Sagoromanen och dess gudar – modern fantasy

Sagan för vuxna har fått ett nytt liv i vår egen tid. Dit hör inte bara de föregivet realistiska skildringarna av tämligen omöjliga händelser, från högromantisk kärlek till beräknade mord, eller den av kritiker högt skattade ”magiska realismen” utan också berättelser som använder formen i den moderna romanen för att skildra äventyr av alla de slag som hör hemma i de gamla sagornas värld. Särskilt i USA har sådana sagor för vuxna blivit en betydande genre under andra hälften av 1900-talet, och den amerikanska beteckningen ”fantasy” är bruklig också på svenska. Om man vill ge ett svenskt namn åt företeelsen förefaller ”sagoromaner” att passa bäst, eftersom det rör sig om sagor i romanform.

I stor utsträckning vänder den sig till en ungdomlig publik, och huvudpersonerna är vanligen helt unga människor, som tvingas bryta upp från sitt invanda liv och ge sig ut i en värld som är bräddfull av hemliga uppdrag och säregna krafter. Historien handlar om mognad, om vägen till den plats som tillkommer hjälten, vanligen en högeligen upphöjd sådan. Frågor om världens natur i sig, om skapelse och upprätthållande, är helt underordnade liksom vad döden är och vad som kan finnas bortom döden för den enskilde. Väsentliga inslag i handlingen är däremot krafter över det vanliga mänskliga. Utan magi skulle berättelserna stå sig slätt.

Magin är inte ett tvång som utövas mot högre makter och inte heller förbunden med onda eller demoniska varelser utan mer av en teknik som är uppbyggd på strikta regler och ofta är nödvändig för en lycklig utgång.

Gudar ingriper mer sällan, men somliga författare har ett utpräglat intresse för dem och bygger upp handlingen med gudomligheter som viktiga medverkande gestalter. Deras förmågor är naturligtvis långt över mänskliga mått, men de saknar en skapande dimension. Inte heller ställer de absoluta moraliska krav. De har sina favoriter som de gynnar, när omständigheterna tvingar dem att ingripa i hjältarnas konflikter.

Själva sagoromanen har sina rötter djupt i det förflutna. Om man så vill kan man hänvisa till den stora berättelsens första namn: Gilgamesheposet, Odysséen. En givande och suggestiv uppslagsbok är den stort upplagda Encyclopedia of Fantasy, av John Clute och John Grant, St Martin’s Press, New York, 1997, nu även som stor pocket, medan John-Henri Holmberg har gett en enklare framställning på svenska, Fantasy, 1995.

Liksom i fråga om andra litterära genrer har läsaren sina förväntningar inför sagoromanen. Slutet skall vara lyckligt, även om en viss bitter vridning är tänkbar. Detta kan medföra konstnärliga problem för en begåvad författare med flödande fantasi kring skräckinjagande väsen, om fasan är så övertygande uppbyggd att dess försvinnande förtar intresset för upplösningen.

Skräck som underhållning är en genre för sig, där vampyrer har sin egen populära nisch.

Ett praktiskt problem gäller fantasy liksom andra engelskspråkiga genrer, nämligen det faktum att samma bok inte sällan ges ut under helt olika titel i USA och i Storbritannien, något som vållar många onödiga dubbelköp. Inom fantasy har det dessutom blivit vanligt med mycket långa serier, där det gäller för köparen att skilja huvudtiteln från de olika undertitlarna; på svenska har tjocka volymer därtill ofta delats upp på två eller t.o.m. tre böcker.

Det talas ofta om trilogier, men detta innebär bara att en sammanhängande roman trycks i tre (eller ännu flera) volymer, inte att personerna skulle skildras ur helt olika synvinklar, som i den grekiska tragedins trilogier av dramer.

Det stora genombrottet kom med Tolkiens Sagan om Ringen (eller, mer exakt, Trilogin om härskarringen; Lord of the Rings), som kom ut i tre delar i mitten av 1950-talet. Det dröjde ett decennium, innan den fick sitt fulla genomslag, vilket blev desto större. Författaren själv skulle inte ha varit glad åt sina otaliga efterföljare. Han var den förste – och förblir den störste, konstnärligt sett – att visa hur man kan skriva en modern roman med innehållet hämtat från myten, legenden och sagan.

