Från himlens aftonskola

Lewis couldn’t touch anything without illuminating it. Orden härrör från Walter Hooper, sekreteraren och vännen som haft huvudansvaret för utgivningen av C.S. Lewis (1898–1963) efterlämnade texter. Inom parentes kan sägas att denne haft en mastodontuppgift. I inledningen till den sjunde av de böcker Hooper tog fram efter Lewis död, essäsamlingen Fern-seed and Elephants, återges ett yttrande av J. R. R. Tolkien om att ”C.S. Lewis är den ende av mina vänner som publicerat fler böcker efter sin död än före”. Boken i fråga kom 1975. Hooper utger fortfarande texter av Lewis hand.

Att Libris, det förlag som framför andra lanserat Lewis i Sverige, nu erbjuder ”några av hans starkaste texter” (så förordet) i svensk språkdräkt är i sig en god sak. Att översättaren till fjorton av bokens femton kapitel (Larsson) är filosof av facket är välkommet: ämnena som berörs tangerar såväl filosofiska som teologiska spörsmål. Men i den nu publicerade texten märks föga av den ”dråplighet och glöd” som enligt förlagsredaktörens förord karakteriserar materialet – och som definitivt är ett av Lewis kännemärken. Det är ingen lätt sak att göra rättvisa åt engelska understatements och en skribent som C.S. Lewis hade förtjänat en översättare som, likt författaren, varit ordlekare.

Det kan vara läge att ägna några rader åt Clive Staples Lewis själv. Gissningsvis känner de flesta bland Signums läsare till honom och det får räcka med en kort uppdatering. I Roger Lancelyn Greens och nyss nämnde Walter Hoopers C.S. Lewis: A Biography (klassikern bland det myckna som skrivits om Lewis) konstaterar hans levnadstecknare att de står inför en hart när omöjlig uppgift: att göra rättvisa åt vännen som inledde sin akademiska karriär i Oxford – som blev professor i medeltids- och renässansengelska i Cambridge – vars radioföreläsningar under andra världskriget slog lyssnarrekord – som skrev barnböcker som sålt i 100 miljoner exemplar på 47 språk – som (efter sin omvändelse till kristendomen år 1931) blev en av 1900-talets främsta lekmannaapologeter …

Utan tvekan var C.S. Lewis en apologet av Guds nåde. Genombrottet kom år 1942 med The Screwtape Letters/Från Helvetets brevskola (även om Lewis redan tidigare framträtt som apologet). Här vänder sig den erfarne chefsdjävulen Onkel Tumskruv till adepten Malört som just påbörjat sin demoniska karriär och som behöver hjälp med att snärja den unge man han fått på sin lott. Det är svårt att tänka sig så mycket roligare uppbyggelselitteratur, texten kom att tryckas om nio gånger redan det första året och Lewis var snart en förmögen man. Inledningsvis lät han sina intäkter gå till en Fund for Clergy Widows men alltfler tiggarbrev strömmade in och Lewis delade frikostigt med sig. Vännen och juristen Owen Barfield såg sig föranledd att agera innan allt gick överstyr. Nu upprättades The Agape Fund där fortsättningsvis två tredjedelar av den royalty, som Lewis fick ta emot, placerades – pengarna användes till stöd åt utarmade.

Mer överraskande än att Lewis skulle bli en uppburen skribent var att han (som var totalt ointresserad av teknikaliteter typ radioapparater) slog igenom som radioföreläsare. Men sedan BBC:s ansvarige för Religious Broadcasting, Dr James W. Welch, hade läst Lewis bok The Problem of Pain kontaktade han (år 1941) författaren. Lewis gick med på att hålla fyra kvartslånga radioföreläsningar förutsatt att han fick ta sin utgångspunkt i vad han och flertalet lyssnare kunde förväntas vara överens om, den naturliga lagen. Att begreppet som sådant knappast var känt av särskilt många saknade betydelse. Sedan åhörarna gissningsvis nickat instämmande till vad han hade att säga ämnade Lewis, skrev han i sitt svarsbrev till Welsh, komma till skott: Bibelns skrifter motsäger inte vad han just framfört i sina föreläsningar, tvärtom kan man känna igen den naturliga lagen – att det finns det som objektivt sett är rätt eller fel – också där. Och sedan det för många chockartade: att det inte råder någon motsättning mellan den naturliga lagen – som man just anammat! – och kristendomen.

Flertalet föreläsningar (för efter de fyra första ville lyssnarna bara ha mera) kom att handla om vad C.S. Lewis gärna talade om som mere Christianity – orden står här för vad som varit gemensamt för alla kristna i alla tider. Responsen blev, som redan sagts, total och Lewis ombads omgående fortsätta serien.

Den text som gett namn åt boken Världens sista kväll och andra texter (The World’s last Night), publicerades för första gången 1952.

En ”recension” av innehållet i denna domsöndagspredikan/homilia inför Kristus Konungens dag är knappast på sin plats, det får bli en kort resumé. Lewis förlägger det drama som möter i evangelierna till modern tid. Här bara några rader ur en text som både förskräcker och bygger upp och som helst bör läsas oavkortad: ”Läran om Jesu återkomst säger att vi inte vet och inte kan veta när världens skådespel tar slut. Ridån kan falla i vilket ögonblick som helst – innan du läst färdigt det här stycket. Detta upplever en del som olidligt frustrerande. Det är så mycket som skulle få avbrytas. Kanske skulle du ha gift dig om en månad, kanske skulle du få höjd lön nästa vecka. Du kanske var på vippen att göra en stor vetenskaplig upptäckt, du kanske ruvade på genomgripande sociala och politiska reformer. Ingen god och vis Gud skulle väl vara så oresonlig att han satte stopp för allt det i förtid? Inte just nu, av alla tillfällen!”

