Självutlämnande flygresa med givande luftgropar

”Det är vansinne att inte sträva efter att bli sig själv så mycket som möjligt” (s. 189).

Den perfekta biografin hade kunnat svara mot ett stelt ”1:1”-förhållande till den verklighet som beskrivs, likt en exakt lista av personer, ting, datum och årtal, med kausalförhållanden gestaltade i diagram. Vad som gått förlorat hade där varit något personligt och djupt mänskligt, något som gjort det hela träffande. I syster Sofies självbiografi Stairway to Heaven får vi del av just detta ”något annat”, och framställningen är varken en formelartad uppräkning eller lösryckta bilder ur en fragmentarisk livsberättelse. Vi tar del i ett målande porträtt om hur syster Sofie själv upplevt sitt liv fram till dess att hon vände sig till Jesus, blev katolik och senare inträdde i Dominikanordern – efter långa år.

Med kapitelföljder som ”Sri Augobindos yoga”, ”Terapi”, ”Kyrkan”, ”Kampen”, ”Kloster” (kapitel 6–10 av totalt 12 kapitel) målas lätt en stereotyp upp. Innehållet hade utifrån dessa kapitelnamn helt enkelt kunnat förbises som en tämligen ordinär vandring: från radikalitet till radikalitet, mellan extroverta poler och motpoler i olika mer eller mindre flummiga yttre gestaltningar och former; eller det skulle ha kunnat handla om ännu en dåre som blivit born again på något osannolikt sätt. Men vad man i samma andetag då glömmer är att det bakomliggande narrativet i fråga är fullständigt unikt för en enda person, och sålunda totalt avgörande för just denna enda person, för dennas livsberättelse och vittnesbörd om det värdefulla i hennes eget liv. Förnimmelsen av stereotyper är mig fjärran under de timmar jag stilla insuper biografin.

Att recensera innehållet i tekniska termer är i någon mån intetsägande. Det är en person vi möter i biografin: inte ett narrativ, utan berättarens sanning om, och acceptans av, sitt eget liv. Det är en mogen framställning, som säkert sett mycket annorlunda ut om den skrivits av en tjugoårig Sofie. I Stairway to Heaven möter vi vägen mot acceptans av sanningen om ”vem jag är”, och vägen mot kärleken, i syster Sofies eget liv. Denna väg är gripande berättad och självutlämnande på ett för läsaren mycket givande sätt.

I boken får vi följa den lilla och älskvärda flickan på hennes svåra och egendomliga sökande under inre och yttre resor under 70- och 80-talet, ofta tonsatta av samtida musik och beslöjade av olika författares och poeters citerade ord. Vi följer flickan från Stockholm i hennes möten med andra karaktärer och i mötet med sin egen smärtsamma svaghet; tjejen som genom kollektivboenden, resor och äventyr, genom glädje och lidande försonas med en extrovert karaktär. På vägen mot vad Sofie i dag kallar ”hem” får vi möta den äventyrliga och tillsynes hejdlöst driftiga tjugoåringen på hennes andliga resor i Stockholm och Mellanöstern (Israel), Indien, Australien och på Österlen, och om hennes steg in i kyrkan som konvertit, och sedermera som nunna i Dominikanorden. En nunna som levt ett både vanligt och ovanligt liv, och som till och med testat droger.

Stairway to Heaven är berättelsen av, från och om en individ som jag som konvertit i Sverige i dag lätt kan identifiera mig med. Det är inte svårt att känna värme för flickan, när den ena storslagna förhoppningen och drömmen avlöser den andra eller krossas, på vägen mot kyrkan och det anstormande vuxenlivet. Berättarstilen är ständigt intressant, med många cliffhangers; språket är samtida och lättillgängligt. Stilen är personlig, efter behov både informell och formell, saklig eller associativ, men med ett återkommande bildspråk som väl speglar den Sofie vi får möta i boken; en Sofie som gestaltas i motsättning och försoning, av starka upplevelser och lika färgstarka känslor. Men det är också berättelsen av och om den i dag mognare systerns liv, om kvinnan som sökte sig till kloster, och som ännu i dag stannar kvar. Vi ges svar på vårt ”varför” och ”hur”.

Ett underliggande tema i boken är kärlek, längtan efter äkta kärlek, och den i sinom tid besvarade törsten efter kärlek. Det handlar om den svåra vägen att älska sig själv som det bångstyriga lilla barnet, och att acceptera Kristus på den vägen. I somligas liv blossar det upp, brinner, förtärs, pyr, sprakar, slocknar helt och flammar upp igen: Här möter vi Sofies liv som just sådant. Det är inte alltid lätt.

”Men jag lärde mig också en hel del av mina felsteg så att jag med tiden blev lite visare. De fallgropar jag föll i är inte särskilt ovanliga, så det kan vara värt att berätta något om dem. Förhoppningsvis kan det bli instruktivt för andra …” (citerat ur sitt sammanhang, s. 186).

I inledningen till boken får vi veta att författaren vid ett tillfälle i sitt liv brände upp sina dagböcker. Kanske ger det en fingervisning om den livsresa hon så givande delar med sig av, om vi betänker att samma person ett antal år senare publicerar en självbiografi för eftervärlden. Till syster Sofie vill jag säga tack. Boken värmer. Vi skulle ha mycket intressant att prata om ifall vi någon gång skulle mötas.

Jag rekommenderar boken varmt. Den är lämplig från tonåren och uppåt.

Emil Lundin är doktorand i semitiska språk vid Uppsala universitet.