Dvärgar, alver, trollkarlar och andra gestalter i gammal tradition fick nytt liv i hans framställning. Däremot undvek han medvetet att skapa en fiktiv religion. Därtill var han alltför mycket övertygad kristen.

Senare författare har inte haft sådana hämningar. De som håller sig borta från skildringen av egna trossystem gör det oftare på grund av ovilja mot religion i allmänhet och traditionell kristen sådan i synnerhet. Dit hör en sådan ledande författare inom fantasy (och även science fiction) som Ursula Le Guin. Det utesluter inte metafysiska perspektiv.

Hennes mest ambitiösa roman återskapar indiansk kosmologi som grunden för hela berättelsen om en fjärran framtid (Always Coming Home), medan den uppskattade serien barn/ungdomsböcker om trollkarlen Ged i Övärlden ursprungligen avslutades med en berättelse om döden och dödens nödvändighet (Den yttersta stranden; långt senare skrev hon en fjärde bok i serien, Tehanu, men som så ofta blir fallet med sådana fortsättningar efter många år skär den mot stämning och stil i den tidigare enhetliga gruppen. Inte heller en författare kan stiga ner två gånger i samma flod).

Inlånade gudar

De författare som för in gudar i berättelsen gör det på skilda sätt.

Någon gång präglas motivet av modern skepsis och halvhjärtad förnekelse. I sina händelseladdade krönikor om Thomas Covenant, 1977–1983, skapade Stephen Donaldson ett slags anti-hjälte, vars stora insats är att förneka verkligheten av ondskans herre i den främmande värld dit han kommer under kritiska ögonblick av sitt jordiska liv som drabbad av spetälska. Bakom ligger en gud, som inte själv kan ingripa i sin skapade värld, eftersom detta skulle förstöra den, utan som måste finna ett ombud, en skapare som inte fritt kan förfoga över sin skapelse.

Vanligare är gudar tagna från faktiska religioner, mer eller mindre fritt omgestaltade. Detta innebär också att stildrag från den historiska romanen kan infogas i den värld som sagoberättelsen bygger upp. Dit hör det land med karaktär av Wales som Katherine Kurtz med ansenlig framgång skapade från 1970 och framåt i flera serier. Det hör hemma i tidig medeltid och är kristet, med biskopar och andra kyrkans män som viktiga medverkande. Huvudpersonerna, Deryni, är däremot varelser som på grund av medfödd förmåga och utövande av magi är förmer än människor.

De kan vara goda eller onda, beroende på individuell karaktär, men även de goda blir under olika perioder häftigt förföljda. Kyrkans attityder är inte utan betydelse. Här finns skildringar av hur denna övernaturliga förmåga utnyttjas och förmedlas som utgår från traditionell katolsk liturgi, rikt försedd med citat på latin. Också den personliga fromheten hos en munk och präst som visar sig vara den rättmätige arvingen till riket skildras med respekt och sympati i en av romanerna som handlar om konflikten när han tvingas byta ut klostret mot anspråk på kronan.

Sagoromanerna utspelar sig överhuvudtaget ofta i en värld med klart medeltida drag. Tad Williams går i sin långa och märkliga serie under 1980-talet om de magiska svärden Minne, Sorg och Törne (Memory, Sorrow and Thorn, fyra delar i pocket) så långt att han skildrar en etab-lerad religion som i allt väsentligt – utom namnen – motsvarar den katolska kristendomen, med Guds son Usires Aedon, dödad på ett trä – fastän uppochnervänd –, hans moder, helgon och prästerskap. De övernaturliga varelser som spelar en avgörande roll för handlingen är dock helt andra, alver, av vilka den ena gruppen är potentiellt välvillig fastän ytterligt främmande för människorna, medan den andra är förödande hatisk. Förhållandet mellan ont och gott är inte på långt när så entydigt som i de traditionella sagoromanerna. De fruktansvärda icke-mänskliga fienderna vill återta det land från vilket de blivit fördrivna, och ledaren har kommit tillbaka från intigheten bortom döden driven av sin lidelse för sitt folk och sitt land.

