Självmordet i historiskt perspektiv

Birgitta Odén, professor em. i historia vid Lunds universitet och nyligen kallad som teologie hedersdoktor, leder i Forskningsrådsnämndens regi ett projekt kring självmordet i Sverige i historiskt perspektiv. Birgitta Odén har i sin tidigare forskning observerat självmordet bland äldre som ett språk, ett sätt att ge uttryck åt sin desperation. I denna studie står de rättshistoriska aspekterna mera i fokus.

I en inledande uppsats skisserar Odén problemställningen genom att belysa Shakespeares Hamlet ur suicidalperspektiv. I det avslutande bidraget, ”Självmordets historia i ’söndersmulningens tid’”, gör hon en värdefull genomgång av tidigare forskning på området. Den har i huvudsak legat på en normativ nivå och makrohistoriskt analyserat självmordsfrekvensen. Det här anmälda arbetet fokuserar medvetet på ett mikroperspektiv, och där är domböckerna en ovärderlig källa.

Bokens tyngdpunkt kommer därför att ligga i Yvonne Werners artikel ”Självmord i det stora nordiska krigets skugga”. Genom att under en period alla självmordsfall fördes upp i hovrätterna har det funnits ett centralt källmaterial att bearbeta. Werner har analyserat alla rättsfall av denna typ i Göta hovrätt 1695–1718. Vad domstolen hade att handlägga var frågan om den döde skulle ha rätt till kyrklig begravning. I den allmänna meningen var en sådan mer eller mindre ett villkor för frälsningen. Begreppet ”vigd jord” har djupa och sega rötter, och ingen reformatorisk kritik mot vigningsakterna kunde utplåna det. En del av detta känns igen från diskussionen kring den eventuella bärgningen av Estonia. Det värsta som kunde hända i äldre tid var att bödeln släpade ut liket i skogen och där begravde det.

Det är tydligt att rättspraxis skärptes när dessa mål fördes över från domkapitlen, som tidigare handlagt dem, till världslig rätt. Tingsrätterna stod genom sin sammansättning under inflytande av folkliga föreställningar som ville hålla kyrkogårdarna fria från självspillningar. I jämförelse härmed intar hovrätterna en mildare praxis, som tilltar med åren. Under perioden 1713–1718 utdömdes procentuellt betydligt färre domar om begravning utom kyrkogård än under perioden 1695–1700. De akademiskt skolade juristerna tog andra hänsyn, varvid det bör märkas att självmordet i romersk rätt inte betraktas som något allvarligt brott (en uppfattning som återspeglas hos kyrkofadern Tertullianus). Hovrätterna begagnade sig därför ofta av sin rätt att mildra underinstansens utslag och beviljade kyrklig begravning.

Det är intressant att se vad som kunde motivera en sådan mildring eller leuteration. Fattigdom var inte ett sådant skäl (snarare tvärtom), inte heller sjukdom och outhärdlig smärta. När det gäller sinnessjukdomar har bedömningen varierat, men i tilltagande grad tycks ”melankoli” ha setts som en förmildrande omständighet. Ett ogudaktigt leverne har naturligtvis varit försvårande, men en aldrig så kristlig livsföring räckte inte i sig till för att utverka en kyrklig begravning om inte andra förmildrande omständigheter funnits.

Försök till självmord kriminaliseras inte förrän i 1734 års lag. Ett särskilt problem är de s.k. suicidalmorden, alltså mord som begicks för att gärningsmannen ville bli avrättad. På så sätt kunde en kyrklig begravning säkras, särskilt om botfärdighet uppvisades under tiden efter mordet. I 1600-talets Stockholm var sådana mord faktiskt den vanligaste mordtypen.

Bland dem som tagit sina liv är männen i klar majoritet och de äldre utgör en minoritet. I den höga åldern tycks olidliga smärtor ha varit en pådrivande faktor. Alla sociala skikt är företrädda, detta till skillnad från England där självmordet vid denna tid var ett typiskt underklassfenomen. Religiösa grubblerier förefaller inte ha varit en vanlig bakgrund, detta till skillnad från Schweiz. I Nürnberg ökade antalet självmord drastiskt efter reformationens införande. I krigstider brukar självmorden minska, eftersom den manliga befolkningen då har ett tillfälle att i ärofulla former ta sina liv.

Werners framställning är livligt och medryckande skriven, detta till trots av det något lugubra ämnet. Genom domböckernas torra protokoll stiger ett levande stycke svenskt samhälle för trehundra år sedan fram. Här kommer inte bara de litterata till tals, de som kunde formulera sig i egna skrifter, utan även torpare och vallpojkar. Ett flertal tabeller, bakom vilka mycket arbete döljer sig, belyser resultaten.

Ibland har det för domstolarna varit svårt att veta om ett självmord eller olyckshändelse förelegat. Det gäller särskilt om sådana människor som hittats drunknade i brunnar och vattendrag. Här har Bodil E. B. Persson i sitt bidrag ”Drunknad eller dränkt?” analyserat en rad plötsliga och oväntade dödsfall i Skåne 1704–1718. Hennes framställning kompletterar på ett värdefullt sätt Werners. Författarens medicinska sakkunskap sätter henne i stånd att integrera rättshistoria och rättsmedicin på ett fruktbart sätt.

Att kunna skriva en så faktaspäckad men ändå lättläst och tankeväckande bok om ett så viktigt ämne hedrar i hög grad de tre författarna. Sällan kan en bok med en sådan rätt kallas tvärvetenskaplig som denna. Det skulle dock ha varit intressant att se hur teologerna i domkapitlen argumenterade när ärenden av detta slag kom på deras bord. Werners kortfattade skiss av reformationens syn på kyrkogårdar och Luthers syn på själens fortlevnad utan kroppen är alltför förenklad. Det är gott att ett så viktigt ämne inte är slutforskat. Ännu bättre vore naturligtvis, om det aldrig hade uppkommit.