Sir Roger Scrutons religionsfilosofi

En sen sommarkväll satt en grupp akademiker intresserade av den västerländska civilisationens kanon i ett kloster i Dubrovnik och samtalade över ett glas vin om bland annat litteratur, filosofi, och teologi. I denna grupp befann sig den brittiske filosofen Roger Scruton, som tidigare under dagen hade talat på konferensen alla samlats för. Jag frågade professor Scruton varför han i sina memoarer, Gentle Regrets (2005), skriver att han inte hade några problem att acceptera alla de kristna lärosatserna, förutom premissen om Guds existens, men nu på senare år skrivit nästan uteslutande om Gud. Han svarade att det kunde bero på två saker: att han inte är samma person nu som då, vilket han tyckte var ett svagt argument, eller att det är svårt att acceptera premissen om Guds existens, men att han till slut har gjort det.

Scruton har ägnat många år åt att tänka på Gud. Hans prestigefyllda Gifford Lectures ledde till boken The Face of God (2012), och de lika prestigefyllda Stanton Lectures utmynnade i The Soul of the World (2014). Tidigare har han även gett ut boken Our Church (2012), en personlig beskrivning av den anglikanska kyrkan, och han har skrivit om allt ifrån konservatism, miljöfrågor, kultur, Wagner och filosofihistoria till sitt eget specialområde, estetik. Utöver detta har han komponerat två operor, hjälpt till att starta och driva ett underjordiskt universitet i det kommunistiska Polen, författat ett flertal romaner och blivit adlad av drottning Elisabeth.

I år har en antologi getts ut av förlaget Bloomsbury, The Religious Philosophy of Roger Scruton, med bidrag av många religionsfilosofer och akademiker från framför allt Storbritannien, Irland och USA för att kommentera Scrutons tänkande. Inledningen är skriven av den irländske filosofen Mark Dooley och bland de övriga författarna märks exempelvis John Cottingham, Michael Pakaluk och Chantal Delsol. Inkluderad i antologin är även en diskussion mellan Scruton och Charles Taylor, som hölls 2014 vid McGill University om det sekulära och det sakrala.

Centralt i Scrutons tänkande är att det transcendenta fortfarande är viktigt i vår tid. När vi söker efter mening i livet, refererar vi ofta till saker som heliga, rena, vackra, och vi talar även om dess motsatser som det profana och ohelgade. För Scruton finns det en kognitiv dualism, som inte bör ses i ontologisk bemärkelse utan snarare som två olika sätt att se på världen. Å ena sidan kan vi se på världen som den beskrivs av vetenskaperna, nämligen genom att se kausala samband och referera till hur saker och ting fungerar. Men vi kan även söka efter mening, vilket vi endast kan göra med hjälp av transcendentala begrepp som pekar mot en värld bortom det ögat kan se. Scruton, som är djupt influerad av Immanuel Kant, menar dock att vi aldrig kan nå utanför denna värld, utan att vi står såsom vid ett fönster i en trappuppgång och blickar ut mot det vackra landskapet, samtidigt som vi är tvungna att ständigt fortsätta upp för trappan eftersom we are prisoners of time and our steps trudge always onwards and up.

Den kognitiva dualism som Scruton talar om beskriver han ibland genom att jämföra med en tavla. När vi ser Mona Lisa, kan vi se färgpigment och penseldrag. Men vi kan även välja att se ett ansikte med ett leende. På ett liknande sätt kan vi beskriva ett leende som effekten av olika rörelser av mänsklig muskulatur, men det räcker inte för att förklara vad ett leende är. Ansiktet, och leendet, ger oss en glimt av en annan person, av en annan varelse som är ett självmedvetet subjekt. Här lånar Scruton Husserls begrepp Lebenswelt för att förklara att personer lever i en livsvärld som är gemensam, och det är hur vi relaterar till varandra som står på spel när vi väljer sätt att tala om varandra.

I den nyutkomna antologin finner vi många uppskattande beskrivningar av Scrutons filosofi, men även respektfylld kritik. Filosofen Anthony O’Hear menar att den kognitiva dualismen inte håller, eftersom jaget inte är ett fysiskt objekt som kan studeras, utan snarare en person med egenskaper som inte kan förklaras med hjälp av fysik. Först när jag dör blir jag (enbart) ett fysiskt objekt. Hans slutsats är att när man ser mig som en person med vissa egenskaper så är det inte fråga om någon kognitiv dualism, utan om att se mig på det enda sätt som är korrekt.

John Cottingham kritiserar i sitt bidrag Scruton för att estetisera sin filosofi för mycket. Enligt Cottingham är Scrutons filosofi omgärdad av estetiska referenser, men för att en tro, i detta fall den kristna, skall vara meningsfull måste den bygga på någon sanning. Här menar han att den kristna moralen, som syftar till självuppoffrande kärlek oberoende av vad världen säger, leder till ett gott liv i strävan efter att efterlikna Kristus. Den anglikanske prästen Brian Hebblethwait följer liknande tankespår, och menar att Scruton inte fullt ut förstår de metafysiska konsekvenserna av sin egen filosofi. Kants begränsning av kausalitet till orsak–verkan-relationer enbart i den empiriska världen måste förkastas om vi skall kunna tala meningsfullt om transcendens och världens beroende av Gud. Skapelsen är i en beroendeställning till Gud, vilket innefattar både orsak och verkan, skriver Hebblethwait.

I det inledande kapitlet ger Mark Dooley några hänvisningar till hur Scrutons filosofi kan förenas med en katolsk syn på nattvarden: genom eukaristin möter de troende Gud som en person – som ett pure subject – som den som säger ’Jag Är’ om sig själv. Gud tar sin boning mitt ibland oss genom kommunionen, så att vi blir som en enda kropp genom Kristi person. För en icke-troende kan detta beskrivas i rent antropologiska termer, men för de troende representerar en sådan beskrivning bara ena halvan av bilden. Dooley ger exemplet att man inte kan invända mot någon som motsätter sig handkommunion genom att säga, ’Varför blir du så upprörd? Det är ju endast bröd.’ Det skulle vara som att säga, ’Rygga inte tillbaka inför att döda din mor, hon är trots allt bara kropp (eng. flesh)’. För den troende överflödar eukaristin med mening, den är ett direkt möte med subjektet i en värld av objekt.

För vissa personer, framhöll Scruton nyligen vid en föreläsning på Princeton University, är tron på Gud en källa till det ”vackra, det heliga och känslan av ett hem”. Men för dem, som likt Scruton själv, alltid står vid kanten av religiös tro, eller inte ens har nått fram till kanten, vill Scruton erbjuda ett svar på hur man kan nå det transcendenta. Om han har lyckats med det får läsaren av denna fascinerande antologi själv avgöra.

Karl Gustel Wärnberg är masterstuderande vid Uppsala universitet.