Genom många vindlingar med missuppfattade spådomar och övermänskliga lidelser kommer så upplösningen, där de till synes okuvliga makterna förlorar sin kraft, när den unge hjälten, plågad halvt till döds, vägrar att hata. Det är hatet som har fört de besegrade alvernas ledare tillbaka från Icke-varat (Unbeing) bortom döden. Ställd inför någon som fruktar men vägrar att hata förlorar han förmågan att återkomma till världen. Närmare kommer vi kanske aldrig mysteriet i den övermänskliga verklighet som är grunden för levande tro.

Williams är en självständig tänkare i uppbyggnaden av sina konflikter och skildrar skräck och lidelser med stark inlevelse – men alltid bäst i de hemska avsnitten, betydligt mindre intresserad av de världar av skönhet och vishet som också finns med.

Man kan finna medvetna pastischer på de flesta nu eller fordom exi-sterande religioner. Ett svärmeri för kvinnlig makt och gudinnor får ofta en keltisk prägel, där Den stora Gudinnan råder, som hos Marion Zimmer Bradley, och en rad av hennes gelikar. Den brutala germanska guda- och sagovärlden återberättas med must och glöd av Stephan Grundy, som ovanligt nog i genren är en lysande stilist (The Rhinegold, Attila’s treasure). Gene Wolfe, som är mer känd för sin grymma och genomarbetade science fiction om Den nya Solen, låter de grekiska gudarna uppträda i berättelsen om soldaten Latro, som inte minns något av det som ligger mer än en dag tillbaka.

Kinesisk folktro är bakgrunden för Barry Hugharts helt charmerande Bridge of Birds, med undertiteln ”En roman från ett forntida Kina som aldrig har funnits”. En ung kvinna, som alla män uppvaktar med rika gåvor, är egentligen en gudinna som har tappat minnet. Just det faktum att alla älskar henne utan att vara svartsjuka på varandra liksom att de spontant överöser henne med gåvor visar på hennes rätta, gudomliga identitet.

En uppsluppen parodi på Hollywood under 1920-talet och skräckfilm får en kanske oväntat övertygande ton hos Barbara Hambly, Bride of the Rat God, när hon för in demoner från den manchuriska kulten vid kejsarhovet i Peking, med människooffer och besatthet, som gör det möjligt att skada och döda på oförklarligt sätt.

Medan dessa författare lånar drag från faktiska religioner, gör Guy Gavriel Kay motsatsen i sina senare romaner. De skildrar historiska skeenden med stark karaktär av faktiska perioder, men han är noga med att låta religionerna helt skilja sig från de faktiskt existerande. På detta sätt kan han skildra grupper som annars vore judar, muslimer och kristna av olika slag utan att behöva binda sig vid det historiskt riktiga, och det gör han skickligt.

Egenhändiga gudar

Andra författare skapar sina gudar mer oberoende av förebilder – eller kanske mer som varianter av hjältarna, bara ännu mer försedda med övernaturliga förmågor. Här skall vi betrakta några av de i särklass mest framgångsrika berättelserna i genren, där gudar spelar en större eller mindre roll. Somliga av dem har flera författare. I sagoromanen är nämligen inte alla författare ensamvargar. Kring en fiktiv värld kan en lång rad skribenter samlas och bygga ut den. Den kan också förbindas med rollspel, en företeelse som också blivit populär bland ungdomar under de senaste decennierna.

Till de verkliga bästsäljarna hör böckerna om den värld som domineras av Draklansen, numer uppe i flera dussin volymer. Ursprungligen skrevs berättelserna av författarparet Tracy Hickman och Margaret Weis. En av huvudpersonerna hos dem är trollkarlen Raistlin, som själv aspirerar på att bli gud men inser att inget liv kan komma ur hans egen inre tomhet. I denna värld står tre gudomligheter mot varandra: en god men till synes högst förvirrad manlig gud, som uppträder på jorden, en ond och maktlysten gudinna, som leder kampen, och en strikt neutral gud, som också står för all historieskrivning. De symboliseras av var sin färg, vitt, rött och svart, och de olika utövarna av magi ansluter sig till en av dessa tre färger och därmed sammanhängande förmågor och lojaliteter. I en senare volym kommer också gudarnas upphov, Kaos själv, att ingripa i händelserna, vilket leder till att gudarna blir tvungna att lämna sin värld för gott och finna någon annan. Därmed försvinner också den magi som var en så viktig del av intrigerna och berättelsen har nått ett obestridligt slut. Det kan annars vara svårt att få till en avslutning på en berättelse som verkligen går hem hos publiken. Men även efter att författarna hade gjort slut på sin värld gick det att berätta om vad som hade hänt tidigare och hur det egentligen låg till med sådana ämnen som trollkarlens tidiga upplevelser.

