Pappa Josefsson

Vem var Jesus egentligen? Guds son, Davids son, snickarens son? Hans mor blev med tiden den mest älskade kvinnan i Västerlandet, men hur var det med fadern? Fosterfadern?

I en överdådigt rikt illustrerad bok, redan den värd hela priset, behandlar Per Stobaeus, fil.dr historia i Lund, Josef i den kristna traditionen. Dessutom tar han upp andra frågor om Jesu familj, syskonen som räknas upp i Nya testamentet, Herrens bror Jakob som spelade en viktig roll i den tidiga kyrkan och till och med frågan om vem egentligen ”lärjungen som Jesus älskade” var, allt utifrån tidiga teologer, samt någon enstaka modern exeget.

De bibliska berättelserna om Jesu födelse är fulla av motsägelser som Stobaeus gör sitt bästa för att förklara, särskilt utifrån gammaltestamentliga utsagor. Jesus var ju en from jude, och författaren betonar den betydelse som Josefs uppfostran av barnet måste ha haft. Josef, en Davidsättling, väntade som så många andra på den utlovade Messias, och förstod att hustruns barn var just den efterlängtade.

Det är tilltalande att få en så pass klar översikt över de många frågorna kring Jesu släkt som det nu går att få utifrån materialet. Varför ska Josef bli skattskriven i Betlehem, där han inte känner någon som kan ge husrum åt den födande kvinnan? För att ta bara ett exempel. Och när folket i hemstaden räknar upp fyra söner och ”alla systrar” till Jesus, hur var nu släktskapen? Josefs barn i ett tidigare äktenskap, den tradition som senare den ortodoxa kyrkan tog till sig? Josefs barn med Maria efter Jesu födelse, vilket protestanter fann rimligt? Släktingar, till exempel kusiner, som den katolska traditionen föredrar? Detta är inte helt oviktigt för synen på Jesus själv, eller vad det beträffar på äktenskapet och sexuell samlevnad.

Ändå är väl bildmaterialet det som ger störst behållning. Det är synnerligen omfattande, av hög teknisk kvalitet och taget från de mest skilda delar av den äldre kristna världen. Mycket kommer från Sverige, alltifrån gotländska dopfuntar och glasmålningar till bonader av typ dalmålningar, medan annat är hämtat från italienska mosaiker och målningar, som inte reproduceras alltför ofta, eller från annat håll, till och med någon egyptisk respektive etiopisk ikon. Några av dem är mästare i ljusdunkel, som Rembrandt, och på det vackra omslaget de la Tours scen med Jesusbarnet bredvid Josef i snickarverkstaden. Det blir ett tvärsnitt av hur bildkonstnärer, av växlande förmåga, framställde scener där Josef spelar en större eller mindre roll. Ofta är han bara den bekymrade åskådaren, som med huvudet i handen står lite utanför det huvudsakliga skeendet. I folkliga senmedeltida framställningar är han ibland den lite kuschade familjefadern, som får laga maten, medan Maria sysslar med barnet. I nyare tid blir han formellt arbetarnas skyddshelgon.

Det vore småttigt att klaga, men jag saknar en ovanligt charmig tavla av Ghirlandaio (Santa Trinità i Florens) där Maria och herdarna är fullt upptagna av barnet, medan Josef tittar upp och med viss förfäran ser de vise männen nalkas på avstånd. Där finns en ömsint humor som inte är vanlig i framställningarna av den heliga familjen.

Josef är den som ger barnet dess sociala ställning, lär upp det i hantverkets villkor, fostrar in det i den judiska traditionen. Som ättling till David för han hoppet om Messias vidare. I motsats till Maria försvinner han ur bilden efter vallfärden till Jerusalem där pojken dröjer sig kvar i templet. Man tänker sig honom gärna som en förebild för det goda döendet, i Jesu hägn.

Medan Jungfru Maria som person bleknar bort i strålglansen från dogmer och folklig fromhet kan Josef fortfarande uppfattas som en någorlunda vanlig människa. Han har en fars alla problem, både med uppfostran av barnet, och med sin något udda familj. Marias beteende efter bebådelsen är ju ganska säreget: inte ett ord till fästmannen (eller föräldrarna, om de nu fortfarande var i livet) utan i stället bort genom landet till släktingen Elisabet där hon stannar i tre månaders tid. Det blir Josef som får finna på råd. Det är han som försörjer familjen, också i landsflykten i Egypten, får man tänka sig. Mot de gudomliga löftena står hoten från en storhetsgalen härskare och sedan, kanske lika påfrestande, vardagen i all dess trivialitet.

Josef måste livet ut öva sig i tålamod och tilltro, en förebild för de troende så god som någon. Stobaeus är en kunnig och känslig vägvisare, och boken påfallande vacker.

Florence Vilén är fil.lic. i religionshistoria vid Stockholms universitet.