Lewis var en vän av angelologi och nu dras änglar, ärkeänglar och hela den himmelska härskaran som ”fyller fond och parkett” in i det hisnande skådespelet. Kontentan av det hela är att vi människor inte vet hur dramat kommer att sluta och om vi är med i akt 1 eller akt 5. Vi vet inte om vi är huvudpersoner eller bifigurer. ”När dramat är över får vi kanske veta det. Till dess har vi rätt och slätt att spela våra roller väl.”

Flera av de andra texter som ingår i Världens sista kväll fanns med i Att sila mygg och svälja kameler, som kom på svenska år 1982 men då med annan översättare. En text som nu för första gången återges i svensk översättning är däremot ”Härlighetens tyngd” (The Weight of Glory).

C.S. Lewis blev efter sin omvändelse en livligt anlitad predikant och denna – den kanske mest kända av hans predikningar – höll han i juni 1941 i The Church of St Mary the Virgin i Oxford. Kyrkan var till bristningsgränsen fylld av entusiastiska studenter och den gode Fred Paxford, som i decennier fungerade som trädgårdsmästare, chaufför och allt-i-allo åt Lewis, blev för en gångs skull svarslös när ovan nämnde Walter Hooper undrade vad hans arbetsgivare (som helst ville kallas ”Jack”) egentligen predikat om: Gor blimey. Mr Jack really give it to ’em.

Predikan handlar om glory, den ”ära” eller ”härlighet”, som Kristus har i beredskap åt de sina – men som också kan undanhållas honom eller henne. Igen ett citat: ”Dagligen bör jag kröka ryggen under tyngden, vikten eller bördan av min nästas härlighet … Det är en allvarlig sak att leva i ett samhälle av möjliga gudar och gudinnor, att hålla i minnet att den tråkigaste och mest ointressanta människa man pratar med en dag antingen kan bli en varelse som man, om man skådar den nu, skulle vara starkt frestad att falla ner och tillbedja, eller annars en fasa och en vidrighet av ett slag som man nu bara möter i mardrömmen, om ens där. Det är dessa oerhörda möjligheter, med den bävan och försiktighet de tarvar, som alltid borde styra hur vi bemöter varandra – i vänskap, i kärlek, i lek, i politik.”

I boken finns flera texter med rubriker som kan tilltala Lewisvännen: ”Tre slags människor”, ”Människa eller hare”, ”Är teologi poesi?” eller ”När Gud inte svarar”. Sist i boken följer en separat text som översatts av Kerstin Gårsjö, ”Människans avskaffande” (The Abolition of Man). Här introducerar C.S. Lewis (efter en förrädiskt lättsam inledning) Tao, ”verkligheten bortom alla utsagor”. Lewis tycks vara i sitt esse när han ger exempel ur kristen, judisk, fornnordisk, fornegyptisk, romersk, grekisk, hinduisk, kinesisk, indiansk, babylonisk etc. etc. lagstiftning – allt för att visa på den väg som varje människa är kallad att vandra ”för att följa den kosmiska och utomkosmiska progression som hon bör forma sitt liv efter”. Framställningen är inte alltigenom lättillgänglig men Owen Barfield menade att The Abolition of Man var ”det kanske mest lysande försvaret av den naturliga lagen som någonsin publicerats”. Dåvarande kardinalen Ratzinger, sedermera Benedictus XVI, höll år 1988 en föreläsning i Cambridge där han tog sin utgångspunkt i texten.

Till vartdera av de femton kapitlen hör (heter det i förordet) ”en kort historisk introduktion”. Detta får sägas vara en överdrift, introduktionerna i fråga uppgår som mest till några få ord i anslutning till kapitelrubrikerna och säger inte mycket om den miljö i vilken texterna skrevs. Säkert hade många tyckt om att få veta lite mera om i vilket sammanhang respektive text tagits fram, skälen till att Lewis tog upp de olika ämnena, vilken målgrupp han hade eller såg framför sig.

C.S. Lewis hade efter omvändelsen sin hemhörighet inom den anglikanska kyrkan och de nära vännerna J.R.R. Tolkien och Owen Barfield, som bägge var katoliker, kunde emellanåt beklaga att han ”inte nått ända fram”. Men för Lewis räckte det med mere Christianity – eller snarare var detta mer än nog för honom. Han återkommer gärna till inkarnationens allt överskuggande betydelse för kristen tro men tycks inte ha varit någon stor vän av Mariafester. Walter Hooper berättar i en intervju i National Catholic Reporter (2012) om hur en kvinna, som hade sin hemvist inom den engelska högkyrkligheten, en gång bröt upp tidigt från en mottagning som Lewis inbjudit till – hon ursäktade sig med att hon ville hinna vara med om mässan där Jungfru Marias upptagning till himmelen skulle firas. Lewis frågade då Hooper om vad festen gick ut på. Hooper kände sig besvärad, hans vän som var expert på medeltiden måtte väl veta detta. Men, kommenterar Hooper i intervjun, även om Lewis hade bestämt sig för mere Christianity satte hans betonande av inkarnationens nödvändighet spår långt utanför den anglikanska kyrkan – det är omöjligt att förstå Marias upptagande om man inte först förstått inkarnationen. Så långt Hooper.

I vilket fall har intresset för Lewis vuxit också på katolsk mark. Det var Johannes Paulus II som såg till att Lewis verk översattes till polska. Och för den som är en vän av C.S. Lewis är det möjligen roligt att veta att kardinal Ratzinger i ett tal han höll över Johannes Paulus II:s encyklika Fides et ratio hänvisade till – minsann – The Screwtape Letters.

Margareta Murray-Nyman är chefredaktör för Katolskt magasin.