Själens rike

Tillfälliga utställningar är det lockbete som konstmuseerna agnar för att locka besökare. För att lyckas kräver detta nästan avskilda utrymmen, som inte inkräktar på de vanliga samlingarna (eller vad säger besökarna på Nationalmuseum, som aldrig kan veta vad som för tillfället kan finnas framme av de väsentliga verken?). Waldemarsudde är väl lottat i detta avseende, och under sommaren har man också moderniserat belysningen i de tomma salarna för detta ändamål. Nu under hösten fram till 5 november visas målningar och statyer under den suggestiva fast inte särskilt tydliga titeln Själens rike.

Vad själen egentligen skall vara på sekulariserat nutidsspråk är inte lätt att säga; i vart fall inte det som klassisk eller populär teologi menar, bäraren av människans identitet även bortom döden. Här handlar det om drömmar och fantasier, som gärna lånar uppslag från antika myter, särskilt de många väsen som befolkar naturen.

Det rör sig om tysk konst från halvseklet runt förra sekelskiftet, svärmiska drömmerier och uppeggande morbida gestaltningar, en värld som råkade i vanrykte på grund av senare förvrängningar av dess tolkningar av den germanska själen. Nu när den goda smaken tycks ha förlorat det mesta av sin gamla dragningskraft kan det på nytt verka lockande. Vi har redan haft en återkomst för camp och kitsch, och de konstnärer som visas här hade i varje fall en stor teknisk skicklighet, en förmåga att åskådliggöra sina fantasier i välgjorda bilder

Själva utställningen är nerbantad från en internationell vandringsutställning. I den första avdelningen dominerar unga kroppar, nakna ynglingar i tidig pubertet – som inger åtminstone denna betraktare ett visst obehag – i dova färger. En liten antik fantasi av Böcklin är däremot en raffinerad kontrast mellan havsmörka och skumbleka toner i skinnet hos dess båda vattenväsen. I hallen står statyer och statyetter, som visar på ett anmärkningsvärt skickligt studium av antik skulptur, med nakna gestalter och ryttare av båda könen.

Den verkliga glädjen för ögat erbjuder däremot avdelningen för naturmåleri, där solen belyser höga toppar eller höstfärgade träd i bakgrunden eller säreget lysande landskap. När gestalter förekommer är de infogade som symboler i landskapet på ett mycket mer tilltalande sätt än när de får dominera scenen.

Symboliska framställningar dominerar en annan avdelning, där man möter ängeln i Betlehem bakifrån, med undrande och något misstrogna åhörare i bakgrunden. Där finns porträtt fulla av symboler för den avbildades intresse men också en målning som i sin luftighet och rena färg avviker från den allmänna stilen, Vogelers framställning av en drömmande ung kvinna. Här har vi nästan jugend i färg och linjespel men också ett personligt raffinemang.

I den stora nersänkta salen hänger de flesta religiösa motiven, både små illustrationer och platskrävande dukar. En korsfästelse dominerar utrymmet, men framställningarna av den döde Kristus är betydligt mer utsökta. Jungfru Maria har orientalisk karaktär i en något överlastad dekor, och den liturgiska stilen i Beuron representeras av en tillbedjan av Maria med barnet; katalogen påstår att det rör sig om kvinnliga änglar i mässskrud, en precisering som inte verkar övertygande.

Här finns också något så pass ovanligt som en övertygande Kristus i livet i en scen där han talar med Nikodemos; Hans Thoma gör honom till en livfullt gestikulerande gestalt med ädelt bistra drag i effektfull kontrast till den eftertänksamme rådsherren.

Som så ofta har konstnärerna – och deras köpare – en dragning åt det grymma och lastbara. Judit svänger naken svärdet över Holofernes, som ligger nästan upp och ner i sin berusade sömn, den som blir hans sista. På sin tid särdeles uppskattad var en väldig duk av Lucifer i dunkel; det är intressant att läsa samtida vittnesbörd om vilket intryck den gjorde.

Den mest intressanta djävulen är nog en statyett i brons där alla former är tämligen utflutna som om muskler och ben rasat ihop i uppsvullet fett. Annars föredrog tidssmaken det syndigt onda i form av den nakna kvinnan som är omslingrad av en orm, ett motiv som Franz von Stuck gärna varierade. (Undra på att man var rädd för den oemotståndligt attraktiva kvinnan, när hon återfanns på bordell och förmodligen smittade ner kunderna med syfilis!)

Här möter i tidstypisk gestalt både lockelsen hos naturen och glädjen åt de antika myterna, känslan för religionen och suget från dess symboler för ondska och förfall. Den germanska själen hade det inte lätt i dessa årtionden, när den moderna utvecklingen gick alldeles för fort och sexualiteten visserligen redan var en handelsvara men samtidigt hos människor med självaktning krävde ett avsevärt mått av sublimering.

Katalogen innehåller artiklar kring vissa huvudämnen, illustrerade även med konstverk utanför det som visas i Stockholm.

Utställningen kräver en viss anpassning hos åskådaren till ett bildspråk som inte gjort sig hört på länge, men samtidigt är motiven på ett sätt tidlösa: kroppen, ungdomen, begäret, naturen, tidens gång, konfrontationen med religionen och dess krävande begrepp.

Dessutom är detta ett besökarvänligt museum, med sin välskötta trädgård vid vattnet och förstklassiga servering. Där kroppen har det gott, får den konstintresserade själen sig också något till livs.