Sju kardinaler och fem ”aldrig mer”

>Vid den historiska botgudstjänsten i Peterskyrkan på första söndagen i fastan bad påven Johannes Paulus II om förlåtelse för synder som begåtts av katoliker genom historien. Botakten betecknas av många som höjdpunkten på det pågående jubelåret.

Inför hela världen bekände påven den synd som kyrkan gjort sig skyldig till och bad inför Gud och människor om förlåtelse. Den högste representanten för den äldsta, sedan två tusen år bestående institutionen bekände – tillsammans med sju kardinaler som de högsta representanterna för Vatikanen – de fel som den katolska kyrkan begått i det förflutna och bad människorna om förlåtelse och Gud om förbarmande.

Alltsedan sitt tillträde 1978 har Johannes Paulus II haft visionen att föra den katolska kyrkan över tröskeln till det tredje årtusendet. För att förbereda kyrkan för att gå in i ett nytt årtusende har han ansett det nödvändigt att ”rena kyrkans minne” som det heter på teologiskt språk eller att göra upp med kyrkans fel i historien. Med sin starka övertygelse har han inte påverkats av invändningar från dem som fruktat att en syndabekännelse skulle ge kyrkans kritiker möjlighet att kalla den för en slutgiltig kapitulation inför tidsandan eller förlöjliga den som en storstädning i påvens kyrka.

Inför jubelåret har påven uppmanat både Vatikanen och de lokala kyrkorna världen över att reda ut den historiska sanningen i mörka kapitel av kyrkans historia för att man skall kunna ta ställning i skuldfrågan. Symposier i Vatikanen de senaste åren har behandlat inkvisitionen, judefientlighet och mottagandet av andra Vatikankonciliet (jfr Signum nr 2/2000, s. 31: ”Minne och försoning”).

Under alla sina resor har han valt att inte följa kyrkopolitikerns instinkt utan att istället säga sanningen om fel och misstag varhelst han har funnit dem i kyrkohistoriens vindlingar i olika länder. 1980 medgav han i Mainz inför andra kyrkoledare påvarnas och Vatikanens skuld i reformationen. Bara en gång tidigare har en påve Hadrianus VI inför riksdagen i Nürnberg i november 1522 erkänt att ”alla i kyrkan” är skyldiga till kyrkosplittringen. Under sina besök i Spanien och Sydamerika har han inte undvikit denna kontinents svåra och känsliga frågor. Vid sitt historiska besök i synagogan i Rom fördömde han varje form av antisemitism: ”alla utbrott av hat, förföljelser och alla manifestationer av vem det än må vara som har riktats mot judarna”. Vid dessa och and-ra tillfällen tog han inte sin tillflykt till vaga och undanglidande formuleringar utan han nämnde och bekände öppet fel och handlingar som stridit mot andan och läran i Jesu evangelium: korstågen, inkvisitionen, intoleransen och våldet mot avvikande åsikter, splittringen av kyrkan, religionskrigen, det föraktfulla och fega tigandet i relationerna till judarna, föraktet för främmande kulturer och religioner, försyndelserna mot kvinnors och andra människors värdighet, mot raser och folkgrupper, brotten mot de mänskliga rättigheterna och rättvisan.

I den katolska kyrkans tradition talar han om synd och skuld, om ånger över och bekännelse av kyrkans fel i det förflutna. Så tar han över ansvaret för kyrkans fel som kastar sina skuggor in i vår tid.

Det finns betraktare som i påvens handlande finner anledning att se den katolska kyrkan som en härd för mycket av den moderna tidens ondska. Men de som tänker så är helt okunniga om de människoföraktande ideologierna och deras fruktansvärda våldsbrott under de senaste århundradena.

Det påven har gjort är att skärpa blicken för de fel som den egna gemenskapen, den katolska kyrkan, har begått. Denna första söndag i fastan, i Peterskyrkan i Rom där påven gjorde upp med sin egen kyrkas historia, lämnar inte de många andra ansvariga aktörerna för ondskan i världen oberörda. Om även företrädare för och anhängare av andra ideo-logier och religioner skulle ställa sig frågan varför människans historia är så fylld av brutalitet, misstag och förbrytelser kan de i påvens handlande finna en väg till att göra upp med sitt eget förflutna.

Påvens predikan utgjorde en viktig del av gudstjänsten, men en lika viktig roll spelade den detaljerade förbön som lästes av de högt uppsatta kuriekardinalerna tillsammans med påven. Det exceptionella i detta historiska ställningstagande på högsta nivå i Vatikanen gör det av allmänt intresse att publicera en fullständig svensk översättning av förbönen och att ange vem som läste respektive bön.