Att besegra en gud – David Eddings

Alltifrån början av 1980-talet har David Eddings – i samarbete med sin hustru – skrivit långa och populära serier om två hjältar, som båda får till sin främsta uppgift att kämpa mot en ond och farlig gud. Detta motiv kan lätt komma i skymundan för alla andra äventyr, men uppenbarligen är denna scen för honom av stor betydelse. Han lägger ner mycken möda på att göra situationen sannolik, eller åtminstone tänkbar. Mannen är ödesbestämd för sin uppgift, men för övrigt en ganska enkel och föga komplicerad person. Guden är ondsint och vansinnig men dock en övermänsklig motståndare. I den avgörande striden växer mannen med svärdet till enorma dimensioner, både fysiskt och psykiskt, och lyckas tillintetgöra guden. Därefter övergår människan dock, mer eller mindre snabbt, till den normala ordningen. Att bli en gud, med allt vad detta innebär av ansvar, är inte något som lockar på allvar.

Eddings började med en serie på fem volymer under sammelnamnet Sagan om Belgarion, underhållande och skickligt hopsatt fastän något överlastad, om en ung bonddräng som i själva verket är den i årtusenden väntade arvingen till de mest kraftladdade föremålen i världen. Under lämplig ledning av en mångtusenårig trollkarl och dennes viljestarka dotter växer hjälten genom många dramatiska äventyr till den mognad som hans väntande uppgifter kräver. Detta medför bland annat möten med de olika folkens gudar, som alla är lidelsefullt hängivna just sitt eget folk. Det finns också en filosofisk underton genom att konflikten bygger på att genom en katastrof världens öde har splittrats upp i två motsägande möjligheter.

Framgången ledde till en fortsättning med i stort sett samma personer, Sagan om Mallorea, också den i fem volymer. Inte ens nu var läsekretsens nyfikenhet stillad. Berättelsen har en flertusenårig förhistoria som tidigare bara blev antydd. Nu skildras den alltifrån början i två nya volymer (med beteckningen prequel, en nybildning som anger motsatsen till en fortsättning, sequel), Belgarath besvärjaren och Polgara besvärjerskan på svenska (där de blivit uppdelade på sammanlagt fyra delar). Ordet besvärjare är kanske inte så helt lyckat i sammanhanget, men svenskan har svårt med lämpliga ord för utövare av magi och besittare av hemlig kunskap. En sista volym ägnar sig åt de många fiktiva historiska källor som romanserien citerar.

Här finns en tydlig teologi, med goda och onda gudar och gudar som är helt förblindade inför yttervärldens övriga krav på grund av sin lidelse för det egna folket. De mäktigaste personerna i världen är de som utövar övernaturliga konster, vare sig de själva är goda eller onda, detta i sin tur i nära förbundenhet med de egna gudarna. De kulter som skildras mer utförligt är bloddrypande och allmänt avskyvärda, på ett sätt som alltid har kittlat fantasin. När den onde och förvrängde guden äntligen är dödad, sörjer dock de övriga gudarna djupt; han var en av dem, vilket man inte kan förbise.

En hemlighetsfull liten pojke visar sig i slutet vara den gode gud som den onde egentligen var avsedd att vara, så att berättelsen slutar med en antydan om en segrande och välvillig monoteism.

Berättarglädjen saknas inte hos Eddings, men stilen lever inte upp till handlingens anspråk, fastän han försöker med både humor, av ganska enkel sort, och inslag av arkaiserande språk, sådant som den engelska traditionen ofta använder i framställningar av medeltida sagostoff. Det potentiellt storslagna i intrigen drunknar nästan i den pladdriga stilen, men Eddings erbjuder dock en genomtänkt gudavärld och en färgstark magi.

