Den svenska högtidsboken

Detta är en bok man varmt kan rekommendera och glädja sig åt i livets högtider och vardagar. Den är huvudsakligen en okonventionell antologi av dikter och texter, som inte bara tar upp de stora bravurnumren i den svenska poesin, utan också sådana texter som på ett eller annat sätt blivit klassiska, från Sokrates till Ulf Lundell. Drivkraften bakom detta företag var tanken att det saknas en sekulär motsvarighet till kyrkans ritualer för kyrkoårets högtider. Vad gör den som av samvetsskäl inte kan bära fram sitt barn till det kristna dopet eller låta begrava sina kära på kristet vis? Kan man inte skapa motsvarande ceremonier, så att också en agnostiker kan förse livet med de ceremonier och guldkanter som är nödvändiga för ett sant mänskligt liv? Det är ju inte värdigt att tvinga folk till kyrkan bara därför att den är den enda ceremonilokal där man kan begå livets avgörande händelser på ett tillräckligt högtidligt sätt. Detta var alltså ett projekt som den troende måste hälsa med tillfredsställelse, eftersom det öppnar alternativ och befriar folk från tvånget att genomgå religiösa ceremonier som de inte kan delta i av inre övertygelse.

Här finns således allmänmänskliga psalmer och predikotexter för årets högtider och livets passage-riter. Åtskilliga av de käraste dikterna har försetts med noter. Man måste gratulera redaktionskommittén till att den lyckats hitta så många okända eller svårtillgängliga pärlor ur den svenska litteraturen. Jag tänker till exempel på Harry Martinsons vanvördiga motsvarighet till Rydbergs ”Tomten”, där vederbörande julmarodör kallas ”den förhatlige mysaren, barnkammarens Rasputin”, vidare på Lars Huldéns många underfundiga kortdikter, eller Sonja Åkessons underbara ”Sommarräkning”, mycket lämpad för recitation till snapsen på midsommarafton. Den rituellt begåvade kan här finna ordningar och texter för fettisdagen, tranafton (24 mars, då tranorna återvänder enligt traditionen), mors och fars dag och för gravöl. I det sistnämnda fallet kan man sjunga ”Vem kan segla förutan vind?” Här finns till och med ett ritual för skilsmässa (förutsatt att parterna fortfarande tål varandras åsyn!). Urvalet av poesi är välgörande fritt från den stelbenta högtidlighet som brukar vidhäfta diktantologier och presentböcker.

Får man ändå komma med en teologisk reflexion på slutet?

Jag kan som människa och kristen känna igen mig i nästan alla dessa texter. De uttrycker verkligen människans situation och frågor. När jag sedan sätter in dem i trons perspektiv, då förnekar jag ingenting av dem. Trons svar tystar inte frågorna utan fördjupar dem. Tänk på Sonnevis korta dikt: ”I varje bit bröd jag tar i munnen finns alla människor, hela jorden, hela himlen och alla stjärnor” (sid 435). Här finns en allmänmänsklig mystik, som den kristne läsaren kan finna en ännu djupare resonansbotten för.

Det finns kanske ett litet stråk av ressentiment mot den svenska statskyrkans monopol på livsåskådning under sekler i denna bok. Den amerikanske sociologen Andrew Greeley skrev nyligen att skillnaden mellan protestantiskt och katolskt är att protestanter instinktivt tänker i antiteser: Gud eller världen, gudomligt eller mänskligt, Jesus eller kyrkan, medan katoliker är vana att tänka analogt: Gud i världen, det gudomliga i det mänskliga, Jesus genom kyrkans förmedling.

Protestanten Grundtvig hade i så fall en katolsk syn på saken. Han sade: människa först och kristen sedan – inte som rangordning utan som ontologisk ordningsföljd. Det gudomliga är här i vår värld alltid inbäddat i mänskliga förutsättningar, i synnerhet alltsedan inkarnationen, Guds människoblivande. Eller som Thomas av Aquino sade: nåden upphäver inte utan förutsätter och fullkomnar naturen.

I Den svenska högtidsboken finns en sekulär variant av ett protestantiskt dialektiskt tänkande, här i form av motsättningen mellan religiöst och mänskligt. Bokens titel är kalkerad på de officiella lutherska gudstjänstböckerna, liksom även innehållsdispositionen. Begreppet ”humanistisk konfirmation” låter aningen patetiskt och parasitärt: kunde man inte markera inträdet i vuxenlivet på något annat sätt än att kalla det samma sak som ett kristet sakrament?

Jag tycker att man i nästa upplaga bör komma ifrån detta skuggande av kyrkan och liturgin och ställa sig stadigt på egna ben. Då kunde detta ännu mer bli en bok för alla, om man stryker det som vill dra en konstlad gräns mellan gudomligt och humant/humanistiskt. Även om inte alla människor är troende, så är alla troende människor.