Botakten

Kardinal Joseph Ratzinger, prefekt för Troskongregationen:

Låt oss be att var och en av oss skall erkänna att också kyrkans ledare i trons och moralens namn ibland har använt metoder som strider mot evangeliet i fullföljandet av plikten att försvara sanningen, och att vi lär oss att bli som Herren Jesus, mild och ödmjuk i hjärtat.

Påven:

Herre, alla människors Gud, under vissa historiska epoker har de kristna ibland accepterat intoleranta metoder och inte följt kärlekens stora bud. Så har de förfulat ansiktet på kyrkan, din brud. Förbarma dig över dina syndiga barn och tag emot vår föresats att söka och främja sanningen genom kärlekens ömhet, medvetna om att sanningen bara kan försvaras med hjälp av sanningen.

Kardinal Roger Etchegaray, ordförande för Vatikanens jubelårskommitté:

Låt oss be att erkännandet av de synder som har sårat enheten i Kristi kropp och sårat syskonkärleken må bereda vägen för försoning och gemenskap bland alla kristna.

Påven:

Barmhärtige Fader, kvällen före sitt lidande bad din Son för enheten hos alla dem som tror på honom. Men de har inte följt hans vilja. De har råkat i konflikt och stridit mot varandra. Med kraft vädjar vi om din förlåtelse. Vi ber dig om ett botfärdigt hjärta för att alla kristna skall försonas med dig och med varandra i en enda kropp och en enda Ande och uppleva glädjen i den fulla gemenskapen.

Kardinal Edward Cassidy, ansvarig för Vatikanens dialog med judarna:

Vi ber att de kristna skall minnas Israels folks lidanden genom historien och erkänna de synder som begåtts av kristna mot förbundets och välsignelsernas folk och så rena sitt hjärta.

Påven:

Våra fäders Gud, du valde Abraham och hans avkomma för att ditt namn skulle föras ut till alla folk. Vi är djupt bedrövade över uppförandet hos dem som genom historien har låtit dessa dina barn lida. Vi ber dig om förlåtelse, och vi vill lova att leva i äkta syskonskap med förbundets folk.

Ärkebiskop Stephen Fumio Hamao, ordförande för Påvliga rådet för själavård för migranter:

Låt oss be att de kristna skall betrakta Jesus, vår Herre och vår Fred, och ångra ord och beteenden som ibland har sprungit fram ur högmod och hat, ur viljan att dominera andra, ur fientlighet mot medlemmarna av andra religioner och mot svagare sociala grupper, som invandrare och zigenare.

Påven:

Världens Herre, alla människors Far. Genom din Son har du bjudit oss att älska våra fiender, att göra gott mot dem som hatar oss och att be för dem som förföljer oss. Men ofta har de kristna svikit evangeliet, följt den starkes lag och förbrutit sig mot etniska gruppers och folkslags rättigheter, föraktat deras kulturer och religiösa traditioner. Var tålmodig och barmhärtig mot oss och förlåt oss.

Kardinal Francis Arinze, ordförande för Påvliga rådet för interreligiös dialog:

Låt oss be för alla dem vars värdighet och rättigheter kränkts. Låt oss be för kvinnorna som alltför ofta har förödmjukats och marginaliserats och erkänna att också kristna har accepterat att de behandlats så.

Påven:

Herre Gud, vår Far, du har skapat människan, man och kvinna, till din avbild. Du har velat att det skulle finnas olika folk i den mänskliga familjen. Men ibland har jämställdheten hos dina barn inte erkänts. De kristna har gjort sig skyldiga till marginalisering och uteslutning. De har accepterat diskrimineringar på grund av ras och etnisk tillhörighet. Förlåt oss och ge oss nåden att hela såren som fortfarande finns i din gemenskap på grund av synden, för att vi alla skall känna igen oss som dina barn.

Ärkebiskop Francois Van Thuan, ordförande för Påvliga rådet för rättvisa och fred:

Låt oss be för alla människor i hela världen, för misshandlade barn, för fattiga och marginaliserade människor. Vi ber för de mest försvarslösa, för barnen som utplånas i moderns sköte, eller rentav används för experiment av dem som missbrukar bioteknikens möjligheter och förvrider vetenskapens mål.