Hans nästa serie nöjer sig med två gånger tre volymer, först Sagan om Elenien och sedan Sagan om Tamul. Där visar sig den i hemlighet ledande tanken vara ödet som en personifierad kraft. Hjälten är äldre än i den föregående serien, en erfaren kämpe, som räddar den unga drottningen från döden genom den samlade magiska kunskapen hos en rad personer i kyrkans tjänst. I den första serien ger ädelstenar namn åt titlarna: Dia-manttronen, Rubinriddaren, Safirrosen. I nästa serie finns ingen motsvarande princip för titlarna.

Här uppträder under berättelsens gång åtskilliga religioner. I cent-rum står en hierarkiskt organiserad kyrka med en rad mäktiga stridande ordnar. Det är en monoteistisk religion, som har vissa svårigheter med det faktum att den också använder magi från ett folk som har inte mindre än ett tusen yngre gudar att vända sig till. Kyrkan själv har påtagliga drag av den katolska; under berättelsens gång blir tonen allt mer irriterad mot monoteismen.

En liten flicka med säregna krafter visar sig vara en fullfjädrad gudinna, som låter sig födas som människa i det ena livet efter det andra. Med tiden bestämmer hon sig för att bli dotter till hjälten och hans hustru drottningen. I den fortsatta berättelsen blir hennes relationer till andra gudar viktiga för att hon skall kunna genomföra sina planer utan att stöta mot den gudomliga etikettens tydligen stränga krav på hövlighet.

Ett problem för den författare som introducerar allehanda övermänskliga gestalter och förmågor blir att hålla spänningen uppe. Det kommer ju alltid att lösa sig, hur omöjlig situationen än verkar. Hjälten kan aldrig få gå under, på sin höjd kan någon biperson på hans sida bli dödad. Om en gud griper in, går det att förflytta personer och hela arméer väldiga sträckor på nästan ingen tid. För nödvändig information finns det telepatisk kontakt, hur föga avancerad kulturen än är rent tekniskt. De outsägliga monstren från en annan värld klarar inte av den jordiska atmosfären mer än helt kort tid. Döda krigare från fjärran förgångna tider må väckas till nytt liv, men de besegras lätt av de levande kämparnas mer moderna militära teknik.

De episoder som verkligen inrymmer något av kosmiska perspektiv är så korta att de inte förvandlar helhetsintrycket av kapabel äventyrshistoria men medioker stil. Mer plats ägnar han åt guden som blir född som ett barn bland människorna.

Robert Jordan

Under 1990-talet har Robert Jordan dominerat fantasy med sin serie om Tidens Hjul, som på svenska fått heta Sagan om drakens återkomst. Han är en mer driven och stilistiskt raffinerad författare än Eddings, men han hopar sina intriger och underintriger i så många volymer att det är svårt att hålla reda på händelserna. Den amerikanska utgåvan är i skrivande stund uppe i åtta välmatade volymer, medan de svenska översättningarna är uppdelade i två eller tre böcker per amerikansk bok. Dock lär Jordan veta precis hur det hela skall sluta; han har sagt att skrivandet för honom började med det som blir den sista scenen i den sista volymen. När den skall komma vet dock ingen. Under tiden växer kommentarerna på Internet sig allt tätare.

Berättelsen handlar, bland mycket annat, om manligt och kvinnligt i form av den magi som de behärskar. Efter en tidig katastrof kan endast kvinnor utöva magi, medan män med den begåvningen drivs till vansinne. Denna fara hänger hela tiden över hjälten. Balansen i världen kräver dock att båda könens förmågor skall återställas. De olika folken ställer sig också helt olika gentemot magisk förmåga. Inkräktarna från andra sidan havet håller sådana kvinnor som slavar, medan de i berättelsens kärnland bildar en ansedd, om också fruktad, egen orden med hård inre disciplin – och mängder av intriger.

Grundtanken är att en ung man i själva verket är en återfödd version av den kämpe som i ett tidigare liv vållade ohyggliga skador i sin strid mot Den mörke Herren själv, Shai’tan. Som så många andra konstnärer i olika medier är Jordan mer intresserad av djävulska gestalter än av gudomliga väsen. Skaparen har bundit den besegrade Mörke, men sigillen börjar brista och den ondes medhjälpare återvinner långsamt förlorade krafter. Maktspelet dem emellan om hans gunst är välskildrat i all sin ohygglighet. Vad berättelsens Gud skall göra, är fortfarande ganska oklart, även om allt förbereds för den kommande, avgörande striden mellan den återfödde, Draken kallad, och Den Onde.

