiska, Jfr Sofisten 228 a-b och Staten 444 c-d). En stat som dissocieras eller splittras internt går under, precis som en sjuk själ som är i konflikt med sig själv, får hela människan att falla ihop. På så sätt återspeglar själens interna motsägelser också sammanbrottet inom en polariserad och splittrad stat hos Platon. Weil diagnosticerar rotlösheten i samhället, beskriver dess symptom och föreslår ett botemedel. Härvidlag blir medicin och politik två angränsande vetenskaper.
I Statsmannen förklaras intern konflikt med att de två mänskliga egenskaperna kraftfullhet (kvickhet) och återhållsamhet (besinning) ”har fått ett slags krigstillstånd på halsen och aldrig blandas med varandra i respektive handlingar”. Detta gäller för varje enskild persons temperament, kardinaldygderna mod och måttfullhet, men också representativt för olika grupper i samhället. Så länge konflikten berör mindre spörsmål är tillståndet inte så allvarligt, men om det gäller allvarliga frågor utgör denna konflikt ”det farligaste hotet mot statens hälsa”.
Weil analyserar denna handlings- och meningsskiljaktighet i samhället, i termer av starka och svaga respektive vinnare och förlorare, i sina skrivböcker. I Att slå rot utgör både jordbrukare och arbetare grupper i det franska samhället, som historiskt sett har fått förändrade egenskaper och därmed bidragit till sjukdom och sammanbrott. En fungerande social miljö kan dock inte välja att utesluta förlorare på bekostnad av vinnare. Samtidigt är det mot naturen att dessa sidor skulle kunna uppnå en förlikning i någon social miljö över huvud taget. Det krävs därför en metod av något förmedlande tredje för att hålla ihop statens olika delar – lagar och en övernaturlig inspiration. Det är i detta sammanhang Weil åberopar Statsmannen, som i den svenska översättningen av Att slå rot felaktigt har översatts till Staten av Gunnel Vallquist.
Hur överskrider man då intern splittring? Hur uppnår man en sammanvävd eller sammanflätad enhet i både själ och stat? Weil påpekar att statsmannens uppgift, i analogi med vävarens hantverk som med poetisk inspiration sammanlänkar varp med vävens inslag, är att sammanföra eller länka samman samhällets antagonister med hjälp av en god inspiration. Ett gott samhälle kan därför liknas vid en social väv, precis som alla andra förmedlande instanser: familjen, församlingen, föreningen eller associationen. Allt i skapelsen kan liknas vid en väv, där den sociala väven bäst förklaras i analogi med den naturliga. Ur det perspektivet kan den vackert sammanfogade sociala väven även liknas vid tyget på en filt eller kappa, som skyddar och skyler den egna staten mot is, kyla och vindar. Med detta sagt, är det andra begreppet som Weil använder i sin analys av Frankrikes sammanbrott just väven, nätet eller tyget. Både väv, tyg och nätverk har etymologiskt sett också alla ett gemensamt ursprung, vilket inte minst latinets ord retis vittnar om.
Självutgjutelse
Det blir inte många månader som Weil arbetar för Det fria Frankrike och dess sammanslutning med La France combattante. Kort före sin död 1943 skriver hon till sina föräldrar att hon inte har något ansvar under denna regim längre samt att hon har tröttnat på dess interna trassel. I väntan på ett retikulärt, lagbundet och av sanningen inspirerat samhälle, för vilket de Gaulle är otillräcklig, är motståndsrörelsens inneboende sammansättning Weils absolut främsta bekymmer, både i ord och handling. Men att få strida vid fronten blir aldrig den verklighet Weil hade önskat sig. Av den anledningen förstår vi också att hon så innerligt ångrade att hon över huvud taget hade lämnat Frankrike.
Den text som beskriver hur Weil själv såg på sin och kvinnornas roll i motståndsrörelsens konkreta markarbete i kriget heter: ”Projekt att utbilda sjuksköterskor i frontlinjen” (Œuvres Completes IV 1, min översättning). Weil börjar författa texten redan under perioden i Marseille 1942, men det är först i New York som hon redigerar färdigt den. Från New York skickar hon sitt projekt till en rad vänner, filosofer, politiker och associationer (som Röda Korset), utan någon som helst respons, till hennes stora besvikelse.
Texten berör inte specifikt kvinnor som till yrket är sjuksköterskor. Den handlar om något annat, om att väva samman det manliga krigiska motståndet med en komplementär kvinnlig besinning av tröst och närvaro. Vi återfinner alltså även här Platons idé om den svåra, men nödvändiga, ihopvävningen, som Weil senare anspelar på i Att slå rot. Det är också i termer av ett ”helt nytt problem” som Weil beskriver detta projekt, precis som i Att slå rot.
Att offra sitt liv i kriget gäller inte uteslutande för män. För om inga kvinnor är närvarande, vem ska då lyssna på de döendes sista ord? Motståndsrörelsens egen sjukpatrull hinner knappt mer än bära bort liken från krigsplatsen, hävdar Weil. Men självutgjutelse är också den enda fullkomligt ex-statiska rörelse av frihet som människan kan utföra. Genom att maximalt gå utanför sig själv, överlämna sig, eller transcendera sig mot ett okänt men gott ändamål, bejakar människan i självoffret samtidigt sin immanens fullt ut. Men att handla på detta självutgjutande sätt – utan att få något som helst tillbaka – går emellertid inte utan nåd eller inspiration, vars kärna både är förutsättningen och verkan för samma absoluta frihet. ”Det helt nya problemet” i den mot teologin nu öppna filosofin är människans förvandling under nådens inverkan enligt Weil.
Kvinnans roll i kriget har även ett symbolvärde, som Weil främst hämtar från helgonet Jeanne d’Arc, men även från strider mellan nordgermaner och romare. Synliga kvinnor i det Weil kallar för en ”oväntad specialstyrka” i kriget kan nämligen vara en påminnelse om det hem och familj som soldaterna – från båda lägren – tvingats lämna bakom sig. I den mest utsatta situationen verkar därför kvinnorna, rent symboliskt, för ett ögonblick kunna återskapa den värld som håller på att grusas, i ett för alla meningslöst krig.
I dag har tiderna förändrats så mycket att Weils text framstår som aningen naiv, och detta av helt andra skäl än under den tid Weil själv verkade. Icke desto mindre spelar självutgjutelsen en så avgörande roll för Weil att man endast kan förstå hennes sista månad i livet mot bakgrund av den. Att bli hindrad från sin eget samvetes övertygelse eller kallelse, lamslog henne förmodligen mer än den tuberkulos hon utvecklade. Ty den medverkan i kriget Weil kort före sin död förespråkade för sig själv, var inte enbart av moralisk eller filosofisk art. Det fanns ingen given moral som förklarade för henne personligen hur hon bäst skulle agera för det allmänna bästa. En sann medverkan i kriget handlade om att fritt välja att överlämna den egna friheten en gång för alla, eller snarare om att på ett konkret sätt välja Gud, i en akt av absolut lydnad. Vid 34 års ålder ansåg en kristen Weil att förverkligandet eller inkarnationen av denna lydnad var att aktivt som kvinna delta i kriget. I en fredligare värld hade kanske hennes lydnad konkretiserats på helt ett annat sätt.
Texten är en omarbetning av ett föredrag som hölls på Katolskt Forum i december 2022.
Christine Zyka är fil. dr i filosofi och lektor vid Newmaninstitutet.
Ur Signum nr 2/2024, s. 23–28.