Påven:

Gud, vår Far. Du lyssnar alltid till de fattigas rop. Ofta har de kristna inte känt igen dig i den som är hungrig, törstig, naken, förföljd, i fängelse, i den som inte kan försvara sig, särskilt i livets början. Vi ber dig om förlåtelse för dem som har begått orättvisor genom att förlita sig på rikedom och makt och förakta de ”små” som du älskar särskilt mycket. Förbarma dig över oss och ta emot vår ånger.

Slutbön av påven:

Barmhärtige Fader. När din son Jesus Kristus, som skall döma levande och döda, kom första gången i ödmjukhet, friköpte han mänskligheten från synden. När han återkommer i härlighet skall han döma alla synder hos våra förfäder, våra bröder och systrar, och hos oss, dina tjänare, som drivs av den heliga Anden att ångra oss av hela vårt hjärta och återvända till dig.

Efter den allmänna förbönen omfamnade och kysste Johannes Paulus II under tystnad ett 1300-talskrucifix som tecken på bot och vördnad.

Påvens predikan

I sin predikan sade påven bland annat: ”Inför Kristus som av kärlek tar på sig vår orättfärdighet är vi alla kallade till en djup samvetsrannsakan. Ett av kännetecknen för det stora jubelåret är vad jag har kallat ’renandet av minnet’ (Bullan Incarnationis mysterium, 11). Som Petri efterträdare har jag fordrat att ’kyrkan, styrkt av den helighet hon får av sin Herre, under detta barmhärtighetens år böjer knä inför Gud och bönfaller om förlåtelse för sina barns synder i det förgångna och i vår tid’ (ibid.). Första söndagen i fastan föreföll mig vara rätt tillfälle för kyrkan att andligen samlas kring Petri efterträdare och be om Guds förlåtelse för alla troendes skulder. Vi förlåter och ber om förlåtelse.

Denna maning har lett till en djup och fruktbar reflexion i kyrkan. För några dagar sedan offentliggjordes ett dokument från Internationella teologkommissionen med titeln: Minne och försoning: kyrkan och skulden från det förflutna. Jag tackar alla som varit med om att utarbeta denna text. Den är mycket nyttig för hur bönen om förlåtelse skall förstås och genomföras på rätt sätt. Bönen om förlåtelse bygger på det objektiva ansvar som förenar alla kristna som delar av Kristi mystiska kropp. Detta ansvar tvingar dagens troende att inte bara erkänna sin egen skuld utan också skulden från gårdagens kristna i ljuset av en noggrann historisk och teologisk analys. ’I den mystiska kroppen är alla förenade med varandra. Därför bär vi bördan av våra misstag och skulden från dem som gått före oss trots att vi inte har något personligt ansvar och utan att sätta oss i Guds doms ställe’ (Incarnationis mysterium, 11). När man erkänner felen från det förflutna är det lättare att väcka samvetet inför kompromisser i nuet. Så öppnas omvändelsens väg för var och en.

Vi förlåter och ber om förlåtelse. Vi lovprisar Gud som i sin barmhärtiga kärlek har sänt kyrkan en förundransvärd skörd av helighet, missionsglöd och fullständig hängivenhet åt Kristus och nästan. Men på samma gång måste vi erkänna att en del av våra syskon har varit otrogna mot evangeliet, särskilt under det andra årtusendet. Vi ber om förlåtelse för splittringen bland de kristna, för att en del kristna har använt våld för att tjäna sanningen, och för misstänksamhet och fientlighet som ibland visats dem som tillhört andra religioner.

Än mer motiverat är det att vi som kristna bekänner vårt ansvar för det onda i vår tid. Inför ateism, religiös likgiltighet, sekularism, etisk relativism, brott mot rätten till liv och inför likgiltigheten inför många länders fattigdom måste vi fråga oss vilket ansvar vi själva har.

Vi ber ödmjukt om förlåtelse för den del som var och en av oss genom sitt handlande har i detta onda och för att vi bidragit till att förfula kyrkans ansikte.

Samtidigt som vi bekänner våra skulder förlåter vi andras skulder mot oss. Under historien har många kristna trakasserats, misshandlats och förföljts för sin tro. På samma sätt som offren själva förlät, förlåter också vi. Idag och alltid känner sig kyrkan engagerad för att rena minnet av dessa sorgliga händelser från agg och hämndlystnad. Jubelåret blir så ett lämpligt tillfälle för alla att omvända sig till evangeliet. När man tar emot Guds förlåtelse blir det lättare att förlåta sina syskon och försonas med dem.”