Berättelsens reflektioner om tillvaron handlar om ödet, eller mönstret, inte en personlig gud eller den skapare som ändå hör till intrigen. Det är Tidens Hjul som väver Tidsåldrarnas Mönster, med liv som trådar. Mönstret är inte helt förutbestämt. Det kan hända att en människa vill förändra sitt liv, och då kan detta fogas in. Det går alltid, om förändringarna är små, men om de är stora, kan Mönstret vägra att ta upp dem. Ibland kan dock en omvälvande förändring äga rum, och det påverkar då alla trådar i närheten (bok 1, kapitel 36).

Reinkarnation

En originell utgångspunkt har en nyare framgångsrik författare till äventyr i en serie som inte heller den tycks närma sig slutet (med tio volymer hittills), Katherine Kerr. Hon har skapat en sagovärld, Deverry, som har en viss keltisk färgning. Därtill kommer färder på astralplaner som viktigt inslag. Här finns både långlivade alver och icke-inkarnerade andar, som skapar ständigt fluktuerande utrymmen kring sig. Det nya draget är dock en genomförd framställning av reinkarnation.

Huvudpersonerna skildras dels i sitt nuvarande liv, dels i flera tidigare existenser, där deras föregående liv och lidelse spelar en avgörande roll. Utgångspunkten är ett kärleks- och familjedrama, där kontrahenterna i liv efter liv spelar ut sina konflikter på olika sätt, utan någon insikt om de underliggande orsakerna. Först med den rätta förståelsen kan människan befrias från sin last av lidelse och lidande och bli återfödd i någon värld oberoende av sina tidigare misstag.

Tron på reinkarnation har ju från indisk världsuppfattning spritt sig till Västerlandet, där många ser den som en rimlig förklaring till människornas till synes så orättvisa öden. Kerr utnyttjar den för sin speciella teknik att bygga upp en berättelse på episoder som annars skulle förefalla helt oberoende av varandra.

Magi och tro

Uttolkarna av verkliga religioner skiljer vanligen strängt mellan magi och religion, mellan tvång mot gudarna och den mänskliga lydnaden och tilliten. I sagoromanen förhåller det sig annorlunda. Magin är en förmåga hos enstaka individer att åstadkomma annars omöjliga verkningar. Det sker dock inte med hjälp av övernaturliga varelser, goda eller som i västerländsk folktro ofta onda, och inte heller genom tvång mot gudarna. Magin skildras som behärskandet av teknik, en form av tillämpad vetenskap, bunden av stränga regler, samtidigt som den kräver medfödd begåvning. Den mest medryckande skildringen av detta område ger Ursula Le Guin i sin skildring av Övärlden (Earthsea) och den stränga disciplin som präglar utbildningen, där magin är grundad på kunskap om tingens sanna namn, det namn de har på skapelsens språk.

En uppsluppen version på skolromanen för barn är däremot en ny engelsk serie, av J.K. Rowling, som blivit omåttligt populär. Första delen är Harry Potter och de vises sten. En hunsad pojke i dagens England kommer till den enda internatskolan för häxerier i landet. Här rider man på kvastar och lär sig magiska formler, men huvudsaken i berättelsen är äventyren och karaktärerna, inte det särpräglade i skolans inriktning.

Tragiken i den vuxna, särskilt den akademiska, världen har däremot färgat en återkommande gestalt hos Barbara Hambly (mångsidig och läsvärd fastän föga översatt till svenska, vilket är beklagligt). Hennes trollkarl räddar med största självuppoffring sin värld men utan tack; tvärtom måste han fly för sitt liv undan falska anklagelser eller hålls fången under de mest knäckande omständigheter.

Eddings förbinder någon gång magin med förmågan att vädja till gudarnas goda vilja, men detta är ett undantag. Medan magin är en självklar förmåga, som gör det möjligt att förflytta sig tämligen fritt eller ha telepatisk kontakt, är religionen i sagoromanerna mer problematisk. Den tenderar till förtryck. Mäktiga kyrkor förföljer annorlunda tänkande.

Om den organiserade religionen är en maktinstitution, vad har då gudarna för plats? Det är ofta underförstått, någon gång utsagt, att de är helt beroende av de troende för att kunna fortleva. Det är människornas tro som ger guden kraft att existera. Detta skildras med en bitvis ganska grym komik i romanen Small Gods av Terry Pratchett, som är den store humoristen i genren. När tron upphör, tynar guden bort. En gud kan också förintas, under vissa givna omständigheter.

Detta innebär att gudarna inte är skapare i den monoteistiska religio-nens mening. Snarare är de andeväsen i polyteistiska trossystem, övermänskligt mäktiga och ytterligt långlivade men beroende av andra krafter än sina egna och underordnade ödet i alla dess former. Djupt personliga relationer till dem förekommer knappast. De är inte väsen som inger förtroende eller ställer krav utan gestalter som kan hjälpa i annars omöjliga situationer, förutsett att det ligger i deras eget intresse. När präster eller munkar förekommer, skildras de utifrån, sällan sympatiskt. Deras tro är ett individuellt faktum, inte en sanning om världens egentliga natur eller människans uppgift i den.

Sagoromanens lockelse

Det vore lätt att avfärda sagoromanerna som juvenil underhållning, tänkta för pojkar i övre tonåren och föga mer. Då bortser man emellertid från de enastående möjligheter som fantasy – liksom science fiction, med vilken den har utpräglad släktskap – har att ta upp både moraliska och metafysiska frågor som inte ryms inom den nutida realistiska romanens snäva gränser och dess konventioner som helst avvisar alla metafysiska perspektiv. Här kan man skildra människans inneboende men sällan förverkligade möjligheter, här kan man framställa de mest olikartade miljöer och deras inverkan på individen.

Här är ingenting otänkbart. Sagoromanen kan sägas vara en övning att pröva på tro, även om föremålet för denna tro sällan har några gudomliga proportioner utan för det mesta är en ovanlig förmåga att påverka den materiella verkligheten. Troende individer förekommer men skildras inte inifrån. Däremot kan trollkarlar med problem framställas med verklig inlevelse.

En gud som ingriper i människornas liv är inte lätt att göra övertygande; inom barnboken tog på sin tid C.S. Lewis konsekvenserna och gjorde sin återlösande frälsare till ett lejon, Aslan.

Att framställa Gud den Ende i romanens form är ett vågstycke som sällan någon har prövat på. Om gudaväsen skall finna en plats i en berättelse, måste de kanske vara av lägre rang. Man kan jämföra med den europeiska kulturens långa kärlekshistoria med den antika mytologin, där bild och musik och poesi i sekel efter sekel tog upp och varierade de forna myterna, utan att ett ögonblick tro på att de vore verkliga i annat än rent poetisk bemärkelse.

Å andra sidan är ett av den engelska litteraturens främsta verk Miltons stora epos från barocken om den kristna trons grunder, Det förlorade Paradiset. Det går alltså att skapa skönlitteratur om det gudomliga, förutsatt att författaren verkligen är säker på hur han vill skildra det.

Dantes Den gudomliga komedin handlar också om en kristen världsbild, men skillnaden är väl att Dante var särskilt intresserad av att kommentera sina politiska motståndare, för vilka han uppfann de mest obehagliga situationer i helvetet. När han äntligen når fram till den eviga saligheten, blir den stora poesin mer abstrakt; slutraden hyllar Gud som den kärlek som håller solen och de övriga himlakropparna i rörelse.

Liksom den mångomtalade nyandligheten visar sagoromanen ett nutida behov att fundera över det gudomliga – i vidaste bemärkelse – utan att binda sig vid några existerande svar eller former. Det är inte den övertygade tron som skapar berättelser utanför de fastslagna ramarna för hur man uttrycker sig om människans plats i världen. Däremot kan motiv från de mest skilda trosriktningar tas upp och användas i det dramatiska spelet. I sagoromanen är handlingen viktigare än inställningen. Världen är full av makter som det gäller att dra fördel av. De kan vara personliga eller opersonliga, men hjältens uppgift är att bemästra dem, med eller utan hjälp från gudomliga väsen. Valet mellan gott och ont är redan gjort, rollerna är fastlagda. Förändringarna ligger i upptäckten av nya fakta, nya förmågor, men inte i en sant religiös hållning till livet. I sista hand är det makten som striden gäller, inte tilliten eller överlåtelsen.